Författaren Ingrid Thörnqvist skrev boken om drottning Silvia: "Jag kände mig som en stalker"
Hon är utrikeskorrespondenten med det röda håret, ett ansikte som vi känner igen från SVT:s nyhetsrapporter från Tyskland och kriget i Balkan. Alltid där det händer, alltid rapp i frågan och med knivskarpa analyser i av läget i landet och omvärlden.
Ingrid Thörnqvist listar bevakningen Berlinmurens fall som en av sina största nyhetsupplevelser. Hon visste i stunden att det hon såg och rapporterade om var ögonblick som var historiska.
När hon började på Aktuellts utrikesredaktion var hon den enda kvinnan. Senare blev hon utrikeschef på hemmaplan och var med om att skicka ut fler kvinnor som korrespondenter än någonsin tidigare. De sista åren på SVT jobbade hon som utrikesredaktör på webben, och släppte personalansvaret för att skriva igen.
Men det var då. Numera är Ingrid pensionär sedan ett par år och skulle kunna ägna all sin tid åt sin trädgård i kolonilotten i Tanto, som hon älskar. Men – en gång journalist alltid journalist. Ingrid har fortsatt att skriva och att jaga storyn.
Och drottning Silvia är en story som har intresserat henne långt innan boken Yrke: drottning – makten och möjligheterna blev till.
Vägen till idén om en bok om drottning Silvia var inte spikrak – den gick den krokiga omvägen via en udda figur som Ingrid stötte på i Berlin.
Carl-Gustaf Svingel är ett välkänt och nästan mytiskt namn i kretsarna kring den svenska församlingen i Berlin när Ingrid kommer dit som korrespondent.
Det talas om hans arbete för att som neutral svensk försöka bryta isen mellan öst och väst, om ansträngningar för att få ut Raoul Wallenberg ur sovjetiska fångläger – och så viskas det om att han kanske är av kunglig börd?
– Som utrikeskorrespondent hörde jag många rykten om Carl-Gustaf Svingel, berättar hon och räcker över sin första bok Carl-Gustaf Svingel och Silvias familj i det kalla krigets Berlin när vi möts på ett traditionellt kafé på Östermalm i Stockholm.
Och nej, det är inte hennes lokala stamfik, hon har cyklat hit från Stockholms södra förorter där hon bor – men hon har koll på bra lokaler för intervjuer, det framgår när jag läser hennes bok.
Inofficiellt valspråk
Boken om Svingel är på flera sätt grunden till den nya drottningboken.
I boken har hon skrivit en dedikation som också får betydelse först senare:
”Man kan om man vill, och man måste, om man har möjlighet.”
Orden lär vara drottning Silvias inofficiella valspråk.
Ingrid både kan och vill hon också – och hon grävde i Carl-Gustaf Svingels historia och hittade en skatt:
Carl-Gustaf Svingel var det fattiga barnhemsbarnet från Hjärtum i Bohuslän som hade en så vacker sångröst att han via musikstudier i Stockholm hamnade i tyska Hamburg några år efter andra världskrigets slut. Där upptäckte han nöden som rådde, och lämnade sin operakarriär för att i stället ägna sig åt flyktinghjälp.
Detta var i en tid när flera svenskar, ofta under kyrkans täckmantel, arbetade för att hjälpa det tyska folket och Svingel blev en av dem.
Under det kalla krigets dagar, när Berlin över en natt – den 12-13 augusti 1961 – delades av en mur och familjer splittrades i ett öst och ett väst blev Svingel föreståndare för vilohemmet Haus Victoria i den gamla stadsdelen Grunewald i Västberlin. Vilohemmet för gamla hade finansierats av Lutherska världssamfundet som grundades i Sverige, och det blir även en fristad för nödställda från Östtyskland.
Personliga hälsningar
Men Svingel kom också att få en nyckelroll när det gällde att smuggla ut politiska flyktingar från öst till väst. Och, ska det visa sig, leverera paket till de delar av familjen Sommerlath, drottning Silvias farbror och kusiner, som i och med muren blev östtyska.
Ingrid gjorde redan 1997 dokumentärfilmen Det kalla krigets okända hjältar. En av dessa var just Svingel.
