Bunkerläkarens offer: Han rastade mig som ett husdjur
Bunkerläkarens offer Isabel Eriksson talar ut
Det är lördagen den 12 september 2015. Isabel Eriksson promenerar i höstsolen med sin sju månader gamla hund, toypudeln Nellie. Hon ser med förväntan fram emot kvällen då hon ska på trerättersmiddag tillsammans med den amerikanske man hon träffade i torsdags och hans affärskolleger. Mannen säger att han är börsmäklare från Amerika och bor i London. Isabel berättar:
– Jag minns att jag njöt av den lediga dagen. Jag skrev på Facebook: ”Känner mig fri. What’s next? What’s waiting?” Jag hade börjat fundera på framtiden. Att kanske sluta med det arbete jag hade, som eskort. Kanske börja plugga utomlands – eller starta en kennel för små hundar som Nellie, berättar Isabel, som egentligen heter något annat.
Isabel anade inte hur brutalt hennes framtid snart skulle komma att förändras.
– Mannen hade kontaktat mig för vårt första möte genom min eskortsajt på nätet. Nu ville han att vi först skulle träffas hemma hos mig och dricka lite champagne innan vi gick till middagen. Han var så artig och trevlig och hade med sig en present som han prytt med blommor som han plockat själv. Jag blev riktigt rörd och sa: ”Vad gulligt av dig.”
Men mannen hade också med sig jordgubbar doppade i choklad, som han började mata Isabel med. Snart började hon bli dåsig.
– Jag fick en alarmerande tanke att något var riktigt, riktigt fel, men fick inte grepp om det. Sedan blev allt svart, berättar hon.
I bunkerläkarens våld
När vi träffar Isabel över en kopp kaffe i Stockholm har det gått ett och ett halvt år sedan den där ödesdigra kvällen. Vi träffas för att prata om boken som hon skrivit om den fruktansvärda vecka som sedan följde.
Isabel ger ett förvånansvärt samlat intryck när hon berättar. Det är svårt att tro att denna lugna kvinna har gått igenom det hon berättar om i boken.
– Jag får hjälp i terapi med att bearbeta det som hänt, men får fortfarande flashbacks av total panik då jag kan drömma att jag är tillbaka i bunkern. Men det har också varit en hjälp att skriva den här boken och få sätta ord på det som hände.
I bunkerläkarens våld är titeln på boken – och det var precis det som hände Isabel.
Specialbyggd bunker
Nästa minne hon har är att hon sitter i en bil med sin hund Nellie i knät och insvept i sitt eget täcke. Några sekunder senare slocknar hon igen.
Isabel blir förd till en bunker på en gård djupt inne i Skånes ödsliga skogar. Bunkern har mannen själv byggt från grunden, med ett enda syfte: att hålla människor fångna. Men det vet inte Isabel ännu.
Hon skriver själv i sin bok:
”Nästa gång jag vaknar inser jag att jag står upp. Kallt på golvet, dammigt, torrt. Framför mig står mannen. Panikångesten kommer tillbaka när jag plötsligt förstår. Att han måste ha drogat mig. Att dörren bakom honom är enda vägen ut och att han inte tänker flytta på sig.
– Du…
Rösten bryts.
– Vad har du gjort med mig? Du kan inte ha mig här, du måste släppa ut mig.
Nellie börjar skälla från sängen. Mannen slänger ett mörkt ögonkast åt hennes håll, sedan ser han på mig igen. Hur kan han se så lugn ut? Förstår han inte vad det är han gör?
– Noooo… soooooorry, säger han.
Drar länge på orden.
– Jag tänker inte släppa dig. Det tog längre tid än jag räknade med. Ja, att få dig medvetslös alltså, fortsätter han sedan, som om det vore det mest naturliga i världen.
– Jag tänker ha dig här i ett par år.
Det slår lock för öronen när blodet rusar till huvudet. Jag knyter nävarna. Snurrar runt på stället. Vacklar till. Ser mig omkring. Utrymmet är grått, dammigt och stökigt. Som ett litet garage ungefär, eller en byggarbetsplats. Eller som ett skyddsrum, en… en… En bunker.”
