Busschauffören Anette busslussar på Lucia
Efter att hon själv drabbades av cancer betyder det extra mycket att få fortsätta sprida ljuset till passagerarna.
Anette Glad, 58, skrattar när hon berättar om alla glada tillrop som passagerarna bjuder på när de stiger in i en julpyntad buss med ljusets drottning bakom ratten.
”Åh, titta lucia kör bussen!”, ”Får jag ta en bild på dig?”, ”Det här ska jag visa min väninna!”.
Mormödrar, små barn, tonåringar på väg till skolan – alla får ett extra leende på läpparna när de möter Anette Glad den 13 december.
– Jag vet att passagerare skickat snapfilmer och bilder kors och tvärs över världen. Jag tror att jag finns på bilder i allt ifrån Göteborg till Australien. Den här dagen blir jag lite av en världskändis, skrattar hon.
Drabbades av bröstcancer – hittade två knölar ovanför bröstet
Allt började med att Anette och några kvinnliga kollegor för många år sedan kom till bussgaraget med glitter i håret för att glädja sina arbetskamrater.
För åtta år sedan föreslog någon att Anette skulle köra buss som lucia. Sagt och gjort, Anette antog utmaningen.
– Det var så roligt den dagen att jag bestämde mig för att fortsätta att busslussa, säger Anette som troget trätt på sig luciakronan och den vita särken år efter år sedan dess.
Även om Anette alltid varit en person med en positiv grundinställning så har livet skakat rejält även för henne. Hösten 2022 fick både hennes gamla mamma och Anette ett cancerbesked samma vecka.
Anette Glad
Ålder: 58 år.
Bor: I byn Råneå, utanför Luleå i Norrbotten.
Gör: Är busschaufför och kör för Luleå lokaltrafik.
Familj: Utflyttade dottern Mikaela, 26.
Aktuell som: Lussande busschaufför.
Anette hade som bäst tagit emot mammas sjukdomsbesked och tröstade och peppade henne när nästa dråpslag kom.
– Visst hade jag känt två små knölar ovanför det ena bröstet, men jag var säker på att det bara var muskelknutor. Jag satt till och med och masserade dem då och då.
Jag kunde tydligt se de svarta fläckarna som inte ska vara där
Anette hade fortfarande ingen tanke på cancer när kallelsen till rutinmammografin kom. När hon sedan kallades till sjukhuset på nytt trodde hon först att de bara råkat ta dåliga röntgenbilder.
– Men när jag fick se doktorns uppsyn förstod jag allvaret. Jag fick se mammografibilderna på flera skärmar och jag kunde själv tydligt se de svarta fläckarna som inte borde finnas där. Kirurgen kom in och kände på mig och sa utan att fundera att där fanns två tumörer, och det var ingen tvekan. Jag hade drabbats av bröstcancer.
Omtumlad kom Anette hem och åkte sedan hem till sin mamma för att berätta den tråkiga nyheten.
– Mamma blev mer ledsen och orolig än jag. Hon grät och jag fick trösta henne, men själv bestämde jag mig direkt för att jag skulle klara det här. Den som det var extra jobbigt för var min dotter Mikaela som är 26 år. Hon var ledsen och frågade om hon skulle mista både sin mamma och mormor. Jag lovade att jag inte tänker dö!
Bröstcancern hade inte spridit sig – Anette behövde inga cellgifter
Inom loppet av två veckor låg Anette på operationsbordet och när hon vaknade fick hon veta att cancern inte spridit sig till lymfkörtlarna. Nu skulle tumörvävnaden analyseras.
– Det tog fyra veckor och under den tiden bröt jag ihop ordentligt vid ett tillfälle. Egentligen började jag gråta på grund av en annan motgång, men då flödade tårarna för allt elände.
Anette säger att hennes cancer var en sort som ”knarkade hormoner”, men hade inte hunnit så långt att hon behövde cellgifter. Hennes efterbehandling bestod av en vecka med strålning och hon ska behandlas fem år med antihormoner.
– Jag har haft en otrolig tur och jag har fått en fantastisk vård. När jag fick veta att cancern inte spridit sig kändes det som att jag vunnit på lotto.
Anette säger att allt gick så snabbt och situationen nästan kändes overklig.
– Jag hann knappt med i svängarna och jag var bara sjukskriven från bussen i elva dagar. Jag har ju världens bästa jobb och vill inte vara borta längre än nödvändigt.
Gick emot pappans fördomar
Hon har kört buss i mer än 30 år men egentligen hade Anette tänkt jobba med djur och lantbruk. Det var när hennes pappa slängde ur sig att tjejer inte kan köra lastbil som Anette bestämde sig för att bevisa motsatsen.
– Jag tog körkort för alla tänkbara fordon och från 24 års ålder har jag jobbat som busschaufför. Men helt har jag inte lämnat lantbruket och djuren. Jag har hästarna Lycka och Bulta på foder, är engagerad i den lokala ridklubben och vissa somrar tar jag tjänstledigt och jobbar som avbytare på bondgårdar. På så vis får jag verka i de bästa av två världar.
Buss tänker hon fortsätta att köra tills hon går i pension.
– Jag tror inte att folk förstår hur bra vi har det. Vi åker runt och träffar människor och får se vackra vyer runtom i kommunen. Jag har provat att jobba på kontor en gång i tiden, men usch så tråkigt det var att titta ut genom fönstret och se samma sak hela tiden.
Dottern går i mammas fotspår
Anette berättar att hennes dotter går i mammas fotspår, hon bor på en bondgård och har tagit lastbilskörkort.
– Mikaela har både kört lastbil och taxi och tillsammans har vi mer än bevisat att tjejer är lika bra yrkesförare som män. Själv kör jag i det närmaste med ryggmärgen nuförtiden, säger Anette med ett leende.
Alla behöver lite ljus och glädje nu när det är som mörkast
Hon tycks ständigt ha nära till skrattet.
– Jag är en ganska bekymmerslös person och har en positiv grundsyn på livet. Därför passar efternamnet Glad extra bra. När jag var gift under några år hette jag något annat, men det kändes aldrig rätt. Jag tog tillbaka mitt eget namn Glad efter tre år. Jag brukar skoja att Glad är namnet och det är ingenting att vara ledsen för!
Lucia på bussen – en fin och uppskattad tradition
Det är också med ett glatt leende som Anette, med ljus och glitter i håret, röda julkulor som örhängen och en vit särk, hälsar bussåkarna välkomna till julbussen som är dekorerad med glitter, girlanger och kransar.
– Jag gillar att prata med folk och att bjuda på mig själv. Bäst är barnen och deras glädje när de får syn på mig. Det har hänt att barn sjungit för mig i bussen och sådana gånger är det jag som får tårar i ögonen.
Lussetraditionen tänker Anette fortsätta med även kommande år.
– Det har blivit en fin tradition och efter cancern känns det extra fint att få lussa för både jobbarkompisarna och alla som åker. Jag har fått en andra chans i livet och alla behöver lite ljus och glädje nu när det är som mörkast.