Charles och Caril Ann-verklighetens Natural born killers
Den nattöppna bensinmacken låg ensligt belägen på Cornhusker Road, en bit utanför de centrala delarna av Lincoln. Så här dags – klockan var några minuter i 4 på morgonen – var trafiken till och från butiken sparsam.
För butiksbiträdet, 21-årige Robert Colvert, hade det varit en lugn natt. Bortsett från dåren som tjatat om att få köpa en nalle på kredit så hade passet gått utan anmärkningar. Nu stod han och halvsov bakom kassan. Med en gäspning noterade han den blå Forden som stannade på asfaltplanen framför butiken och släckte strålkastarna.
Ut ur bilen steg en ung man med jeans, skinnjacka och cowboyboots. I ena handen hade han en tygväska och i den andra en hagelbössa. På väg mot butiken drog han en röd sjal över ansiktet och slet sedan upp dörren och ropade:
– Fyll väskan med pengar. Och låt det gå fort!
Colvert gjorde som han hade blivit tillsagd. Medan han rafsade ihop sedlar och mynt från kassaapparaten sneglade han mot rånaren och han kände sig ganska säker: det var han, galningen med nallebjörnen.
90 dollar i sedlar och 10 dollar i mynt var allt som fanns i butiken. Rånaren betraktade sitt byte missnöjt och sa sedan åt Robert Colvert att följa med ut till bilen. Rånaren satte sig i baksätet, fortfarande med bössan skjutklar, och Colvert bakom ratten.
Under tystnad körde de österut på Cornhusker och svängde sedan vänster in på 27:e gatan. Efter ett par minuter körde de in vid sidan av vägen.
Colvert beordrades att stiga ur och han öppnade sakta bildörren. Sedan såg han sin chans och slängde sig över rånaren och försökte vrida hagelbössan ur hans händer. Men rånaren var både starkare och snabbare. Brottningsmatchen pågick bara någon sekund innan skottet gick av. Colvert föll livlös ut genom bilen och blev liggande på marken.
Det var den 1 december 1957, strax efter klockan 4 på morgonen, och Charles Starkweather hade precis begått sitt första mord. Många fler skulle följa.
Föräldrarna tveksamma till pojkvännen
Drygt ett år tidigare hade han träffat Caril Ann Fugate genom några gemensamma bekanta. Det spelade ingen roll att hon bara var 14 och han var 18 – han blev galet förälskad. Caril var den första flicka han hade träffat som inte brydde sig om att han var lite udda eller att han hade talfel. Charles köpte presenter åt henne och väntade utanför hennes skola på eftermiddagarna. Han ville gifta sig med henne.
Men Carils föräldrar var allt annat än förtjusta. Åldersskillnaden var en sak, dessutom var Charles en trubbelmakare som hade hoppat av skolan och hankat sig fram på tillfälliga jobb som sophämtare och tidningsbud. Nu var han arbetslös och hade nyligen vräkts från sin lägenhet.
Den 21 januari 1958 – drygt en månad efter mordet på butiksföreståndaren – knackade Charles på hemma hos Caril. Hennes mamma Velda öppnade och sa åt honom att försvinna därifrån. De började gräla och Velda gav Charles ett par lavetter. Han körde upprörd därifrån.
Bara ett par timmar senare återvände han. Beväpnad med en hagelbössa. Den här gången var det Carils pappa Marion som öppnade och ett nytt högljutt gräl inleddes. Charles tvingade sig in i huset och i tumultet som uppstod lyfte han bössan och tryckte av ett skott. Marion träffades i huvudet och föll död till golvet.
Nu gick allt fort. Charles letade upp mamma Velda som hade sprungit till köket för att beväpna sig med en kniv. Hon sköts med ett skott i ansiktet. Därefter gav han sig på Carils tvååriga syster Betty Jean, slog henne med gevärskolven och högg henne därefter med en kniv.
Hur Caril reagerade på det fruktansvärda blodbadet vet vi inte. Däremot vet vi att paret höll sig gömda i några dagar och att de sedan gav sig ut på den road trip som det talas om än idag.
Körde på mordturné
Den 27 januari körde de till en gård utanför Lincoln, där Charles sköt den 70-årige ägaren August Meyer till döds. Därefter liftade de med ett ungt par – 17-årige Robert Jensen och 16-åriga Carol King – som mötte samma öde.
De sov några timmar i bilen och körde sedan tillbaka in i Lincoln. Där tog de sig in i ett hus på 24:e gatan och mördade affärsmannen Lauer Ward, hans hustru Clara och deras husa Lillian Fencl. På kvällen lämnade de huset i familjen Wards bil och körde norrut.
När Ward-morden upptäcktes förvandlades mördarjakten till en nationell angelägenhet. TV och tidningar fylldes av historier om det unga paret och deras besinningslösa mordturné. Inom några timmar sålde i princip varenda vapenaffär i Lincoln slut på vapen och ammunition. Flera hundra poliser och FBI-agenter och långt fler privatpersoner gav sig ut på vägarna i Nebraska med ett enda mål: att oskadliggöra Charles Starkweather och Caril Fugate.
Den 29 januari körde Charles och Caril in i staden Douglas i Wyoming. Charles kände sig förföljd och fick för sig att folk stirrade så han bestämde sig för att byta bil. En bit utanför stan stod en Buick parkerad, Charles stannade bilen, gick fram till Buicken och sköt ihjäl föraren med nio skott.
Av en tillfällighet passerade just då en polispatrull och en vild biljakt inleddes. Polismännen sköt vilt mot flyktbilen, de träffade bakrutan och Charles träffades av glassplitter och började blöda ymnigt. Då insåg han att slaget var förlorat, stannade bilen och gav upp.
I maj samma år dömdes Charles Starkweather till döden, en dom som verkställdes i juni 1959. Caril Fugate dömdes till livstids fängelse.
Parets mördarresa genom Nebraska och Wyoming toppade nyheterna under lång tid och fascinerar och förbryllar ända in i våra dagar. I populärkulturen har morden bland annat förevigats av Bruce Springsteen i låten Nebraska och av Quentin Tarantino och Oliver Stone i filmen Natural Born Killers.
En ständigt återkommande fråga handlar om 14-åriga Caril Fugates skuld i det som hände. Var hon delaktig i morden eller var hon själv ett offer? Själv har hon hela tiden hävdat sin oskuld. Så sent som våren 2020 ansökte hon åter om benådning. Trots att hon redan 1976 släpptes ur fängelset efter avtjänat straff, ville hon få någon sorts upprättelse. I sin ansökan skrev hon att den allmänna uppfattningen att hon frivilligt hade gett sig iväg på en mördarturné med Charles Starkweather var en börda hon inte längre orkade bära.
Den ansvariga nämnden sa dock blankt nej.