Isabel berättar att mannen förefaller fullständigt iskall. Han berättar för henne med stolthet i rösten att han själv byggt bunkern under fem års tid utan hjälp. För att kidnappa kvinnor och hålla dem fångna där. Att det är omöjligt för henne att fly.
Tre bankvalvsdörrar med två kodlås står mellan henne och friheten. Och ingen kan höra hennes rop på hjälp.
I sin bok ”I bunkerläkarens våld” skriver Isabel Eriksson:
”Jag faller ihop på golvet, slutkörd. Snyftar och försöker förstå. Nästa sak som dyker upp i tankarna är Fritzl. Och han den där i USA, som hade tre unga tjejer inlåsta i sitt hus i massor av år. Höll dem som sexslavar.
Jag håller om knäna, vaggar fram och tillbaka, och med tårarna forsande ser jag upp på mannen som har kidnappat mig. Rädslan river med långa klor över ryggen. Jag blir fullständigt skräckslagen.
Vad tänker han göra? Våldta mig? Tortera mig? Och… ’ett par år’, sa han. Sedan då? Ska han mörda mig när han har tröttnat på mig?
Har han haft någon inspärrad före mig? Och vad har i så fall hänt med henne?
Paniken är som en stor flock fåglar som flyger omkring inuti mig, krockar med varandra och skränar.
– Herregud, herregud, herregud, hör jag någon kvida.
Inser att det är jag själv och biter mig hårt i insidan av kinderna för att få stopp på kaoset i kroppen. Jag hasar mig bakåt på rumpan, så långt ifrån det här monstret som jag bara kan. Efter bara ett par meter tar det stopp och gråten hotar att dränka mig. Jag kryper ihop, gör mig så liten jag bara kan. Hackar tänder.
Det här händer inte. Det här händer inte. Det här händer inte.”
Kidnapparen visar sig vara läkare
När den värsta chocken lagt sig börjar Isabel att utforska bunkern. Den består av tre rum, två toaletter, en spis och en köksbänk.
Under dagarna som närmast följer pendlar hennes tillvaro mellan hopp och djupaste förtvivlan – och så skräck, varje gång mannen kommer in till henne.
– Nu pratar han svenska, berättar att han heter Martin och arbetar som läkare. Han pendlar mellan vardagligt småprat och iskalla hot.
Han kommer med block och penna och ber Isabel skriva upp vad hon vill ha för mat. Första dygnet får hon bara en smörgås som hon delar med Nellie.
Han går ut och rastar Nellie och kommer senare med en låda där hunden kan göra sina behov. Men sedan hotar han med att hon får bli julskinka om hon blir besvärlig.
– Han säger att han inte vill göra mig illa. Att jag ska vara hans flickvän och laga mat till oss och att vi ska sova ihop. Men när han sedan berättar att han tänker ta dit fler kvinnor, och jag frågar om det är därför han har byggt ett av de andra rummen också… då svarar han att, ja, halva blir till dem, halva får bli tortyrrum.
Tacksam för hunden Nellie
Isabel bestämmer sig för tre saker: att hålla kroppen stark genom att skriva upp nyttig mat på handlingslistan. Att träna. Att vara så tillmötesgående och lugn som möjligt, så att han inte ser henne som ett hot – men samtidigt vara så neutral och reserverad att han inte blir kär i henne.
Samtidigt fortsätter hon att undersöka möjligheterna att fly eller försöka hitta något som hon kan använda som vapen.
– Jag var oerhört tacksam att han hade tagit med Nellie. Det gav mig tröst att borra in näsan i hennes mjuka päls när jag grät. Och det gav mig kraft att tänka att jag måste försöka få oss ut för hennes skull också.
Dagarna går med små förändringar. Martin kommer med ett kylskåp för maten. Isabel får följa med ut på rastgården som han byggt.
