Hon skrev till Peter Mangs efter skotten mot sin bror
Kamal var 16 år gammal och är yngst i familjen Masri. Det sista hans pappa sa den där eftermiddagen i november 2006, då livet snart skulle förändras för så många, var några ord om att Kamal borde cykla försiktigt till fotbollsträningen.
Senare har Kamal berättat att han mötte en person som såg obehaglig ut, att han hann ana en pistol. Därefter kände han vad han trodde var ett slag i nacken, i själva verket ett skott. Skytten återvände och avlossade sammanlagt fem skott som träffade, varav ett i pannan.
Vittnen fann den döende Kamal Masri i en pöl av blod. Men han överlevde mot alla odds tack vare snabb hjälp från några av landets bästa läkare på neurokirurgen i Lund.
– Kamal kommer att få leva med det som hänt under resten av sitt liv, men han mår hyfsat i dag. Familjen har gemensamt bestämt att vi inte berättar så mycket om honom på grund av säkerhetsskäl, säger Kamals syster Manal Masri, 38.
Det har hunnit bli 2018, serieskytten och mördaren Peter Mangs avtjänar sitt livstidsstraff. Han är en del av det kollektiva medvetandet i Malmö, men detaljerna om hans liv bakom murarna är i stort okända för allmänheten. Medierna skriver i stället om alla de nya skottlossningarna och morden i Sveriges tredje stad, ministrar har varit på besök, åtgärdsplaner tagits fram och polisen förstärkts.
Men Manal Masri anser att varken mannen som hon är säker på försökte döda hennes bror eller hans offer har fått den uppmärksamhet som dåden motiverar. Hon återkommer flera gånger till att det i hennes ögon rör sig om en terrorist som med rasistiska motiv som drivkraft gick på jakt efter människor som verkade ha en utländsk bakgrund.
– Få uttalade sig, få har kommenterat. En minnesdag för offren vore på sin plats men det är som om det som sker i Malmö inte riktigt räknas.
Filmen tog åtta år
I fjol hade Manals uppmärksammade dokumentärfilm Brev till en seriemördare premiär.
– I min film vill jag visa vad som hände och jag vill att filmen ska leva länge. Jag tänker alltid internationellt och framåt i tiden. Mina filmer ska finnas i decennier, kanske för alltid.
Manal visar oss in i Sveriges Radios centrala lokaler i Malmö. En av hennes professionella miljöer – hon har flera. Förutom att vara dokumentärfilmare och ägare till ett produktionsbolag är hon producent och startade en gång i tiden Malmöbaserade Teater Foratt.
Med ett leende säger hon:
– Privatlivet kan jag slarva med, men aldrig med arbetet.
Hon berättar om sin första videokamera som hon fick som tioåring, i samband med att hennes bror Kamal föddes. Grannarna fick ta del av hennes skapande.
– Utan att veta om det gjorde jag valet att berätta redan då, sedan har jag bara fortsatt.
Föräldrarna är småföretagare, under sin uppväxt anade inte Manal att de delade hennes konstnärliga intressen. Men bitarna föll på plats – både entreprenörskapet och viljan att uttrycka sig fanns i släkten.
– Senare fick jag veta att de som unga i Beirut var djupt kulturintresserade och aktiva, det kom som en total överraskning.
Det tog henne åtta år att färdigställa Brev till en seriemördare, år av tålamodsprövande balansgång. Slutresultatet blev en film om brott, offer och en familj som lever under extremt tryck och till slut splittras. Hela familjen hade vetorätt, ville någon att hon skulle avbryta projektet gjorde hon det och lät det vara till dess familjemedlemmarna gemensamt tyckte att hon kunde fortsätta.
– Någon mådde alltid dåligt och sa stopp. Då fick jag låta projektet vila. Människor behöver ju olika lång tid för att bearbeta det som är hemskt.
Efter skotten spreds uppgifter i media om att den skadade unge mannen i själva verket inte var så oskyldig som han verkade, att han hade kriminella kopplingar och dådet var en uppgörelse. Samhällsföreträdare, inom skola och socialtjänst, och vänner tog avstånd från familjen. Också syskonen ställde om och om igen frågorna: Hade han verkligen ingen aning om varför han sköts? Visste han inte vem som var ute efter honom? Höll han på med brott?