Flera år efter filmen sitter hon på nyhetsredaktionen i Stockholm när hon får ett samtal från Tyskland; en journalist i Berlin planerar att göra en spelfilm om Carl-Gustaf Svingel.
– Bra, svarar Ingrid utan att blinka, då skriver jag en bok om honom.
Så börjar researcharbetet som ska leda henne rakt in i dagens svenska kungahus, via drottning Silvias okända släktingar i kalla krigets Östtyskland.
Ingrid får en intervju med Carl-Gustaf Svingel i hans patriciervåning i Charlottenburg – och finner den dekorerad med fotografier av kungafamiljen med personliga hälsningar och julkort med drottning Silvias namnteckning.
Ett porträtt av Gustaf V har en framträdande plats – och väcker åter frågan om vem som är Carl-Gustaf Svingels egentliga far? I kyrkoböckerna står det bara ”fader okänd”.
Gustav V:s oäkta son?
Alma Samuelsson, hans mor, bodde och tjänade som piga på ålderdomshemmet i Hjärtum. Kung Gustaf V hade sju månader innan Carl-Gustaf föddes besökt Backabo som ligger, om inte i närheten, så i alla fall i samma del av landet.
Ingen har någonsin bevisat att Carl-Gustaf faktiskt är resultatet av en utomäktenskaplig relation mellan kungen och pigan, men myten lever – och Carl-Gustaf själv gjorde aldrig något för att avliva den.
Men minst lika intressant som myten om Gustaf V:s eventuella son är gästboken på Haus Victoria där Svingel var föreståndare, och där namnet Sommerlath dyker upp gång efter annan. Inget finns skrivet om drottning Silvias östtyska familj. Vilka är de?
Ingrid gräver i arkiv, böcker, på internet och via möten med vänner till Svingel – och undrar varför ingen journalist före henne har intresserat sig för drottningens östtyska familj? Eller för den delen för drottningen själv och hennes arbete?
Ingrid konstaterar att svensk medias intresse för kungafamiljen varit nästintill obefintlig. På hennes egen nyhetsredaktion minns hon hur reportrar slog ifrån sig inför tanken att bevaka kungaparet.
– Det var alltid yta. Hatten och buketten – men ingen mediebevakning på djupet.
Stickspåren i Ingrids research är många, och spännande – som Tante Lollo, en släkting till drottning Silvia vid namn Charlotte, som hade tänkt låta Silvia ärva en biedermeiersoffa. Men när Tante Lollo fick veta att hennes unga släkting gift sig med den svenska kungen ströks Silvias namn ur arvet.
Onkel och kusiner i öst
Men där finns också Ernst Sommerlath, i Sverige mest känd som Silvias onkel Ernst. Teologie professor Ernst Sommerlath assisterade vid vigseln mellan Carl XVI Gustaf och Silvia Sommerlath 1976. Han levde i Leipzig, i det som blivit Östberlin när muren uppfördes.
Alla i den östtyska grenen av Sommerlath-familjen är antingen präster eller gifta med präster.
Inför det svenska kungabröllopet måste onkel Ernst och hans barn, drottningens kusiner, begära utresetillstånd för att få resa till Sverige. Sonen Ludwig får det i sista stund och kommer till Stockholm med andan i halsen samma dag som bröllopet.
Ernst Sommerlath dog 1983 och fick aldrig uppleva murens fall. Men kusinerna finns kvar.
Efter många försök – och flera avslag – får Ingrid till sist en intervju med drottning Silvia, på en pressresa i Tyskland och tid att ställa en enda fråga. Den handlar om barnahusen, en av drottningens hjärtefrågor och drottningen svarar utförligt.
Kontrollerad av gränsvakt
Men viktigare är att drottningen hälsar henne med ”Hej Ingrid”. Journalisten Ingrid har nått igenom och drottning Silvia vet vem hon är. Dörren till slottet står plötsligt på glänt, och ett tackbrev från några av drottningens avlägsna släktingar som Ingrid senare får förmedla öppnar dörren till slottet på riktigt.
