Arian, 19, tvångsutvisades: ”Hela mitt liv är i Sverige”

Det är höst i Turkiet. På en säng hemma hos den familj han för tillfället hyr ett rum av, ligger 19-åriga Arian Faqirhussein. Han ligger på rygg och tittar på sin mobiltelefon. Han har öppnat Youtube-appen och på skärmen flimrar bilder från Stockholm förbi – husfasaderna i Gamla stan, gatulivet på Södermalm, ståtliga Nationalmuseum och gatuserveringarna på Norr Mälarstrand. Tårarna rinner nedför Arians kinder och sorgen kniper tag om hjärtat.

Det är ju där han ska vara, i Stockholm. Inte ligga ensam och gråta på en säng i Turkiet. Varje stund av varje dag längtar han tillbaka till Sverige, landet där han trodde att han skulle kunna bygga en framtid. Istället blev han en av de 201 personer som under årets sju första månader tvångsutvisades till Afghanistan av den svenska gränspolisen.

– Hela mitt liv är i Sverige, säger han.

Arians historia börjar i Afghanistan. Han föddes år 2000 och fick först namnet Sherhussein av sina föräldrar. Det namnet har han aldrig gillat och numera vill han hellre kallas Arian. Han växte upp tillsammans med sina föräldrar och två småsyskon i en by på den afghanska landsbygden. Det fanns en skola i byn, men varken Arian eller hans syskon fick någon skolgång.

Så här säger Migrationsverket om Afghanistan

• Under 2015 sökte 41 564 afghanska medborgare om asyl i Sverige. År 2018 var det 805 afghaner som sökte asyl.
• Mellan januari och augusti 2019 har 787 asylärenden rörande afghanska medborgare avgjorts av Migrationsverket. 303 av dessa fick bifall och 336 fick avslag. När det gäller ensamkommande barn fick 14 barn bifall på sin ansökan och åtta barn avslag.
• I januari 2019 publicerade Migrationsverket ett nytt rättsligt ställningstagande rörande Afghanistan.
• I ett mejl till allas.se skriver Migrationsverket så här om sin syn på säkerhetsläget i landet:"Migrationsverket bedömer att säkerhetssituationen i Afghanistan är fortsatt allvarlig, men att den varierar inom och mellan olika provinser.I provinsen Nangarhar bedöms säkerheten nu ha försämrats så att alla och envar riskerar att drabbas av våldet. Det innebär att Migrationsverket anser att ingen bör utvisas dit. Detsamma gäller för provinsen Helmand. Konflikten har dock inte nått den nivå som enligt lag och praxis måste gälla för att alla från ett visst land ska få stanna."
• För att alla från ett visst land ska få asyl i Sverige krävs, enligt Migrationsverket, att "läget är så allvarligt att alla och envar bara genom att vistas i landet riskerar att drabbas av urskillningslöst våld".

– Eftersom det var krig kunde ingen gå där, säger han.

I stället arbetade han tillsammans med sin pappa som bilmekaniker redan från tioårsåldern.

Arian och hans familj är hazarer, en folkgrupp som under årtionden har varit väldigt utsatt. De utgör i dag cirka tio till 15 procent av befolkningen i Afghanistan och majoriteten av dem är shiamuslimer, till skillnad mot de flesta andra folkgrupper i landet. Sedan slutet av 1800-talet har gruppen förföljts och diskriminerats av olika makthavare. Extremistgrupper som talibanerna, IS och al-Qaida ser hazarer som otrogna och folkgruppen har utsatts för såväl massavrättningar som kidnappningar och andra trakasserier, enligt Svenska Afghanistankommittén.

Pappan mördades

Arian berättar att talibanerna ville ta över den by han levde i eftersom den är bördig och grön.

– Jag var jätterädd, jag ville inte att de skulle komma och döda oss, säger han.

Men våldet eskalerade och Arians pappa blev mördad. Efter mordet blev situationen än mer ohållbar för Sherhussein och återstoden av hans familj. Nu stod Arian, vid tidpunkten bara 15 år gammal, som ansvarig för att försörja familjen. Snart fick familjen också stora problem med Arians farbror.

– Min farbror ville döda mig efter att min pappa hade dött. Vi hade mark, en affär och ett hus och min farbror ville gifta sig med min mamma, men det ville inte hon. Han slog mig och min mamma jättemycket.

Ärren från misshandeln syns fortfarande på Arians rygg. Hans mamma fattade beslutet att Arian skulle skickas iväg till Europa för att skapa en bättre framtid åt sig och familjen, samtidigt som hon flydde till ett grannland tillsammans med hans småsyskon. Efter kontakt med en människosmugglare inleddes en fyra månader lång mödosam och påfrestande flykt.

