Elin Gunnarsson: Jag släppte sarongen – och badkläderna
På min semester åkte jag för första gången till Rügen i Tyskland. Jag hade tänkt köpa en ny bikini eller kanske till och med en baddräkt innan resan. 40-årskroppen kändes inte helt bekväm och jag tänkte att det skulle kännas bättre med en mer täckande baddräkt. Gärna en rejäl variant som håller in och lyfter upp.
Men varje gång jag klev in i butikernas provrum kändes det bara jobbigt och som om inget satt bra. Ni vet säkert hur det är, i provrummet är det bara självkritiken som lyser starkare än den obarmhärtiga belysningen. Det blev inget köp, men det skulle visa sig att det gjorde ingenting.
Första dagen på Rügen gick vi till en lång strand med härligt vit och mjuk sand. Fast det var inte sanden jag lade märke till först. Det var alla nakna människor. Helt spritt språngande nakna och totalt obekymrade.
Där var hela familjer som var nakna. Nakenbadare som spelade boll. De var i alla åldrar och former. Jag kände mig inte alls som sinnebilden av en frisinnad svensk och visste inte riktigt vart jag skulle titta.
I provrummet är det bara självkritiken som lyser starkare än den obarmhärtiga belysningen
Men mellan nudisterna låg andra människor i badbyxor, bikinis och baddräkter. Det var tydligen en mixad strand, där nakenbadare och textilklädda badare samsas sida vid sida. Man fick göra som man ville. Påklätt, topless eller naket.
Till min egen förvåning vande jag mig snabbt. Efter ett par dagar kändes det faktiskt lite, ja, onödigt med badkläder. Jag bestämde mig helt sonika för att testa utan! Det såg ju ändå rätt skönt ut. Jag släppte inte bara sarongen och strandskammen utan också min bikini.
Först kändes det ungefär som i den klassiska drömmen när man helt plötsligt upptäcker att man är naken på jobbet. Förvirrat, utlämnande och sårbart. Speciellt när jag skulle ta mig från min trygga handduk till havet för ett dopp.
Men sen kom en känsla av styrka och frihet. HÄR ÄR JAG! Utan några som helst statusmarkörer, inga badkläder som behöver hållas på plats, inget skal och ingen skam. Bara mitt fysiska jag. Ingen verkade bry sig om varken hur min kropp eller deras egna såg ut. Små bröst, gropiga lår eller putande mage – inget spelade någon roll. Här var VI och njöt av sol och bad!
Hur ofta möts vi av den typen av nakenhet? Jag menar inte den fixade, poserande och tillrättalagda, utan den vardagliga, avslappnade och oretuscherade? Det verkar vara alltför sällan.
Först kändes det ungefär som i den klassiska drömmen när man helt plötsligt upptäcker att man är naken på jobbet
En tonårstjej som jag nyligen pratade med berättade att i hennes klass är det bara hon och några av hennes kompisar som duschar efter gympan. En vän till mig var ställd över att det var så få i hennes grupp på gravidyogan som visade sig nakna i omklädningsrummet. Inte ens i enbart kvinnliga sällskap kan vi släppa kontrollen, istället vänder vi oss bort och drar på trosor och behå under en skyddande handduk. Så stark är självkritiken och så rädda är vi för att bli bedömda av andra.
Några dagar efter hemkomsten från Rügen badade jag i bikini på Öland. Då kändes det plötsligt väldigt påklätt. För min del går tydligen inte vägen till ett avslappnat strandliv via den perfekt döljande och uppstramande baddräkten, utan via en tysk nudiststrand.
Kanske köper jag ändå en baddräkt nästa sommar. Eller så åker jag till stränderna på Rügen igen.
Detta är Elin Gunnarsson
Namn: Elin Gunnarsson.
Ålder: 41 år.
Yrke: Hälsoredaktör.
Bor: Trelleborg
Foto: Christian Örnberg, Privat