Jack the Stripper – seriemördare i 60-talets London
Dukes Meadows heter en grönskande park vid Themsen i västra London. År 1959 var parken ett populärt tillhåll för prostituerade så kallade working girls och deras kunder. Morgonen den 17 juni patrullerade ordningspoliser i parken när de fann en kvinna strypt i ett buskage. Död genom strypning eller kvävning skulle bli Jack the Strippers kännemärke. Offrets klänning var sönderriven och neddragen till midjan och hon hade varken underkläder eller skor. Ett foto av kvinnan publicerades i tidningen och hennes mor identifierade den döda som Elizabeth Figg, född år 1938. Figgs levnadsöde var typiskt för många av Jack the Strippers offer. Hon kom från utsatta förhållanden och hade flyttat till LSondon för att skapa sig ett bättre liv men hamnade istället i prostitution. Det faktum att Figg var en working girl och att polisen inte hittade några bra ledtrådar gjorde att mordfallet snart lades ner och glömdes bort.
Fyra år senare, den 8 november 1963, knappt två kilometer från Dukes Meadows, höll en jobbare på att jämna till en soptipp med en skyffel. Plötsligt upptäckte han till sin fasa ett kvinnohuvud bland avfallet. Han hade råkat halshugga ett nedgrävt lik. Den döda var den 22-åriga Gwyneth Rees. Hon hade blivit berövad alla sina kläder förutom en strumpa. Flera av hennes tänder var utslagna något som polisen senare skulle känna igen från andra offer.
Färgfläckar
Ca 4 månader senare, den 2 februari 1964 upptäckte några roddare på Themsen en död kvinna endast iklädd strumpor vid Hammersmith Bridge. Det var den 30-åriga tvåbarnsmamman Hannah Tailford. Bekanta berättade att hon varit deprimerad och polisen trodde därför först att hon dränkt sig. Men rättsläkaren fann tryckmärken på halsen och upptäckte att någon hade pressat in hennes underkläder i munnen. Hannah hade haft kunder från överklassen och deltagit i sexpartyn. Hade en man från det ”vackra folket” mördat henne? Polisen undersökningar ledde ingenvart…
Nio veckor senare, den 8 april, bar Themsens vågor fram ett nytt lik, den 26-åriga Irene Lockwood. Liksom Tailford hade hon deltagit i sexpartyn men polisen fann det mer betydelsefullt att hon hade haft för vana att bestjäla sina kunder och utöva utpressning mot dem. När därför en av Lockwoods kunder, en 57-årig vaktmästare gick till polisen och sa att han strypt henne i fyllan och villan skulle man kunna tro att mordet var uppklarat. Men polisen var skeptisk till mannens uppgifter. De var nu övertygade om att en seriemördare härjade och det fanns ingenting som band vaktmästaren till de andra kvinnomorden. Ja, det enda som band honom till Lockwoods död var hans bekännelse, en bekännelse som han senare drog tillbaka. Vaktmästaren friades efter en rättegång, och detta berodde till stor del på, att polisen redan den 24 april hade hittat ytterligare en mördad kvinna. Det var den 22-åriga Helene Barthelemy som låg helt naken på en sophög nära en idrottsplats. På kroppen fann man mikroskopiska fläckar av industrimålarfärg. Kunde dådet ha begåtts i en verkstad eller ett garage? Även de följande offren skulle ha samma slags fläckar på sig.
Fantombild
Scotland Yard gick nu ut och uppmanade Londons kvinnor att vara försiktiga men redan den 14 juli måste polisen addera ännu ett offer till sin makabra lista. Denna morgon hittades en naken kvinna på en garageuppfart. Det var den 30-åriga fyrabarnsmamman Mary Flemming. Så i slutet av november dök ytterligare ett lik upp. På en sidogata i det fashionabla Kensington låg den 21-åriga Margaret McGowan. För första gången fick polisen en möjlig beskrivning av mördaren. En månad tidigare hade McGowans väninnna Kim Taylor sett henne kliva in i en grå Ford Zephyr. Det var den sista gången någon såg McGowan i livet. Tack vare Taylors beskrivning kunde polisen nu skapa en fantombild. Polisen upptäckte att McGowan liksom Tailford deltog i orgier med mäktiga män och att båda hade en perifier koppling till Profumo-affären, en sex -och spionskandal som fått den gifte konservative krigsministern John Profumo på fall. Kunde McGowans och även de andra kvinnornas mördare stå att finna bland samhällets toppar? Men detta spår ledde ingenvart…
Så den 16 februari år 1965 upptäcktes ett nytt offer. Den 28-åriga irländskan Bridget O’Hara hittades i ett buskage vid industriområdet Heron Trading Industrial Estate. Hon hade då varit försvunnen i över en månad men kroppen var delvis mumifierad. Förmodligen hade den förvarats mycket torrt och svalt. Pressen på polischefen John Du Rose var enorm och det verkade som han äntligen gjort ett genombrott. På industriområdet fanns nämligen en verkstad för industriell spraymålning. Nära målarverkstaden fanns också ett utrymme med en transformator där polisen trodde att mördaren förvarat O’Haras kropp. Här hittades matchande färgfläckar.
Barnamördaren eller polischefen?
Du Rose lät intervjua alla de 7000 män som arbetade på industriområdet – utan något napp. Då tillgrep polischefen en krigslist, han tillkallade en presskonferens där han påstod att polisen hade en lista med 20 misstänkta som de nagelfor. Senare tillkännagav han att hälften av de misstänkta hade avförts. Till slut påstod Du Rose att tre personer nu var huvudmisstänkta. Skrämde denna bluff Jack the Stripper? I vilket fall är O’Hara det sista kända offret.
I början av mars 1965 begick den 45-åriga nattvakten Mungo Ireland självmord genom att förgifta sig med bilavgaser i sitt garage. Han lämnade efter sig ett brev där han i kryptiska ordalag utryckte skuld över något och skrev att han inte klarade pressen längre. Ireland hade arbetat på Herons industriområde och John Du Rose sa sig vara övertygad om att han var seriemördaren. Men andra som har undersökt the Hammersmith Nude Murders drar andra slutsatser. Det råder också oenighet om antalet offren. En del menar att Elizabeth Figg och Gwynneth Rees inte dödades av Jack The Stripper.
Kriminologiprofessorn David Wilson tror att seriemördaren var identisk med den walesiske barnamördaren Harold Jones (1906-1971). Jones var bara 15 år när han för nöjes skull mördade två småflickor. Tack vare sin ungdom kom han undan med fängelse och år 1941 släppes han fri med en ny identitet för att bli soldat. Jones gifte sig senare med dottern till en polis och flyttade till västra London. Han jobbade som metallarbetare och hade tillgång till industrimålarfärg.
Eller var Jack the Stripper en högt uppsatt polis? I boken The Survivor från 2002 pekar författaren Jimmy Evans ut chefen för Londons rånrotel Tommy Butler (1912-1970). Butler var känd som den ”grå räven” och jagade fatt männen bakom det stora tågrånet år 1963. Men Evans teori är svagt underbyggd och själv är han en f d rånare med ett horn i sidan till polisen.
Jack the strippers sanna identitet är ännu okänd trots en av de största spaningsinsatserna i Scotland Yards historia. För hans offer finns ingen upprättelse att få.