Åsas son Lucas misshandlades till döds: ”Trodde aldrig att det här skulle hända oss”

Lucas älskade alla former av sport, alltifrån hockey till ridning, men också att spela tv-spel med sina kompisar. Och så sjöng han nästan jämt.

– Det var alltid så mycket glädje och liv runt honom, minns mamma Åsa Lindström som bläddrar i fotoalbumet i mobilen och visar upp foton på sin son när han åker skridskor, sitter i en båt med familjens hund i famnen, och ler mot kameran med sina bruna ögon i en vit linneskjorta i en hamn i Spanien.

Nu när Lucas inte längre är här är det väldigt tyst hemma hos familjen som bor i Saltsjöbaden utanför Stockholm.

– Han var duktig på att laga mat, och var renlig av sig. Ingen kunde göra rent köket som han, och då är jag ändå en riktig pedant, säger Åsa med ett leende, men med tårar i ögonen.

För snart åtta månader sedan förlorade hon sin 17-årige son.

– Jag saknar allt med honom.

Åsa berättar om sin son Lucas

Åsa är en person med mycket integritet. Hon säger att det är den norrländska sidan av henne. Hon vill inte att alla ska veta vem hon är.

Ändå sitter hon här, i ett konferensrum på sitt vackra kontor i centrala Stockholm, med utsikt över Hamngatan och varuhuset NK, och väljer att öppna upp sig om det fruktansvärda som hände hennes son.

Både för media och politiker. Åsa var med i Nyhetsmorgon och intervjuades av Jenny Strömstedt och hon besökte riksdagshuset och träffade bland annat den liberala riksdagsmannen och tjänstledige polisen Martin Melin.

– Kanske är det naivt att tro att min röst kan göra skillnad, men jag vill tro att det går. Någon måste i alla fall kasta snöbollen så att den börjar rulla, säger Åsa.

Hade allt fungerat som de borde, hade Lucas levt i dag. Och därför väljer hon att berätta vad som hände den där ödesdigra kvällen.

– Jag vill att Lucas ska titta ner på mig och säga: ´Bra mamma, you got this´. För Lucas var vårt allt.

Berätta mer om Lucas, vem var han?

– Han var skötsam, hade fina vänner, var omtyckt i skolan, och spelade ishockey fem kvällar i veckan. Lucas drömde om att bli pappa i framtiden. Jag hörde honom prata med sina kompisar om att de skulle bli pappor samtidigt, det var så gulligt att höra. Jag trodde aldrig att det här skulle kunna hända oss. Vi bor i ett tryggt område, men jag har lärt mig att ingen kan skydda sig från den här typen av våld.

Började med en cider

Den här tragiska historien tar sin början när en av Lucas bästa vänner är på en fest och blir oskyldigt anklagad för att ha snott en cider. Killar hoppar på både Lucas vän och en till kille och tar strypgrepp, hotar och kräver dem på pengar via swish. Lucas vän och den andra killen lyckas slita sig loss och springer ifrån festen.

Även Lucas kommer drygt en vecka senare att misshandlas av samma killar, men han kom inte undan.

De tre kvinnorna råkade ut för samma kontrollerande man

relationerRåkade ut för samma kontrollerande man: Fortfarande livrädd

Lucas skulle hem till en kompis och hänga där med några stycken, de flesta var klasskompisar. Han såg fram emot att umgås och lyssna på musik.

– Jag hade migrän den kvällen, men Lucas skulle dit med sin kompis och jag känner hans mamma väl, och visste att hon skulle ha koll så killarna åkte säkert hem från Värmdö där hänget var, säger Åsa som också var säker på att Lucas som vanligt skulle titta in i hennes sovrum när han kom hem på natten och säga att han var hemma. Så blev det inte.

I stället väcktes Åsa av att det knackade på altandörren. Hennes första reaktion var irritation. Hon trodde att någon av Lucas storasystrar låst om sig och glömt bort att sonen skulle komma hem sist.

När hon kommer ner för trappan såg hon tre poliser stå på andra sidan glasdörren.

– Då stannar min värld. Jag trodde att Lucas varit med i en trafikolycka.

Polisen berättade att en ung man låg på Karolinska universitetssjukhuset, han hade åkt dit med ambulanshelikopter. En av poliserna visade upp en bild på ett armband och Åsa kände genast igen det.

Lucas hade köpt det samma kväll och Åsa hade gett smakråd.

– Det var som en film, som en mardröm, det var helt overkligt, säger Åsa och beskriver att kroppen stängde av.

Hon minns särskilt hur törstig hon blev. Det var som om hon gått i öknen utan vatten i två veckor.

– I bilen på väg in gav en av poliserna mig hans vattenflaska och jag hällde i mig allt, berättar Åsa.

Nersövd i en månad

När Åsa fick veta att sonen utsatts för en misshandel kunde hon först inte tro sina öron.

– Lucas var ju så otroligt snäll, han har aldrig bråkat med någon så vem skulle misshandla honom?

Lucas opererades och när kirurgen kom ut berättade han att läget var mycket allvarligt.

När Åsa fick gå in och se sin son rasade hennes värld om möjligt ännu mer. Lucas låg inbäddad i sladdar och maskiner. Hans huvud var rakat och tvärs över fanns stora stygn från operationen.

– Han levde, men han såg redan död ut, säger Åsa.

Lucas skulle vara nersövd i en månad, men redan där och då var det som en del av Åsa redan förstod att det här inte skulle gå, och hon började att sörja honom.

relationerWalters döttrar begick självmord: ”Vi hade maximal otur”

– En annan del av mig ville inte ge upp. Jag tänkte att är det någon som klarar det här så är det Lucas. Han som är så positiv och levnadsglad. När han vaknade skulle han börja med handikappidrott och åka ut och föreläsa, för det var så hans inställning var.