Ingrid får en intervju där drottning Silvia öppnar upp som aldrig förr och berättar om sin östtyska familj, om en tågresa i öst där hon kontrollerats och fått lämna ifrån sig allt hon haft med av presenter och böcker till en gränsvakt och hur hon tvingats rapportera till polisen dagligen under sitt besök hos sin farbror och kusinerna i Leipzig.
Den intervjun finns publicerad i Ingrids bok om Svingel som kom 2020, och redan då konstaterar Ingrid att vi vet alldeles för lite, och ger alldeles för lite medieutrymme åt det arbete som drottningen gör.
Hon har genom Svingel fått liten en inblick i vad drottningen gör utöver sina ceremoniella plikter och tanken lämnar henne inte. Den journalistiska nyfikenheten är väckt och när en kollega föreslår titeln Yrke: drottning har hon den vinkel hon behöver. Ingrid bestämmer sig för att skriva boken om vad drottning Silvia faktiskt arbetar med – och det är mycket, ska det visa sig.
– Jag ville att hon skulle våga berätta om hur det kändes att komma till Sverige och bli landets drottning, säger Ingrid. Jag ville veta hur hon är, hur hon jobbar, säger Ingrid.
– I början gick det trögt, berättar hon, och jag visste ju inte hur långt in i slottsgemaken de skulle vara beredda att släppa in mig.
Boken krävde också intervjuer med huvudpersonen själv. Ingrid ställer frågan till hovet i november 2021 och hinner nästan ge upp hoppet innan svaret kommer i slutet av vintern 2022: ”Drottningen har sagt ja till ditt projekt.”
Insläppt i styrelserum
Majestätens kalender på kungahusets hemsida blir närmast daglig läsning för Ingrid – och hon inser snabbt att det officiella programmet bara avslöjar en liten del av drottningens alla åtaganden.
Ingrid väljer bort allt som bara handlar om att sprida glans och fokuserar på de områden som drottningen brinner för, som Mentor, Childhood och Silviastiftelsen.
Sedan lossnar det i arbetet, kanske hjälpt en aning på traven av att även Ingrid genom sin mamma har tyska rötter, men framför allt av att drottningen respekterar henne som mångårig utrikeskorrespondent. Vid ett tillfälle korrigerar drottningen Ingrids presentation av sig själv som ”journalist” och poängterar hennes arbete som utrikeskorrespondent inför styrelseordföranden i Mentor, David Haak.
Ingrid får komma in i styrelserum där inga journalister tidigare fått vara med – och får två långa intervjuer med drottningen.
Inget duande
Första gången de träffas för en intervju frågar drottningen om Ingrid föredrar att tala svenska eller tyska. Ingrid svarar diplomatiskt att drottningen får välja. Det blir svenska.
Drottningen tilltalas alltid just så, berättar Ingrid, och hon tilltalar Ingrid på samma formella sätt, inget duande här inte.
– Det var ”vill Ingrid ha en kopp kaffe” – aldrig du, säger Ingrid.
Drottningen är envis. Får hon ett nej, så letar hon andra vägar.
Ingrid Thörnqvist har förstås också gjort ett gediget journalistiskt fotarbete och intervjuat människorna som är och har varit i drottningens vardag sedan dag ett, som drottningens första hovdam Elisabeth Olsson, som känt kungen sedan han var barn, och Kirstine von Blixen-Finecke, överhovmästarinna och drottningens närmaste medarbetare, som varit med sedan starten av Childhood.– och prinsessan Madeleine som en dag ska ta över drottningens roll i hjärteprojektet Childhood.
”Ingrid har träffat alla”, som drottningen säger vid deras sista intervju.
Resultat är en personlig reportagebok – och en bild av drottning Silvia som vi inte mött henne förut. Fram träder bilden av en hårt arbetande kvinna, som sällan pausar, som är krävande och kan sms:a sina medarbetare mitt i natten om en tanke dyker upp, men också är vänlig, generös och omtänksam. Och driven som få, med ett djupt och äkta engagemang.
Hennes stab skämtar om att hon inte missar en människa i rullstol, hur stor folksamlingen än är, och hon har minne som en häst, och kan knyta an till samtal som andra tror att hon glömt:
”Hur är det nu med din son som hade det besvärligt sist vi sågs?”