Arian säger att han var rädd under tiden på flykt. Vägen mot målet var lång och tung, framtiden oviss. Han tog sig fram till fots, med båt och med bil. Flykten gick via Pakistan, Iran, Turkiet, Grekland, Makedonien, Serbien, Ungern, Österrike, Tyskland och Danmark innan han till slut nådde Sverige. Varken Arian eller hans mamma kände till Europa överhuvudtaget, utan hade snarare en vag uppfattning om livet i väst.

– Men på vägen träffade jag andra hazarer som sa att Sverige är det bästa landet. De hade familj och vänner i Sverige redan. Annars visste jag ingenting om Europa.

Självmordsattacker, droger och fattigdom en del av verkligheten i Kabul

samhälleEtt hårt liv väntar dem som utvisas till Afghanistan

Kom till Sverige 2015

I december 2015 lämnade Arian in sin asylansökan hos Migrationsverket, liksom tiotusentals andra ensamkommande barn och ungdomar det året. Hade han kommit bara några dagar tidigare hade han hamnat på rätt sida om den datumgräns, som den svenska regeringen bestämt ska gälla för att man ska omfattas av den så kallade gymnasielagen. I så fall hade han med största sannolikhet fått uppehållstillstånd för gymnasiestudier och fortfarande befunnit sig i Sverige. Men det kunde han omöjligt veta då.

Till en början fick Arian bo hos en iransk familj i Upplands Väsby. Där började han också skolan.

– Jag tyckte det var jättebra att gå i skola. Jag gillade att lära mig läsa och skriva. Det var bra för då kunde jag skriva sms och jag kunde förstå hur lagen fungerar i Sverige. Jag fick lära mig hur man lever i Sverige, hur det är med jobb, allt sånt, säger han.

Arian träffade en tjej på skridskobanan i Kungsträdgården, de blev ihop och livet kändes hoppfullt. Men så kom det första avslaget på asylansökan från Migrationsverket i december 2016. Enligt Migrationsverket var hans historia inte trovärdig, eftersom han inte kunde bevisa vem som hade misshandlat honom och vem som hade mördat hans pappa.

Arian överklagade beslutet och flyttade vidare till andra familjer i Stockholmsförorterna Högdalen och Råcksta. Så småningom kom det andra avslaget, och så det tredje. Efter tre avslag förväntas den asylsökande återvända till hemlandet. Att återvända till Afghanistan var inget alternativ för Arian. Inför sin 18-årsdag fick han veta att socialtjänsten skulle dra in hans bostadsbidrag och den familj han var inkvarterad hos meddelade honom att han behövde flytta ut, eller betala hyra på flera tusen kronor i månaden ur egen ficka. Arian, som inte hade några inkomster, såg ingen annan utväg än att flytta ut på gatan.

Utvisades till Afghanistan

I närmare två veckor levde han utomhus, utan någonstans att ta vägen. Sedan kom han i kontakt med Värme och vila, ett ideellt initiativ som startats i Stockholm för att hjälpa människor i samma sits som Arian. Där fick han åtminstone tak över huvudet och varm mat, men livet som papperslös var både krävande och stressande. Han orkade inte längre studera och han fick inte förlängt kontrakt hos den arbetsgivare han provjobbat för. Ovissheten om framtiden slukade all energi.

Efter år på flykt kom han äntligen till Sverige – men fick inte stanna.

samhälleSha om livet efter utvisningen: "Ett helvete"

Lite lättare blev det när ett äldre par tog Arian under sina vingar och lät honom flytta in i deras hus. Men den tillfälliga respiten varade bara i tre månader. En höstdag 2018 stoppades han av några poliser som bad honom visa sina identitetshandlingar. När de upptäckte att han var papperslös tog de med honom till förvaret i Märsta, där de som ska utvisas blir inlåsta för att de inte ska kunna avvika innan utvisningen. I slutet av 2018 hade Migrationsverket 417 förvarsplatser på flera olika ställen i Sverige. Kostnaden uppgick till 4679 kronor per person och dygn, enligt myndighetens årsredovisning.

– Märsta är dåligt. De leker med oss och våra liv. Alla som är där mår dåligt hela tiden, säger Arian.

I sex långa månader fick han stanna i förvaret. Det är en betydligt längre tid än för de flesta – den genomsnittliga vistelsetiden 2018 var 29 dagar enligt årsredovisningen. Anledningen till att det drog ut på tiden för Arian var förmodligen att det tillstötte problem med hans utresedokument. Det visade sig att den afghanska ambassaden inte ville erkänna Arian som afghansk medborgare. Varför vet han inte, men processen blev utdragen. Till sist, efter många månaders tröstlös tillvaro i förvaret, sattes Arian i juni 2019 på ett plan med destination Kabul.

– Jag mådde jättedåligt när jag steg av planet. Afghanistan är ett dåligt land, och jag var rädd för min farbror. Jag ville inte att han skulle få veta att jag skickats tillbaka, för han kommer att döda mig, säger han.

Kastades ut av sin mamma

Men det var inte bara farhågorna att hans farbror skulle få reda på att han befann sig i hemlandet, som gjorde att Arian kände sig utsatt. Bara att gå ute på Kabuls gator innebar ångest och rädsla.