– Han tog ut oss båda för att ”rastas”. Som om också jag vore ett husdjur. Men det är märkligt hur man förändras av de villkor man lever under. Nu blev jag tacksam för att jag fick komma ut. Att få se himlen, känna doften av våt jord, se ljuset!
På onsdagen, när Martin kommer hem från arbetet, får hon äntligen följa med till hans hus för att duscha. I bunkern finns bara kallvatten.
– Jag hade hoppats så mycket på att kanske kunna rymma då, eller ropa på hjälp så att grannarna hörde. Men han satte en handboja mellan oss och vi var mitt inne i skogen, inte en granne inom hörhåll. Det var skönt att få duscha, men svårt att stå ut med att han satt och tittade på mig hela tiden.
Den kvällen bestämde Martin att han ville sova hos Isabel.
– Det var svårt att uthärda hans närhet. Skulle han våldta mig nu? Men det gjorde han inte. Han hade tagit prover på mig för att se om jag hade någon sjukdom – han var ju läkare! Och han ville avvakta provsvaren först. Men jag kunde ändå inte sova en blund den natten.
Nästa dag, torsdag, skulle Martin åka tillbaka till Isabels lägenhet och hämta alla hennes tillhörigheter. ”Så kommer du säkert att trivas bättre”, sa han.
Nu var Isabels fasa att något skulle hända honom på vägen. En bilolycka? Ingen skulle ha en aning om var Isabel fanns. Då skulle hon och Nellie sakta svälta ihjäl…
– Den kvällen bad jag till Gud att han skulle rädda mig så intensivt och så länge att jag somnade, berättar hon.
Isabel blev efterlyst av polisen
Och när Martin kom tillbaka nästa dag var det nästan som om Isabel hade blivit bönhörd:
– Jag hade ju lärt mig att känna igen ljudet från dörrarna: den första, andra, tredje… Så kom han in med ett nytt uttryck i ansiktet – och utan mina resväskor. Han räckte mig ett kuvert: ”Läs”.
Det var ett brev från polisen. Isabel var efterlyst, hennes vänner och familj saknade henne och man hade bytt låskolv på hennes dörr. Hon ombads höra av sig till polisen om hon ville ha de nya nycklarna.
Martin hade fått kalla fötter. Han bestämde att de skulle åka tillsammans tillbaka till Stockholm och komma överens om att säga att hon följt med honom frivilligt.
– Och det blev ännu en dag som pendlade mellan hopp och skräck. Vad tänkte han göra med mig sedan?
Väntade ihop på polisstationen
De turades om att köra genom Sverige. Martin småpratade hela tiden, de stannade och åt lunch tillsammans.
– På polisstationen fick vi sedan sitta och vänta i två timmar innan det kom en utredare. När jag till slut var ensam med utredaren och dörren var stängd bakom oss kunde jag äntligen bryta ihop.
Martin anhölls, blev senare dömd i hovrätten till åtta års fängelse för människorov och blev fråntagen sin läkarlegitimation.
Och Isabel kunde återvända till livet. Men inte det liv hon hade bakom sig, som eskort.
– Nej, nu har jag insett att jag inte kan leva det livet längre. Jag mådde så dåligt av att inte kunna berätta för någon vad som var mitt verkliga yrke. Jag ser det som ett mirakel att jag blev fri och har blivit troende. Gått i samtal hos en präst och konfirmerat mig. Jag har fått en andra chans i livet. Nu ser jag fram emot att skaffa mig en utbildning, kanske inom ekonomi och entreprenörskap.
Miste hunden Nellie
Men nu är det ett liv utan Nellie, som var ett så stort stöd för henne under fångenskapen.
– Ja, i höstas miste jag min älskade Nellie. Hon blev förändrad av vistelsen i bunkern, blev rädd och aggressiv. En dag skulle hon ”rädda matte” och var med om en olycka. Hon gick inte att rädda. Jag sörjer henne fortfarande och kan inte tänka mig att skaffa en ny hund än. Men när den dagen kommer, då vill jag nog ha inte bara en, utan två små toypudlar.
Text: Carin Hedberg
Bild: Stefan Nilsson, Polisen, privata