Handbollsproffset Jamina om rasism: ”Jag har aldrig tänkt att det är mig det är fel på”

Har du glömt att tvätta dig!?” Jamina Roberts var 19 år gammal när en kille skrek orden till henne genom ett bussfönster.

– Jag fick höra rasistiska kommentarer i princip varje vecka under min uppväxt, så jag var van, säger hon.

Det är tolv år sedan just den här incidenten inträffade och Jamina Roberts var i början av sin handbollskarriär. Nu hade hon möjlighet att slå tillbaka och bestämde sig för att berätta om händelsen.

Journalister på flera svenska tidningar rapporterade om hur Jamina Roberts suttit på en buss tillsammans med sina lagkamrater i IK Sävehof efter en match i Lund när ett gäng killar började skrika och banka på bussen. När de fick syn på Sävehofs unga supertalang var det någon av dem som vräkte ur sig den rasistiska kommentaren.

– Eftersom jag var van reagerade jag inte så mycket på det själv. Det var först när mina lagkamrater ifrågasatte det som hade hänt, och sa att ingen ska behöva vänja sig vid sådant, som jag blev ledsen, berättar Jamina.

Mycket har hänt i debatten kring rasism sedan dess. Media och sociala medier rapporterar allt oftare om situationer med rasistiska inslag. Även inom idrottsvärlden.

Under fotbolls-VM i Ryssland 2018 tog det svenska herrlandslaget ställning för Jimmy Durmaz när han utsattes för hat och hot på sociala medier. Nyligen var det fotbollsspelaren Anthony Elanga som togs i försvar. Dagligen tar idrottsmän och -kvinnor världen över ställning på olika sätt. Bland annat väljer många att knäböja symboliskt som en del i Black Lives Matter-rörelsen.

Var med i Blågula Hjältar på SVT

Med sociala medier sprids ordet ibland snabbare än tanken, både av människor som vill elda på fördomar och av de som vill agera avståndstagande på olika sätt. Vardagsrasismen är utbredd, omskriven och omdebatterad.

I somras sändes tv-programmet Blågula Hjältar på SVT, där friidrottskommentatorn och före detta stavhopparen Alhaji Jeng pratade med olika svenska elitidrottare om rasism och fördomar, på och utanför arenan. Jamina Roberts var en av de medverkande i det av många uppskattade programmet, som kan ses på SVT Play till juni 2022.

Fem kvinnor berättar

samhälleSå har rasismen påverkat mig – fem kvinnor berättar

Jamina växte upp i Umeå som är hennes mamma Gunillas hemtrakter. Hennes pappa James hade en hård start i livet i Västindien. Han förlorade sin mamma i unga år och när hans pappa blev ensam tvingades James hjälpa till att jobba av en skuld. Visst var det barnarbete, men samtidigt en förutsättning för att familjen skulle klara sig.

James fick senare anställning ombord på båtar och hamnade av den anledningen till slut i Sverige. Han hade tre barn sedan tidigare när han träffade Gunilla och de tillsammans fick Jamina. När hon hade nått skolåldern flyttade familjen till Jonsered, där föräldrarna fortfarande är kvar.

Lillebror Kelvin Roberts går i storasysters fotspår

Jamina testade på lite olika idrotter, men fastnade ganska snabbt för handboll som är otroligt stor på orten. Hon hade aldrig några större mål eller visioner med sitt idrottande, men alltid haft talang och en bra fysik.

– Mina föräldrar har alltid tränat mycket. Mamma mer för att vara i form, pappa var bodybuilder (vann bland annat EM-silver och VM-brons, reds anmärkning). De drev ett gym under åren i Norrland och det blev att jag hängde mycket där efter dagis. Det var mer att jag lekte i maskinerna än att jag tränade, men jag har alltid varit en person som har rört mycket på mig.

Jamina bodde aldrig tillsammans med sina halvsyskon permanent, och längtan efter ett syskon växte sig allt starkare. Åren gick och till slut släppte hon alla tankar på det – tills januari 2003, när plötsligt den 13 år yngre lillebrodern Kelvin föddes.

– Vi är så tajta man kan bli med tanke på den stora åldersskillnaden. Jag blev ett ganska stort stöd för mamma och pappa när han kom, i och med att jag var så pass gammal, säger Jamina och fortsätter:

– Mamma jobbade mycket kvällar, men det blev aldrig några problem eftersom jag fanns där och kunde hjälpa till.

Kelvin har gått i sin systers idrottsliga fotspår och debuterade nyligen för Sävehofs herrlag.

– Det är verkligen kul, säger Jamina.

Hörde n-ordet ofta i Danmark

Rasistiska kommentarer har som sagt funnits i Jamina Roberts vardag så länge hon kan minnas. Vid ett tillfälle skulle hon leka i bollhavet på ett varuhus tillsammans med sin kusin under tiden föräldrarna handlade. Kusinerna hade sällskap av en jämnårig kille och det dröjde inte länge innan han började kasta bollar på tjejerna. De kastade tillbaka och killen lämnade bollhavet. På vägen därifrån mötte Jaminas mamma den gråtande pojken och frågade honom vad som hade hänt.

