Zandra drabbades av aortadissektion: ”Jag trodde att jag skulle dö”

Den 30 november 2018 blev Zandra Ekberg mamma för fjärde gången. Efter tre lätta förlossningar var hon inte orolig utan tänkte att det skulle gå lika bra som när Mios syskon kom till världen. Det gjorde det inte.

– Det var så jobbigt. Jag hade ingen ork alls och var trött och andfådd. Dessutom kräktes jag efteråt, det har jag inte gjort tidigare, berättar Zandra som bor med man, barn och fem katter i Vålberg utanför Karlstad.

Inte blev det lättare när hon kom hem med bebisen; amningen krånglade, det var tungt att andas, hon klarade knappt att gå i trappor och fötterna var jättesvullna.

– Den 11 december skulle jag egentligen gå ut på julbord med jobbet, men jag orkade inte. Jag fick åka till vårdcentralen i stället, säger Zandra.

Där fick hon höra att hon hade drabbats av muskelsträckning och skulle ta Ipren och gå på barnvagnspromenader för att svullnaden i fötterna skulle försvinna.

Zandra kämpade på men mådde allt sämre. På julafton tyckte familjen att hon såg blek och trött ut och när hon sedan fick ett hostanfall som gjorde att hon knappt fick luft lovade hon sina anhöriga att söka vård igen när det var vardag. Men först skulle äldsta sonen Tristan spela hockeycup på annandagen och det ville hon inte missa – det var bara att bita ihop.

Christin fick MS efter förlossningen:

Efter reklamen: Christin fick MS-diagnos efter förlossningen: ”Tänk att få leva en timme utan värk”

Ett hål i hjärtat

Den 27 december satt Zandra åter i väntrummet på vårdcentralen.

– Jag kunde knappt andas. Det sprängde och stack i hela kroppen. Det gjorde så ont. Jag tänkte att det inte kunde vara normalt.

Det var det inte heller och läkaren på vårdcentralen skickade henne vidare till akuten. Zandra blev inlagd och det gjordes skiktröntgen och ultraljudsundersökning av hjärtat.

– När de ville göra om undersökningen förstod jag att de hade hittat något på hjärtat, säger Zandra.

En stund senare satt hon i sin säng på avdelningen omgiven av man och barn när läkaren kom för att tala med henne.

– Läkaren sa att hon skulle tala med mig först så min man och barnen fick gå ut. Hon satte sig på sängkanten och sa att jag hade ett hål i hjärtat, två liter vätska i lungorna och två liter blod i hjärtsäcken.

Zandra fick veta att hon måste opereras meddetsamma och flygas med helikopter till sjukhuset i Örebro där den akuta operationen skulle göras.

– Jag blev fruktansvärt rädd och började gråta. Jag sa att jag inte ville dö, säger Zandra medan tårarna börja rinna.

Det är fortfarande känslosamt för henne att tänka tillbaka på den dramatiska decemberdagen. Tankarna rusade runt i huvudet medan hon försökte ta in det chockartade beskedet hon just fått.

– Ska jag bara bli 37 år? Tar det slut nu? Var det här allt?

Mannen och barnen fick veta vad som väntade. Rickard bet ihop och ville visa sig stark, barnen blev förtvivlade och började gråta.

– Jag fick tre minuter på mig att säga hej då till allihop. Jag undrade om jag skulle få se dem igen. Jag gav min man en extra kram och sa att jag älskade honom. Sedan rullades jag iväg på en bår. Det var som på film, helt overkligt och jag var så himla rädd, fortsätter Zandra.

Det bestämdes att barnen skulle stanna hemma med sin pappa och att Zandras mamma skulle åka till sjukhuset i Örebro för att vara med Zandra där.

Bröstkorgen öppnades upp

Helikopterturen till Örebro tog knappt en halvtimme och Zandra minns att hon blev väl omhändertagen och att alla var så snälla. Själv befann hon sig i en bubbla – allt kändes overkligt och obegripligt.

Framme i Örebro rullades hon in till operation – det var bråttom att åtgärda hålet i hjärtat. Aortadissektion som Zandra drabbats av kräver snabba insatser för att den drabbade ska överleva.

– Efteråt fick jag höra av läkaren att jag lika gärna hade kunnat trilla ihop i ishallen på annandagen och då hade det inte gått att göra något. Jag är glad att jag lever.

Zandra sövdes, kopplades till en hjärt-lungmaskin och opererades i fem-sex timmar.

– Hela bröstkorgen öppnades upp och då såg de att det var mer trasigt i hjärtat än de sett innan. Det ledde till att jag fick en hjärtklaff av metall.

När Zandra sedan vaknade upp efter operationen visste hon inte riktigt vad som hade hänt. Hon fick starka smärtstillande mediciner och de tre första dagarna efter operationen minns hon inte mycket av.

Sedan följde en tuff tid när Zandra skulle återhämta sig efter operationen.

– Jag fick mycket smärtstillande men hade ändå ont i det stora operationsärret. Jag var väldigt svag och orkade ingenting. Jag kunde inte gå. Jag hade ingen aptit och hade svårt att äta eftersom jag mådde så illa av medicinerna. Jag gick ner 18 kilo, berättar hon.

Uppskattar vardagslivet

Den 9 januari 2019 kom Zandra hem till familjen igen. Det var dubbla känslor, samtidigt som hon var glad att vara hemma igen var hon rädd att något skulle hända – tänk om operationsärret gick upp?

Det var känslomässigt tufft att hon inte kunde vara så nära lille Mio som hon önskade, hon kunde inte hålla honom och inte byta blöja på honom.

Rickard fick ta ledigt från jobbet och både Zandras mamma och svärmor ställde upp och drog ett tungt lass för att ta hand om allt där hemma.

– Det tog nog två månader innan jag blev mig själv, säger Zandra.

Fast ändå inte riktigt, den omskakande upplevelsen att oväntat bli svårt sjuk har förändrat Zandra och hennes syn på livet.

– Jag är tacksam för att jag lever och uppskattar livet på ett annat sätt. Förr var det viktigt att det skulle hända en massa saker, nu är det viktigaste att få vara med nära och kära, att bara sitta hemma en vardagskväll i soffan. Jag vet ju hur snabbt allt kan ta slut.

Zandra har nu också fått en förklaring till varför hon bara 37 år gammal drabbades av aortadissektion som oftast drabbar äldre män.

– Min pappa dog i aortadissektion 2015, bara 58 år gammal. Han föll ihop hemma i köket när han lagade mat och det gick inte att rädda hans liv. När jag också drabbades av aortadissektion ville läkaren öppna pappas journal igen och det gjordes sedan ett gentest som visade att både han och jag har en gen som gör att man drabbas av aortadissektion. Hittills finns bara 37 kända fall med den genen i hela världen.

Zandra måste ta blodtrycksmedicin och blodförtunnande medicin resten av livet, men annars ska hon kunna leva i stort sett som vanligt. Hon ser fram emot att återvända till sitt arbete som rådgivare på ett apotek efter sommaren. Sedan hon blev sjuk har hon velat vara så mycket som möjligt med familjen och katterna. När krafterna så sakta återvände har hon ägnat sig åt sitt stora intresse heminredning och att titta på när sonen Tristan spelar hockey.

För att öka kunskapen om aortadissektion har Zandra startat en egen insamling via Hjärt-Lungfonden.

– Det behövs mer forskning. Det pratas mycket om stroke och cancer, men det är okänt hur många som faktiskt drabbas av aortadissektion och avlider av det – och forskning kan rädda liv.