I flera år har hon och familjen öppnat sitt hem för bostadslösa ungdomar

samhälleJoanna är extramamma åt unga på flykt: "En gåva"

– När jag promenerade ute kollade alla på mig. Det syntes att jag hade varit i Europa, och då tror de att man har pengar eller så tänker de att man inte är muslim längre. De märker det i ansiktet, i lukten, på kläderna. Man ser inte ut som de andra i Kabul, det syns att man har varit i Europa.

Att stanna kvar i Kabul kändes alltför osäkert. Landet är ett av världens farligaste, och bara under den första halvan av 2019 har 14 000 personer dödats, rapporterar SVT. Efter 18 år av krig ser förutsättningarna för fred dåliga ut och befolkningen i Kabul gör upp flyktplaner för att kunna ta sig från staden om talibanerna återvänder, berättar intervjupersoner för SVT. För Arian blev det naturligt att ta sig till Iran, där hans mamma och småsyskon bor. Det blev till början ett kärt återseende, men glädjen förbyttes snabbt i misstro och ilska.

– När jag berättade sanningen om varför jag inte kunde stanna kvar i Sverige, trodde hon inte på mig. Hon trodde att jag hade gjort något fel och att det var därför Sverige skickade tillbaka mig. Jag sa att jag inte hade gjort något, men hon undrade bara varför de annars skulle skicka mig tillbaka.

Arian försökte övertyga sin mamma om att han blivit utvisad på grund av det svenska regelverket och inte för att han hade begått något brott. Han erbjöd sig att ringa vänner och andra närstående i Sverige, så att de kunde intyga hans berättelse, men det var förgäves. Enligt Arian trodde hans mamma att han skulle prata med dem på förhand och instruera dem att ljuga ihop en historia.

– Hon litade inte på mig och hon accepterade inte det jag berättade. En kväll kastade hon ut mig.

Har tagit sig till Turkiet

Varför hans mamma vägrade tro på hans historia vet inte Arian. Men han tror att det beror på att han bodde så länge i Sverige innan han blev tvungen att lämna landet. Att en människa kan bo i ett land i över fyra år, gå i skola och lära sig språket, och sedan ändå skickas tillbaka, var för svårt för hans mamma att tro på. Det är åtminstone Arians teori. Att bli utkastad av sin mamma var ett hårt slag och för Arian blev allt mörkt.

– Jag ville bara dö. Jag tänkte att jag vill dö, jag vill dö, jag orkar inte leva mer.

Men trots de nattsvarta känslorna, bestämde sig Arian för att inte ge upp. Hans mål: att komma tillbaka till Sverige. Det är här han har ett sammanhang, ett liv. Inte i Afghanistan och inte i Iran. Han begav sig ännu en gång iväg och tog sig så småningom till Turkiet. Där har han nu tillbringat flera månader, i väntan på att återigen kunna ta sig till Sverige.

För tillfället är han inneboende hos en familj. Något jobb kan han inte söka eftersom han saknar turkiskt personnummer. Förhållandet med flickvännen i Sverige har tagit slut. Arian säger att han mår ”skit”. Hans psykiska välmående har tagit stryk av tiden på flykt, ovissheten i väntan på besked om uppehållstillstånd, utvisningen och så avvisningen av hans mamma. Att känna sig oönskad – av Sverige, av Afghanistan, av sin mamma, av sin flickvän– har satt spår i hans självkänsla.

– Jag mår dåligt hela tiden. Jag tänker jämt, och kan inte sova för jag tänker hela tiden. Så jag är trött och har ont i huvudet. Jag ber gud att hjälpa mig.

Vill leva i Sverige

Han orkar inte drömma särskilt stort om hur livet ska bli nu. Det enda han vet är att han vill tillbaka till Sverige, det är här han ser sig själv i framtiden.

– Jag gillar att leva i Sverige, där är det demokrati och det spelar ingen roll om du är muslim eller inte. I mitt land är det inte så. Om du till exempel gillar en tjej kan du inte göra något åt det, du måste först gå till hennes familj och sen förlova dig och gifta dig med henne innan du kan gå ut och dricka kaffe med henne. Och man måste betala pengar, det är som om de säljer tjejer. Men i Sverige är det inte så, gillar du en tjej och hon gillar dig spelar pengar ingen roll.

För Arian är Sverige i nuläget det enda alternativet, det är här han vill leva och bo säger han.

– Jag vill bli bilmekaniker, jag vill ta körkort, köpa en bil och leva mitt liv. Jag saknar Sverige jättemycket. Varje dag kollar jag på Youtubeklipp från Stockholm och så gråter jag. Jag saknar skolan, mina bästa vänner och min familj. De jag bodde hos i Sverige är min riktiga familj. De har sparat mitt rum och mina grejer, allt finns kvar där. Och de försöker hjälpa mig med att komma tillbaka.