– Han hade svarat att de där ”n-hororna” kastat bollar på honom. Vi var i 10-årsåldern när det hände. Det säger ganska mycket om hur det ser ut, berättar Jamina.

I dag möter hon fördomar och rasism alltmer sällan. Det hände betydligt oftare under proffsåren i Danmark.

– N-ordet användes ganska flitigt där. Jag sa sällan någonting när jag hörde det, jag tittade ner eller låtsades som att jag inte hörde, säger Jamina och fortsätter:

– Jag har aldrig varit konflikträdd, men det är det där med att stå upp för sin sak när man är ensam… jag är sämre på det. Mamma och pappa pumpade mig full med självförtroende och självkänsla så jag har aldrig tänkt att det är mig det är fel på, det är andra som får tag i sig själva och sina fördomar. Min pappa är mörk och har varit med om betydligt värre saker. Han har förberett mig på ett sätt som gjort att jag har klarat av det. Men jag har det alltid med mig, jag är på min vakt.

Ser fördomar överallt

Och så har det mer eller mindre alltid varit.

– Jag var den enda mörka på skolan. Min bästa kompis Ida var dessutom väldigt kort och det var många som gav sig på oss och sade taskiga saker till oss båda.

Bästisarna Jamina och Ida försvarade varandra i vått och torrt.

– Jag tycker fortfarande att det är väldigt lätt att stå upp för andra, det är svårare när det kommer till att göra det för sig själv.

Yenie om rasismen i barndomen: ”Grät mig till sömns”

Efter reklamen: Yenie om rasismen under barndomen: "Grät mig till sömns"

Fördomar ser Jamina överallt, även om hon själv inte alltid är den som är utsatt. Nyligen under en tågresa var hon med om en händelse som fick henne att reagera.

– Det kom in en man i kupén och frågade om någon kunde hjälpa honom, han behövde låna 189 kronor till sin dotters tågbiljett. Ingen sa något, alla tittade ner. Jag erbjöd mig att swisha honom beloppet och han blev otroligt tacksam och lovade att lämna tillbaka pengarna så fort han hade fått barnbidraget. När han gick hörde jag någon annan säga: ”De där pengarna ser du aldrig igen.” Sådant blir jag irriterad över, man kan väl ge människor en chans och inte sitta fast i fördomar? säger Jamina.

Jamina Roberts debut i landslaget

Jamina Roberts landslagsdebuterade under EM i Norge och Danmark 2010 och timingen kunde knappast ha varit bättre. Sverige tog sig till final där man visserligen förlorade mot Norge, men silvret var den allra första historiska medaljen på damsidan.

Under karriären har det blivit ytterligare en EM-medalj, bronset från 2014. Hon har spelat tillsammans med många folkkära profiler genom åren – Linnea Torstenson, Johanna Ahlm, Loui Sand och Isabella Gulldén för att nämna några.

Om Jamina var en joker under sin första turnering är det i dag snarare hon som bär det svenska landslaget på sina breda axlar. Hon minns fortfarande hur hon reagerade när hon fick höra att hon hade blivit uttagen första gången.

– En lagkompis hade sett det och hann gratulera mig innan jag blev kontaktad av förbundskaptenen. Jag var överlycklig bara över att få vara med i ett sådant sammanhang. Det kändes oerhört stort, och självklart var det ju helt otroligt att vi gick till final.

I dag är hon 31 år och har en bärande roll såväl i handbollslandslaget som i IK Sävehof. I somras blev hon belönad med en plats i Internationella Handbollsförbundets All-Star Team efter sina enastående insatser under OS i Tokyo, där Sverige slutade på en fjärdeplats.

Tog 90 kilo knäböj en vecka innan förlossningen

Handbollen har alltid varit central i Jaminas liv, men aldrig haft en avgörande betydelse. Hon fortsätter att spela så länge det är kul. Det finns andra saker i livet som är väl så viktiga – inte minst familjen.

För cirka 1,5 år sedan blev hon mamma till Lou som föddes på sambon Emil Berggrens födelsedag i augusti 2020. Nyligen flyttade familjen till det mysiga villaområdet Furulund i Partille, där mycket tid har lagts på renovering och inredning. Inom kort ska dottern skolas in på dagis.

– Det har gått överraskande bra att kombinera mammarollen med elitidrottandet, men jag har haft oerhört mycket mindre tid till mig själv sedan Lou kom och känner mig ibland lite tröttare än tidigare. Det ska ändå bli skönt att ha möjligheten att kunna lämna på förskolan, jag ser fram emot det.

Bara sex veckor efter förlossningen var Jamina tillbaka på handbollsplanen och spelade match.

– Koordinationen var väl inte den bästa, där hade jag tappat en del. Men fysiskt var det inga problem, berättar hon.

Jamina blir lätt rastlös och rörde på sig en hel del under hela graviditeten.

– Jag var på en träning när laget skulle köra tester, en vecka före förlossningen. Jag körde lite knäböj och tog 90 kilo. Eftersom jag märkte att jag inte hade tappat i styrka gick det så fort att komma tillbaka, säger hon.