Mette ska begravas i skogen i stället för i familjegraven: ”Naturen drog i mig”
I Danmark är det nämligen tillåtet att begravas i skogen.
– Att veta att det är här jag kommer att avsluta mitt liv på jorden är en gåva, säger hon.
Kanske var det barndomens traumatiska upplevelser som påverkade. Jularna, när hela familjen skulle till kyrkogården för att minnas och vara sorgsna, har plågat 83-årige Hardy Møller Lauridsen sedan dess.
Men i dag känner han frid han tänker på sin egen begravning. Platsen är vald: En skogsglänta vid foten av ett fullvuxet bokträd i Øland skov, ett skogsområde som tillhör Oxholms gods i Brovst, Danmark. Här, omgiven av stora fält och Limfjorden, är det fridfullt och högt till himlen. Precis intill platsen har han och hans 72-åriga hustru, Karen Margrethe Lauridsen, bott i 17 år.
När möjligheten uppstod, tack vare planerna på den första skogsgravplatsen norr om Limfjorden, blev ämnet närvarande för honom. Och hans hustru var med på tanken. Samma sak gällde deras gemensamma barn från tidigare äktenskap. Alla gav sitt samtycke till föräldrarnas sista vilja.
Donerar sin kropp till forskningen
Därefter valde paret sitt träd – ”det vackraste av dem alla” – redan innan Øland skogskyrkogård officiellt invigdes på våren 2022.
– Det var det alternativet till kyrkogården jag hade väntat på, berättar Hardy Lauridsen. För därifrån har jag inga goda minnen, och varken min hustru eller jag besöker familjegravplatserna på kyrkogårdarna. Jag kan helt enkelt inte.
– Däremot har jag bott nära en skog nästan hela mitt vuxna liv. Därför gav det mening att välja den här platsen, berättar han medan vi går mot det utvalda trädet med utsikt över både fält och fjord.
Här kommer hans aska en dag att läggas ned i skogsmarken och täckas av anemoner och träbladens fall. En dag kommer också hans älskade att vara vid hans sida.
Kan jag begravas i en skog i Sverige?
- År 2008 ändrades begravningslagen i Danmark så att det också blev möjligt att bli begravd i naturen. I en privat ägd skog etablerades den första danska skogsbegravningsplatsen, i Stensballegaard skov nära Horsens. Det var år 2018, och under de efterföljande åren har antalet ökat till 15, och fler är på väg.
- Men Sverige kan ännu inte erbjuda så kallade naturgravplatser eller skogsgravplatser. Det är Länsstyrelsen som ger tillåtelse till gravsättning på annat ställe än på allmänna begravningsplatser. Generellt ges tillstånd för att sprida aska över öppet vatten och över allmän naturmark, men att begrava en person i en privat skog medges i princip aldrig.
För det första känner ingen till utgångsdatumet – och dessutom kan det ta upp till två år efter hennes död innan hon kan vila under det stora bokträdet.
– Jag har beslutat att donera min döda kropp till medicinstudenterna vid Aarhus universitet, och gränsen för ”återlämning” är två år. Vid den tiden kommer jag att vara kremerad, och min urna kommer att läggas ned under trädet som Hardy och jag har valt som vårt, säger Karen Margrethe Lauridsen med tillägget:
– Jag tycker att mina val hänger bra ihop.
Däremot har paret ännu inte bestämt vilka ceremonier som ska hållas i samband med döden. Karens val innebär att hon ska överlämnas till medicinstudenterna bara tre dagar efter att döden inträffar.
Viloplats för alla oavsett tro
Att det överhuvudtaget finns en skogsbegravningsplats i Øland skov beror på att ägaren, 70-åriga Mette Glarborg, hade en önskan att kunna hitta sin sista viloplats här. Ett självvalt alternativ till den stora familjegravplatsen nära ingången till den närliggande kyrkan som familjen hade ägt i samband med Oxholm gods.
– Jag hade svårt att se mig själv bli begravd där. Skogen, naturen, drog i mig, och en dag var tiden inne att ta nästa steg: jag var tvungen att etablera min egen begravningsplats i den skog jag växte upp med och som jag i dag kan kalla min. När jag var övertygad om att andra kunde känna som jag, beslutade jag mig för att lägga ut tre av mina 234 hektar som begravningsplats för alla, oavsett tro, religion eller brist på samma, berättar hon.
Mette valde trädet under vilket hon och hennes familj i framtiden ska vila: ett 90 år gammalt bokträd som med sin höjd och position på områdets högsta punkt har utsikt över hela Limfjordslandet. Med sin stora krona är det redo att en dag omfamna de döda.
