Blodbadet vid Empire State Building
Det var en strålande fredagsmorgon i hjärtat av New York City. Klockan var några minuter i nio, och tusentals människor fyllde de breda gatorna. Vissa var på väg till sina jobb, andra var storögda turister från världens alla hörn som tog bilder av Manhattans berömda skyskrapor och byggnader.
Utanför den mest kända skyskrapan av dem alla – den 102 våningar höga Empire State Building – kom en 41-årig man gående. Han hette Steven Ercolino och var på väg till den klädbutik där han arbetade som vice vd. Ercolino var en till synes lycklig man, han hade en stor familj, en framgångsrik karriär och en ny flickvän som han tillbringade nästan all sin lediga tid med. Han var en kärleksfull och fantastisk son och morbror, skulle hans pappa Frank säga senare.
– Steve var en grym kille, väldigt kärleksfull, omtänksam och vänlig, sa kollegan Irene Timan till New York Post.
Det var den 24 augusti 2012, och Steven Ercolino hade bara sekunder kvar att leva. Han hade aldrig kunnat ana att det denna morgon skulle stå en beväpnad man och vänta på honom – en man vars blod kokade av hämndbegär.
Jeffrey Johnson, 58, var på många sätt Steven Ercolinos motsats. Till skillnad från den utåtriktade, populära Ercolino höll sig Johnson ofta på sin egen kant. Han var ensamstående och bodde i en liten lägenhet i New Yorks Upper East Side-distrikt. Hans största hobby var att bege sig till Central Park och skåda efter fåglar – han brukade ta bilder av dem och bloggade sedan om sina upptäckter. Men han hade få eller inga vänner. Grannar berättade att han ofta gick ut och köpte mat från McDonalds, som han sedan tog med sig upp till lägenheten och åt i sin ensamhet.
– Jag tyckte alltid synd om honom. Jag sa: ”Har han ingen flickvän?” Jag såg honom aldrig tillsammans med någon, berättade grannen Gisela Casella för USA Today efteråt.
Johnson och Ercolino kände varandra väl. För inte så längesedan hade de varit kollegor i samma klädaffär, Hazan Import där Ercolino fortfarande jobbade, men sedan två år tillbaka var de bittra fiender. Anledningen till det var enkel: Ercolino hade gett Johnson sparken.
Jeffrey Johnson hade jobbat i sex år på Hazan Import, och hade till och med designat en serie tröjor åt butiken som till en början sålde bra. Men 2010 hade butiken börjat få ekonomiska problem, och Ercolino tog beslutet att avskeda Johnson för att spara pengar.
En bitter fejd följde. Johnson anklagade Ercolino för att inte ha marknadsfört hans tröjor tillräckligt bra, vilket han menade var anledningen till att butiken hade det motigt. De började käbbla, och polisanmälde varandra efter ett bråk i april 2011. Båda menade att den andra hade gått över gränsen och yttrat ett mordhot. Utredningarna lades ner i brist på bevis.
– Det fanns massa irritationer mellan Steve och Jeff, utan någon egentlig anledning. Jeff gillade helt enkelt inte Steve, mindes kollegan Irene Timan senare.
Johnson verkar ha försökt dölja sin arbetslöshet för sin omgivning, möjligen för att han skämdes. Hans grannar visste inte att han hade fått sparken: varje morgon klädde han sig i en prydlig kostym och lämnade sin lilla lägenhet på Upper East Side som för att gå till jobbet. Om han sökte andra jobb på dagarna är det ingen som vet. Klart är i alla fall att han inte började jobba någon annanstans. Månaderna gick, och utan någon inkomst sinade snart hans små besparingar. Till slut var han luspank, och i början av augusti fick Jeffrey Johnson veta att han skulle bli vräkt från sin lilla lägenhet eftersom han var sen med hyran. Han tog beskedet väldigt hårt:
– Det var droppen som fick bägaren att rinna över. Han gav Ercolino skulden för att han var arbetslös, fattig och nu till och med skulle bli bostadslös, sa en poliskälla senare till New York Post.
Nu var klockan nio på morgonen och Jeffrey Johnsons ilska och frustration hade vuxit sig till mordiska proportioner. Han stod gömd bakom en vit skåpbil när han såg Steven Ercolino komma gående till klädbutiken där han jobbade. Ercolino träffade en kvinnlig kollega utanför ingången och stannade för att småprata med henne när Jeffrey Johnson plötsligt gick fram till dem från sitt gömställe.
Föll ihop på trottoaren
Ercolino skrek till när han fick syn på pistolen i Johnsons hand. Jeffrey Johnson sköt honom i huvudet, och Ercolino föll ihop på trottoaren. Utan ett ord sköt Johnson det hjälplösa offret fyra gånger till, för att försäkra sig om att han var död. Sedan vände han på klacken och började lugnt gå därifrån.
Två byggnadsarbetare hade sett det kallblodiga mordet och började skugga honom i folkvimlet. De fick syn på två poliskonstaplar och berättade med andan i halsen vad de precis hade bevittnat. Poliserna drog sina vapen och skyndade ikapp Johnson. Utanför ingången till Empire State Building skrek de åt honom att lägga sig ner på marken. Jeffrey Johnson vägrade, och det blev hans död. I stället för att ge upp tog han fram sin pistol och riktade den mot de båda poliskonstaplarna, som omedelbart öppnade eld. Tillsammans sköt poliserna sexton skott mot Jeffrey Johnson. Han träffades av sju, och föll död ner på gatan. Förbipasserande skrek av chock och rädsla, men vissa skrek även av smärta: det var inte bara Johnson som hade träffats av polisernas kulor. Nio oskyldiga fotgängare hade skadats – trottoaren utanför världens mest kända skyskrapa hade på ett ögonblick förvandlats till ett kaotiskt slagfält fullt av blödande och gråtande människor.
Fruktansvärd tragedi
Som av ett under hade ingen fått livshotande skador, men vissa var upprörda över att poliserna hade skjutit så många oskyldiga fotgängare i sin iver att stoppa Johnson. New Yorks borgmästare Michael Bloomberg försvarade dem och menade att polisen inte hade något annat val än att börja skjuta:
– Det här är en fruktansvärd tragedi, och det råder inget tvivel om att situationen hade kunnat vara ännu mer tragisk om det inte hade varit för de hjältemodiga insatser som gjordes, sa han.
Även i döden var Steven Ercolino och Jeffrey Johnson varandras totala motsatser. Ingen släkting eller vän kom och hämtade Johnsons kropp från det lokala bårhuset för att begravas; han var lika ensam död som när han levde. Över hundra personer kom, å andra sidan, till Ercolinos begravning. Vänner och släktingar beskrev honom som en kärleksfull man som planerade att gifta sig med sin flickvän. Samtidigt hade de som kände honom svårt att förstå hur någon kunde ha velat ta hans liv:
– Steve jobbade med en man som uppenbarligen hade problem, men det var inte Steves fel och det var inget han kunde ha gjort åt saken, sa bästa vännen Paul Casey till Huffington Post.
Sedan la han till:
– Steves mamma och pappa är inte arga på Johnson. De sa till mig att de tyckte synd om honom.