Men drottningen är också envis och fast besluten att använda den position som hennes position gett henne för att påverka i viktiga samhällsfrågor. Får hon ett nej, så letar hon andra vägar.
Som hovdamen Elisabeth Olsson säger om kungaparet: ”De är båda lika envisa, det är en gåta hur det går ihop. Men å andra sidan är de oöverträffade när de är eniga.”
Det fanns inga förebilder för hur en drottning arbetar när drottning Silvia kom till Sverige. Kungens mor, drottning Sibylla, dog redan 1972, ett år innan Carl XVI Gustaf kröntes till kung efter sin farfars död.
Rådet hon inte följde
Drottningens uppgift var att ”stötta kungen” – och att producera en tronarvinge. Men hon var en vuxen kvinna med en utbildning och en karriär bakom sig.
– Drottning Silvia fick rådet av prinsessan Christina att engagera sig i organisationer som redan var etablerade, berättar Ingrid. Men det var ett råd som hon inte följde.
Istället bildade hon tre egna stiftelser: Mentor Sverige, ett mentorsprogram för att stötta ungdomar, som hon grundade när forskare hade slagit fast att Europa skulle översvämmas av narkotika, Stiftelsen Silviahemmet som är ett utbildningsprogram om demensvård, och kom till efter att drottningen upplevt Alzheimers sjukdom på nära håll genom sin mamma och till sist Childhood som är en organisation som arbetar mot sexuella övergrepp mot barn och unga – och det kanske modigaste drottningen gjort.
– Och hon sitter inte som galjonsfigur i sina stiftelser, säger Ingrid som fått följa med in i styrelserummen.
– Drottningen är djupt engagerad i det dagliga arbetet i alla sina stiftelser, påläst och drivande.
Childhood beskrivs som drottningens baby, som hon grundade ”för bättre levnadsvillkor för utsatta och utnyttjade barn”. I Childhood har drottning Silvia valt den kanske svåraste frågan, den om sexuella övergrepp mot barn. FN:s generalsekreterare António Guterres har kallat henne ”barnens främsta röst”.
Envis och modig
”Jag brukar säga till mamma att det var otroligt modigt av henne. Ingen vågade tala om dessa övergrepp. Om inte hon tog upp problemen, vem skulle då hjälpa de här barnen, svarade hon”, säger prinsessan Madeleine som Ingrid också intervjuat i sin bok.
Eller som Sophie Stenbeck, som Ingrid träffar vid ett av de möten hon får sitta med på, säger: ”Jag får gåshud när jag tänker på hur mycket hon har betytt för barn i världen.”
Och drottning Silvia har inga planer på att pensionera sig eller ens trappa ner, trots att hon fyllde 75 för ett par år sedan. Drottningen ställer inte in, hon vill inte göra någon besviken. Hennes moraliska kompass har tagit ut färdriktningen och hon både vill och har möjlighet att påverka och bidra till förändring, därför gör hon det.
– Riktigt nära kommer man inte drottningen, säger Ingrid som svar på frågan hur nära hon kommit majestätet i arbetet med boken.
– Det hade jag inte förväntat mig heller. Hon är älskvärd och vänlig, men håller stenhårt på sin integritet. Men jag fick veta mer om hennes personlighet och ledarstil och kunde få svar på vad som driver henne att påverka i de ämnen hon valt. Hon har ett genuint engagemang, är envis och målmedveten och ger sig inte förrän hon får sin vilja igenom.
– I många länder är drottningen en auktoritet i barnrättsfrågor och omtalad för sina utbildningsinsatser om demenssjukdomar. Men i Sverige vet folk knappt att hon har en egen agenda och ett starkt samhällsengagemang. Hovet ligger lågt med att kommunicera vad hon gör utöver de ceremoniella plikterna. Blir det uppenbart att hon lägger sig i politiska frågor riskerar man kritik.
– Jag fick en ny bild av drottningen när jag på nära håll såg hur intensivt hon driver sina frågor. Det har alla i Sverige rätt att få veta.
Ingrid Thörnqvist
Ålder: 68 år.
Yrke: Journalist.
Bor: I Hägersten i södra Stockholm.
Aktuell: Med boken Yrke: drottning – makten och möjligheterna.