Men Lucas överlevde inte den grova misshandeln som han utsattes för av de två killarna som var jämngamla med honom.

De gav sig på Lucas för att han hade skickat ett meddelande till dem på Snapchat där han sa åt killarna att be om ursäkt för vad de hade gjort tidigare mot hans kompis.

– Men så fort killarna svarade hotfullt backade Lucas och bad om ursäkt, han blev rädd för dem och sa förlåt flera gånger. Lucas var ingen kille som ville tjafsa, och han var rädd av sig.

Eftersom Snapchat har en GPS-funktion som gör att man kan se på en karta var andra användare befinner sig, valde de två killarna att åka till huset som Lucas befann sig i.

En av dem satte en kniv mot Lucas hals, Lucas höll upp händerna för att visa att han inte ville ha något bråk, men ändå började killarna att misshandla honom.

– Det är så fruktansvärt att tänka på hur rädd han måste ha varit i den stunden, säger Åsa.

Fackeltåg för Lucas

När Lucas dog slöt familj och vänner upp för Åsa och resten av familjen. De kom och lagade mat, städade, och fanns där för dem på alla tänkbara sätt och vis.

– Det var så skönt att få den hjälpen, för jag var helt apatisk, jag tappar aptiten, var som i en bubbla, säger Åsa som beskriver tiden efter Lucas död som flytande, en vecka kändes som en dag, alla timmar flöt samman.

Lucas ena syster och hennes vänner anordnade ett fackeltåg mot våld i Saltsjöbaden, över 1 200 människor slöt upp. Åsa minns hur hela Saltsjöbaden lös upp.

Förutom elden från facklorna hade människor satt ut marschaller utanför sina hus, och vid Åsas hus hade man format ett stort hjärta av marschaller. Musikläraren i skolan kom och sjöng.

– All kärlek som vi fått från omgivningen har betytt så otroligt mycket för läkningsprocessen. För efter Lucas död tappade jag tron på mänskligheten, men den kom tillbaka tack vare alla fina handlingar. De allra flesta människor är goda, det är viktigt att inte glömma bort det.

Åsa fick också mycket stöd från Saltsjöbadens kyrkoherde Lars Viper. Ungdomar som känt Lucas, framför allt genom hockeylaget, fick komma på en särskild minnesstund.

– När något sånt här händer är det ju även ett trauma för ungdomarna, och Lars gav dem en möjlighet att få komma och prata. Det är viktigt att få gråta öppet och krama om varandra.

Sedan var det dags för begravningen.

– Lucas fick en väldigt fin begravning. Han älskade musik. Hans syster spelade piano och sjöng en låt som hon skrivit. Även min kusins barn sjöng Tro av Marie Fredriksson. Lucas var särskilt förtjust i filmmusik så vi spelade även musik från Gladiator och Pirates of the Caribbean. Och så bars kistan ut av hans närmsta vänner och hela hockeylaget i följe.

– Sedan Lucas dog har jag fått höra så många fina saker om honom, och jag är så stolt över den han var, att han var så extremt snäll och omtänksam.

Önskar föräldraansvar och visselblåsarfunktion

Killarna som misshandlade Lucas var 14 och 15 år gamla. Särskilt den äldre av dem var känd hos polisen som hade gjort flera orosanmälningar rörande hans beteende. Även skolan hade gjort en orosanmälan om honom. Åsa ställer sig frågan varför ingen vuxen ansvarig hade agerat tidigare.

– Något i systemet är brutet när det skiljer sig så mycket åt mellan olika kommuner. Vissa är extremt duktiga på att ta hand om sina ungdomar, medan andra inte är det.

relationerMia: Livet med honom knäckte mig

Åsa beskriver sig själv som en lösningsorienterad person, så för henne blev det naturligt att hitta lösningar på de brister hon och familjen fått uppleva efter Lucas tragiska bortgång. En förändring hon skulle vilja se är att mer ansvar läggs på föräldrarna och att de kan bli ersättningsskyldiga om de inte gjort allt de kunna för att förhindra att deras barn begår brott.

– Det är ditt barn, ditt ansvar. Du måste få bukt på problemet, och kan du inte det måste du ta hjälp och inte fortsätta skydda ditt barn, säger Åsa.

Något annat som Åsa har tänkt på är att ungdomar ska ha en naturlig kanal där de anonymt kan rapportera saker de ser, likt stora företag har en visselblåsarfunktion.

– I dag har de ingenstans att vända sig riktigt. Det är inte alltid man vågar prata med sina föräldrar eller någon annan vuxen, för att man är rädd att det blir värre.

Hur överlever man som mamma när ens barn misshandlas till döds?

– För att överleva kan man inte sörja det liv han aldrig kommer att få leva, utan fokusera på det liv han fick, säger Åsa som har haft snart ett år på sig att försöka hitta en väg att leva med sorgen.

– Jag tänker på att jag fick sjutton fantastiska år med honom. Lucas föddes tio veckor för tidigt, och när jag låg på sjukhus bad jag för första gången i mitt liv till gud. Snälla, snälla, jag kan inte förlora honom. Och jag fick sjutton år med massor av minnen. Han har lärt mig så mycket. Och hans minne är så ljust. Det är vad jag kommer bära med mig, säger Åsa och sträcker på sig.

– Men det är klart att jag också bryter ihop. Jag åker till Lucas grav, sätter på en spellista på Spotify och gråter tills tårarna tar slut. Man ska inte var rädd för att sörja.

Storasyster sommarpratar om Lucas

Lucas storasyster Alva Sparrevik blev i år framröstad till Lyssnarnas sommarvärd. Den 17 juli sommarpratar hon i P1.