Mia och Lasse kämpade för att få barn – landade till sist i ett liv utan
– Jag skämdes så mycket för att jag inte kunde göra det som alla andra verkade kunna, säger Mia som hoppas att hennes historia ska kunna hjälpa andra i samma situation.
Det var 2010 som Mia Wessberg och hennes man Lasse Wessberg från Västerås bestämde sig. Efter att ha ägnat sju år åt att försöka få barn på först naturlig väg, sedan med hjälp av IVF, äggdonation och slutligen adoption orkade de inte längre. Efter sju år av djup sorg och totalt åtta missfall, ville de börja leva ett liv som inte kretsade kring något de kanske aldrig skulle få. Nu fick det räcka.
– Då var jag 34 och Lasse 38. Vi hade redan mått dåligt i sju år, och orkade inte gå igenom en adoptionsprocess på ytterligare fem år med risk att få våra förhoppningar krossade ännu en gång. Det var nog då vi landade i att det inte var värt att fortsätta och att vi måste hitta något annat som kunde få oss att må bra, säger Mia.
Mia har alltid drömt om att få barn
Hon och Lasse träffades för ganska exakt 20 år sedan på ett dansgolv i Västerås – trots att Mia alltid sagt till sig själv att den stora kärleken träffar man inte på krogen. De blev förälskade och inledde ett förhållande. 2004 gifte de sig inför den närmsta familjen och ett tag innan dess hade Mia slutat äta sina p-piller. Hon längtade efter barn och hade alltid haft en dröm om att bli mamma.
– Jag minns att jag ofta lekte med dockor som barn – de var mina bebisar och jag deras mamma. Jag har också ett starkt minne från när jag gick i åttan och vi skulle skriva ett brev till oss själva om tio år. I mitt brev skrev jag att jag som 24-åring skulle vara gift, jobba som lågstadielärare och ha två barn.
Fick påbörja IVF-behandling
Ofrivillig barnlöshet var ingenting som Mia hade någon kunskap om när hon och Lasse började försöka få barn. Hon hade en föreställning om att hon skulle bli gravid ganska omgående och att de snart skulle ha den familj de drömde om. Men efter ett år insåg hon att det kanske inte skulle gå så lätt och paret vände sig till sjukvården för att få hjälp. Snart fick de börja med IVF, provrörsbefruktning. Mias hopp om att bli gravid tändes igen.
– Nu hade vi ju fått hjälp och jag tog för givet att det skulle lyckas. Vi var så glada och hade så mycket förväntan i början. Men ju längre vi höll på desto mindre vågade jag hoppas på att det skulle lyckas.
Fick flera tidiga missfall
Mia blev gravid flera gånger, men det slutade alltid i tidiga missfall. Efter att man hade gjort fyra insättningar med Mias egna ägg, testade man med donerade ägg. I slutet av 2009 blev Mia gravid ännu en gång, och nu blev det inget tidigt missfall.
Efter att hon passerat vecka tolv, som brukar utgöra gränsen för när den mest riskfyllda perioden är över, vågade Mia än en gång börja hoppas på att det skulle gå vägen. I december hade hon och Lasse bokat en resa till Thailand. Två dagar innan avfärd var de inne för kontroll och Mia såg det direkt – något var fel med fostret som syntes på ultraljudsbilden. Hjärtat slog inte längre.
– Både jag och Lasse bara brakade ihop där inne i undersökningsrummet. För vi visste ju att det här var det sista ägget vi hade. Det var riktigt, riktigt tufft.
IVF och äggdonation
- IVF är en förkortning av in vitro-fertilisering. Det betyder befruktning i laboratorium i glaskärl eller provrör. IVF kallas också för provrörsbefruktning.
- IVF är en behandling då ägg plockas ut och befruktas utanför kroppen. Ett befruktat ägg kallas för embryo.
- Några dagar efter befruktningen sätter läkaren in embryot i livmodern. Där fortsätter det förhoppningsvis att sitta fast och utvecklas till ett barn.
- Som kvinna får man göra IVF på de regionala klinikerna innan man fyllt 40 år. Privata kliniker kan ha andra åldersgränser.
- Sedan januari 2019 är det tillåtet för privata IVF-kliniker i Sverige att utföra behandlingar med donerade ägg.
- Vid offentligt finansierad äggdonation får den mottagande kvinnan vara högst 40 år.