Känner frid
Runt varje träd på begravningsplatsen finns plats för 30 gravar – 12 i den innersta cirkeln och 18 i den nästa cirkeln. Trots att det bara gått några år sedan invigningen är över 100 gravplatser redan reserverade. Det är ett bevis på att även norra Jylland önskar detta alternativ till kyrkogårdens gravar mellan knastrande grusbelagda stigar.
– Jag känner mig privilegierad att ha min egen skog. Att kunna bo på en plats där mörkret kan stänga ute allt ljus och där årstidernas rytm varierar över tiden. Inget år eller dag är det samma. Att samtidigt veta att det är här jag kommer att avsluta mitt liv på jorden är en gåva, betonar Mette Glarborg.
– Om resan ska börja från öst eller väst är ett val som var och en måste göra, och när jag går runt på begravningsplatsen med människor som vill hitta sin sista plats, upplever jag lite av den inre frid som jag själv känner. Deras beslut är övergripande taget. De behöver bara hitta det rätta trädet.
Varje träd har en tydlig markering med ett nummer och en bokstav. Numret identifierar trädet och bokstaven typen – om det är en enkelgrav, dubbelgrav, och så vidare. Fem träd har utsetts till anonyma gravplatser.
Trenden med skogsbegravningar är densamma över hela Danmark. Fler och fler vill gravsättas i naturen. De önskar en sista viloplats i skogens lugn och storhet. En plats där de har minnen och där de kan sätta en hållbar, sista punkt för sina liv. Samtidigt är det en plats där deras efterkommande utan förpliktelser kan ta en promenad och minnas goda stunder när de passerar förbi.
Inte tillåtet med blommor
Sedan den första skogsbegravningsplatsen i en privat skog togs i bruk för nästan sex år sedan har 2 500 reserverat en plats under de träd de har valt som sina. Dessutom har 500 urnor placerats på landets 15 privata skogsbegravningsplatser under samma tidsperiod. Det låter kanske inte så mycket med tanke på det totala antalet avlidna, men antalet reservationer i Øland skov synliggör trenden.
Även på skogskyrkogårdar, som allt fler begravningsplatser etablerar i anslutning till eller inom inhägnad och fredade stenmurar, finns det ett ökande intresse för naturgravplatser. Det sker i takt med att fler och fler gravplatser läggs ned omedelbart efter utgångsdatumet. Skillnaden mellan de två typerna av begravningsplatser är att man på en skogskyrkogård kan inrätta en gravplats med stenar och blommor, vilket inte är tillåtet på skogsbegravningsplatserna.
Här är frivilligt tillval av en liten minnesplatta på skogsmarken den enda möjliga markeringen. I praktiken kommer den för det mesta att vara täckt av skogsmarkens växtlighet eller vissnade löv.
– Vi vill vila på en plats där familjen kan besöka utan att ha gravplikter. Tiden då vi stannade i vår by och ordnade gravarna på söndagar efter kyrkotid är sedan länge förbi, säger Jannik Ahlefeldt-Laurvig, som 2018 öppnade Stensballegaard skov nära Horsens för den första begravningsplatsen i en privat skog.
Samtidigt grundade han Skovbegravelse ApS som en paraplyorganisation för de hittills 15 privata skogsbegravningsplatserna. Ytterligare sju är på gång.
Han handlade efter ett behov men kommer inte själv att använda det. När tiden kommer kommer han att bli begravd på familjens gravplats på den närliggande kyrkogården.
Släktnamnet tryggat
Mette Glarborg har en annan relation till döden, och en dag insåg hon plötsligt att släktnamnet en dag skulle dö ut i Nordjylland. Det kommer inte längre vara förknippat med Oxholm och Øland på det sätt det har varit sedan farfadern köpte Oxholm gods 1962.
I det ljuset föddes tanken att inrätta tre hektar i den motsatta änden av skogen till ett aktivitetsområde för bygdens invånare.
– Jag var helt enkelt inte redo att släppa kopplingen mellan släktnamnet och trakten, säger hon.
Det blev till Glarborgen, med små inslag av aktiviteter som påminner om det hon kommer ifrån: hennes mammas rosor, faderns flygplan Spitfire och hennes gamla hund, Rap. Resten är från vikingarnas värld.
– På sätt och vis är jag också en del av den, utan att det har något att göra med tro, säger hon.
På det sättet kan hon även efter sin död behålla sin släkts koppling till Limfjordslandet.
Svensk bearbetning: Angelica Jaako Billenman