Samtidigt levde Kamal med en ständigt malande rädsla över att den okända gärningsmannen skulle komma tillbaka och göra ett nytt försök.
– Det slutade med att Kamal flyttade med mamma till Libanon för att undkomma hotet, mina föräldrar skilde sig.
Det skulle gå fyra år innan Peter Mangs spårades upp, men han åtalades aldrig för skotten mot Kamal. Manal Masri insåg att det bara fanns ett sätt att få reda på vad som verkligen hänt.
Hon måste kontakta mannen som hon trodde, och tror, var nära att beröva hennes bror livet. Målet var ett möte ansikte mot ansikte.
Bodde nära varandra
Efter några försök fick hon svar och en märklig brevväxling, som skulle vara i två år och inbegripa ett tjugotal brev, tog vid. De båda träffades dock aldrig, kriminalvården sa nej trots att Mangs var positivt inställd och journalister och forskare hade fått lov att besöka honom.
Men Manal Masri känner ändå att hon fick en god uppfattning om personen Mangs.
– Han är komplex, han har många olika sidor och är inte bara en galning, säger hon och fortsätter:
Först såg jag honom bara som ond, men så enkelt är det inte. Både media och rättsväsende har en tendens att förenkla honom och det han gjorde.
En av de första insikterna som drabbade Manal Masri i samband med brevskrivandet var att hennes och Mangs spår korsades tidigt i livet. De växte upp på en gatas avstånd från varandra och de gick i samma skola – det skiljer tio år i ålder men det är inte omöjligt att de träffats någon gång.
– För mig är det ett kvitto på att vi måste fånga upp terrorister tidigt. Gärningsmännen kan verka vanliga och smälta in i en normal miljö.
Hon beskriver sina känslor för seriemördaren som mångfacetterade. Hans handlingar, och delvis mannen själv, känner hon avsky inför. Samtidigt nämner hon flera gånger att hon är tacksam för att Mangs medverkade.
Men hennes svar på frågan om hon tycker att det är rimligt att han någon gång släpps är rakt och enkelt: Nej, både för sin egen och omgivningens skull bör Mangs stanna där han är. Hon tillägger att han för övrigt berättat i brev att han har det bättre än någonsin förut i sitt liv. Den omvittnat välbegåvade mördaren kan ägna sig åt sina två stora intressen – musik och läsning – utan att behöva fundera på sådant som räkningar och sociala kontakter.
Erkände på sitt sätt
Frågan som plågat Manal Masri så länge löper som en röd tråd genom brevväxlingen: Var det Mangs som sköt hennes bror?
– Han erkände på sitt sätt utan att ge några detaljer, han vill inte gå in i en ny rättsprocess.
Enligt forskaren Mattias Gardell, som skrivit en bok om dåden, har Mangs vid senare tillfällen berättat detaljerat om skotten mot brodern.
Och för Manal Masri är den sammanlagda informationen tillräcklig för att ge henne relativ ro.
– Peter Mangs ville fortsätta att ha kontakt med det är inte aktuellt. För mig innebär filmen att jag på något sätt kan sätta punkt. Min förhoppning är att andra offer och anhöriga också får möjlighet att gå vidare, säger hon.
Detta har hänt i fallet Peter Mangs
Under 2000-talet uppmärksammades att en rad skottlossningar i Malmö kunde ha rasistiska motiv då de riktades mot människor med utländskt utseende, och inte var kopplade till gängbrottslighet.
I november 2010 greps Peter Mangs (i dag 46 år). 2012 väcktes åtal för tre mord och ett stort antal mordförsök.
Tingsrätten dömde Peter Mangs till livstids fängelse. 2013 fastställde hovrätten domen. Mangs ansågs skyldig till två mord och åtta mordförsök.
Domstolarna prövade aldrig Peter Mangs skuld angående de fem skotten som träffade Kamal Masri. Men enligt forskaren Mattias Gardell, som skrivit en bok om dåden, har Mangs erkänt och berättat om detaljer för honom och en kriminalvårdare.
Det här är Manal Masri
Ålder: 38 år.
Familj: Dotter och sambo, föräldrar och flera syskon.
Bor: Centrala Malmö.
Utbildning och karriär: Studerade tv och film i Los Angeles efter gymnasiet, kreativ producentutbildning, master i DI. Har gjort filmen Brev till en seriemördare.
Text: Ossian Grahn
Foto: Joi Grinde