- Vid privat finansierad behandling kan åldersgränsen vara något högre, men i regel inte över 46 år.
Källa: 1177.se, Socialstyrelsen
MS-diagnosen försvårade adoption
Trots det kaos de befann sig i kom de iväg till Thailand. Och det är Mia glad för så här i efterhand. De fick en chans att återhämta sig, sörja men också prata om sin framtid. Att göra fler IVF-behandlingar är både ekonomiskt kostsamt och slitsamt för kroppen. Istället började paret fundera på adoption.
Jag hade en så stark idé om att kvinnor ska ha barn och runt omkring mig fick alla våra vänner barn.
Väl hemma i Sverige tog de kontakt med en adoptionsbyrå, men fick snart veta att Mias diagnos multipel skleros, MS, skulle ställa till det. Många länder godkänner inte adoptivföräldrar med den sjukdomen och dessutom skulle hela processen oavsett ta upp emot fem år – och inte ens då var de garanterade att få ett barn.
– Jag hade varit närmare 40 vid det laget. Vi hade redan ägnat så mycket tid åt att må dåligt över det här. Så efter många diskussioner kom vi fram till att vårt liv nog blir ett utan barn. När vi väl landade i det beslutet var det faktiskt väldigt skönt.
Upplever ett stigma kring ofrivillig barnlöshet
Mia upplever att det finns ett stort stigma kring ofrivillig barnlöshet. För henne och Lasse tog det många år innan de öppet kunde berätta för personer i sin omgivning att de kämpade för att få barn. Mia levde under lång tid med känslor av skam och skuld över att inte kunna bli gravid.
– Jag hade en så stark idé om att kvinnor ska ha barn och runt omkring mig fick alla våra vänner barn. Så varför kunde inte jag ge mig och min man ett barn? Vad är det för fel på mig? Det var skittufft och vi mörkade länge det vi gick igenom. I dag när jag har mera kunskap hade jag nog pratat med min omgivning om det, men då sade vi bara att vi ville resa och göra andra saker innan vi bildade familj. Jag skämdes så mycket för att jag inte kunde göra det som alla andra verkade kunna.
En annan sak som skaver är bemötande hon och Lasse fick inom vården. Någon ordentlig undersökning av vad som egentligen orsakade parets barnslöhet gjordes aldrig. Det enda de fick veta var att det inte var något fel på Lasses spermier. Men att Mias ägg hade dålig kvalitet var ingenting som fastställdes, utan en slutsats de själva drog.
– Vi har ingen dokumentation på att det är hos mig det felar. Hade vi haft den kunskap vi har i dag hade vi nog stått på oss mera och begärt en rejäl utredning. Jag kan vara arg, men framför allt ledsen och förtvivlad, över att man inte gjorde mer. Vi mötte också en läkare här i Västerås som var väldigt kompetent i sitt yrke, men som hade noll empati. Jobbar man med par som går igenom missfall och andra jobbiga saker borde det för fasiken ingå empati i ens arbetsuppgifter.
Fick ovälkomna kommentarer
Under årens lopp har paret fått motta många kommentarer om deras barnlöshet från folk i deras omgivning. Meningar som ”nu har ni varit gifta i ett år, när kommer barnen?” eller ”skjuter du lösa skott, Lasse?” har tagit hårt på dem båda.
– Det var speciellt tungt för mig när Lasse fick de här kommentarerna, för jag lade hela skulden på mig själv. Vi visste ju att det inte var fel på honom.
Vi är en familj nu, även om den kanske inte ser ut som normen.
Har accepterat ett liv utan barn
Mia säger att det alltid kommer att vara en sorg att hon inte fick några barn. Den bär hon med sig resten av sitt liv, men i dag har hon lärt sig att hantera den. Och istället för barn har hon och Lasse fyllt sitt liv med andra saker som är betydelsefulla för dem. Ett beslut som förändrade deras liv i grunden var att köpa en lägenhet i Thailand, ett land som de med tiden kommit att älska. Eftersom de inte har småbarn har de kunnat styra över sin tid själva, jobba under somrarna och spara semestern till vintern.
– Det har hänt att vi har fått kommentarer om det där, att folk nästan ifrågasätter våra resor och säger att de är avundsjuka på att vi kan resa så fritt. Då har vi fått säga till dem att vi är precis lika avundsjuka på dem som har barn, vilket är det vi önskat oss mest av allt i hela världen.
Även om det inte blev några barn, har Mia och Lasse i dag utökat sin familj med två älskade medlemmar – hundarna Yatzi, 6, och Hio, 3. Att de fyrbenta familjemedlemmarna betyder mycket för Mia råder det inget tvivel om.
– Det bästa vi har är hundarna, de betyder verkligen allt. Vi är en familj nu, även om den kanske inte ser ut som normen. Vi har fyrbenta barn istället för tvåbenta, och hundarna följer med oss överallt.
Kärleken var fortsatt stark
För att få hjälp med att acceptera sin situation har både Mia och Lasse gått i terapi, vilket har haft stor betydelse. Men minst lika viktigt är det att de har varandra. Kärleken dem emellan har alltid varit stark och självklar.
– Det är inte så att de här 20 åren har varit en dans på rosor i vår relation. Det har varit många turer fram och tillbaka, både när det gäller barnlösheten och annat som varit tufft. Men jag är övertygad om att det är kärleken till varandra som har gjort att vi är där vi är i dag. Många par går isär efter att ha varit med om något sådant här, men vår styrka är att vi har kämpat på tillsammans och tagit oss igenom det hela.
Vi har accepterat att alla inte får barn, men att man kan ha det bra ändå.
Flera gånger bad Mia Lasse att lämna henne. Förutom att hon tyngdes av skuldkänslor över att inte kunna ge honom ett barn, tyckte hon att hennes MS-diagnos var en belastning. Hon beskriver det som om hon bar på en dubbel skam.
– Men Lasse ville leva med mig oavsett, säger hon.
Hoppas kunna hjälpa andra med sin historia
I dag känner Mia att livet trots allt blev bra – även utan barn. Hon har ett arbete hon trivs med, hon har en man hon älskar och sina två hundar. På helgerna golfar hon och Lasse tillsammans och när det inte är coronapandemi blir det många resor till Thailand.
– Vi har ett bra och härligt liv. Det är klart att vi har våra vardagsbekymmer, men vi är nöjda med hur vi lever och hur vi mår. Vi har accepterat att alla inte får barn, men att man kan ha det bra ändå. Många har sagt till oss genom åren att det är först när man får barn som man verkligen förstår meningen med livet, och det har känts otroligt provocerande. Därför är det skönt att veta att vi har hittat en mening även utan barn.
Nu hoppas hon att hennes och Lasses historia ska kunna hjälpa andra som befinner sig mitt i kampen om att få ett barn. Mia vill visa att det faktiskt går att komma bort från skammen och upp ur den mest avgrundsdjupa sorgen. Hon uppmanar andra som kämpar att inte hålla allt inom sig.
– Jag hoppas att det här ska hjälpa dem som är i samma situation som vi var i för tio, femton år sedan att våga prata om det. Det här ska inte vara något att skämmas för, för man kan inte rå för att man har svårt att få barn. Jag skäms inte längre och det ska ingen annan behöva göra heller.
Ofrivillig barnlöshet
- Ofrivilligt barnlös betyder att man försökt få till en befruktning i över ett år utan resultat.
- Det kan gälla ensamstående, personer i en relation där ena parten inte vill ha barn samt personer i samkönade relationer.
- Mellan 10 och 15 procent av alla par drabbas av ofrivillig barnlöshet.
- Cirka två tredjedelar av paren kan få barn efter utredning och behandling.
- För en tredjedel beror barnlöshet på spermierna, för en tredjedel livmodern eller äggen och en tredjedel på en kombination av olika saker, eller att läkaren inte hittar någon förklaring.
- Några orsaker när barnlösheten beror på ägg eller livmoder är endometrios, att äggledarna fungerar sämre efter infektion som exempelvis klamydia, strålning efter behandling av cancer, polyper eller muskelknutor i livmodern, undervikt och övervikt.
- Fertiliteten är individuell, men som kvinna sjunker den kraftigt efter 35 års ålder. Efter 40–42 år är det oftast mycket svårt att få barn.
- Vanliga behandlingar är stimulerad ägglossning, insemination med spermier och provrörsbefruktning, IVF.
- Ofrivillig barnlöshet är en sjukdom enligt Världshälsoorganisationen, WHO.
Källa: regeringen.se, 1177.se, ki.se