Wilhelmina Rudin berättar om sin könskorrigering
Alla vet hur det är när man blåser upp en kalasballong och tänker att det här blir fint, den här blir stor. Tills den inte tål mer luft.
Pang, säger det! Och den spricker.
Precis så var livet för Wilhelmina Rudin som nu genomgår en könskorrigering.
I dag är hon 42 år, nu kan hon titta tillbaka på en resa som snart närmar sig slutmålet, dit hon längtat i tysthet under många år.
Vi träffas en dag i Stockholm där Wilhelmina bor och det är en sådan dag där vinter och vår slåss mot varandra. Ganska skönt men en kall vind piner förbi. I södra landet blommar snödroppar och på sina håll gula vintergäck. Än så länge inte i Mellansverige och norröver. Men rätt symptomatiskt för den som vill tänka på Karin Boyes “Det gör ont när knoppar brister”. Passande för Wilhelmina, för hon blomstrar.
Jag hade känt i många år innan att jag inte har kunnat få vara mig själv
2016 satte Wilhelmina igång processen att bli kvinna, genom en utredning hos psykolog och läkare för att få diagnosen ”transsexuell”. Då hade hon varit man sedan födseln men aldrig känt sig rätt i sin egen kropp:
– När jag bestämde mig för att stiga fram, att ta steget att visa vem jag är, och leva mitt rätta liv. Det var en känsla av ”Antingen nu eller aldrig”. Jag hade tänkt runt allt, och försökt hitta en bra lösning.
Men hur hon än vred och vände på livet så kom hon fram till samma lösning – att bli hel.
– Jag hade känt i många år innan att jag inte har kunnat få vara mig själv. Jag har inte blivit sedd som mitt rätta jag i samhället, bland vänner, familj eller släkt. Det är många känslor som under mitt hela liv inte har blivit besvarade. Ändå hade jag alla svar inom mig. Jag behövde bara våga ta steget fram. Jag kände att jag skulle explodera och vara olycklig resten av mitt liv om jag inte tog steget.
– Min rädsla var att jag skulle bli så olycklig att jag inte skulle orka med mitt liv, ifall jag inte gjorde något. Så det fanns bara en väg att gå. Och det har tagit tid. Många år av bearbetning för att ta nästa steg ut. Jag beslutade inte vem jag var. Jag beslutade bara att ta steget och våga visa det för mig själv och andra.
Wilhelmina Rudin: Jag trivdes bäst bland flickorna
Det första stora steget kom när Wilhelmina och dåvarande frun gick skilda vägar efter runt tio år som sambor och gifta och tre barn.
De två träffades i ung ålder på en studentfest. Wilhelmina hade fram till då inte haft någon flickvän och hela tiden hade känslan funnits där att något var fel. Hon hade varit ensam under skoltiden, utfryst för att de andra barnen inte kunde “sätta fingret” på vem Wilhelmina egentligen var. Och det kunde hon inte själv heller.
Se intervjun med Wilhelmina Rudin här:
Det förekom en hel del mobbing, säger hon. Allt från glåpord till att få kläderna inslängda i duschen före och efter gymnastiken. Hon drog sig ofta undan, var hellre ensam än utsatt.
Satt gärna i ett hörn och läste. Och kunde aldrig våga öppna upp för någon om vad hon kände.
Jag trivdes bäst hos flickorna, men de ville ju inte ha med mig. För dem var jag pojke.
Hon var född som pojke, fick namnet Jimmy, och det var det hon hade att förhålla sig till. Men vad var fel frågade hon sig själv:
– Jag har känt sedan jag var barn, eller lågstadieåldern, att något inte stämmer. Jag kände att jag inte passade in, att jag varken var pojke eller flicka. Trivdes bäst hos flickorna, men de ville ju inte ha med mig. För dem var jag pojke. Pojkarna trivdes jag inte alls med för de hade intresse av bilar och sånt som jag inte var intresserad av. Aldrig varit intresserad av fotboll och ishockey. Det har jag inte ens provat på. Känns meningslöst att springa efter en boll eller åka runt efter en puck.
– Jag har mer varit en friluftsmänniska och rört mig i naturen. Det blev mest att jag höll mig för mig själv. Och jag hade ett stort intresse för matematik, så jag satt mycket med matteboken och även science fiction-böcker.
I dag pratar hon öppet, klart och med eftertänksamhet om sig själv. Det finns en styrka i rösten men också en vördnad om sitt eget jag när hon berättar. Hon vill inte bli av med Jimmy – bara få bli kvinnan Wilhelmina, fullt ut.
När hon träffade sina barns mamma i tjugoårsåldern var hon fortfarande en förljugen Jimmy. Kärleken slog till med kraft.
– Hon följde med sin barndomskompis, som också var min klasskamrat, till min studentskiva. Hon fastnade inte för mig helt där. Men jag fastnade för henne. Även om jag inte vågade visa det riktigt där. Men vi satt och pratade rätt länge. Efteråt träffades vi lite då och då, och blev ett par så småningom.
– Där tog kärleken verkligen överhand, så jag tryckte undan mig själv känslomässigt. Eller jag har ju alltid varit man och född som det så på det viset var det inget konstigt då. Och det resulterade i tre barn. Men jag tryckte undan det jag kände inom mig.
Var rädd att bli utstött på grund av könskorrigeringen
För cirka tio år sedan skilde de sig och det var vid det tillfället Wilhelmina, som då fortfarande var Jimmy, vågade öppna sig för sin fru. Faktiskt via ett sms:
– Vi kände att vi inte hade samma känslor för varandra. Vi pratade och kom fram till att vi skulle separera. Men jag hade inte berättat hur jag kände om mig själv. Det gjorde jag ett par dagar efter vi bestämt att separera. Via en sms-konversation när jag var på väg till jobbet. Hon berättade att hon i hemlighet hade blivit kär i en kollega. Och så undrade hon om det var något jag ville berätta. Så sa jag hur det låg till. Hon svarade fint med kommentaren, som hon sagt under tiden vi var ihop, att: “Ja, du har ju alltid varit lite kvinnlig”. Visst, det har alltid funnits något där hos mig som lyst igenom under alla år. Men, så det kändes bra.
I dag när jag och barnen ätit middag kan de sitta kvar vid middagsbordet och fråga mig hur det är
Det låter kanske enkelt, och Wilhelmina är väl medveten om det. Det finns exempel på transgender, bisexuella, homosexuella eller transsexuella personer som blir förskjutna från familj och vänner. Det var också Wilhelminas stora rädsla.
– Jag var rädd såklart för att bli mottagen med hat, att bli utslängd från familjen eller få sparken från jobbet. Men inget av det har jag mött. jag är ganska förvånad faktiskt.
– Hela familjen har sagt att de anat. Det är rätt så kul när jag får de kommentarerna om att vi har alltid förstått att det varit något. Och kanske att jag inte behövt knyta näven i fickan när jag velat säga något, tänker jag nu. Då hade den här processen inte behövt ta så många år.
– Men rädslan har ju också funnits från deras sida att om de ställer en fråga kan den tas på fel sätt. Så rädsla från båda hållen har det varit. I dag när jag och barnen ätit middag kan de sitta kvar vid middagsbordet och fråga mig hur det. hur processen går och så. Istället för att skynda iväg till sina Ipads och vad det är.
Men så klart var det en och annan på jobbet, ett bevakningsföretag där hon jobbar som väktare, som tittade lite konstigt eller inte riktigt visste hur de skulle förhålla sig till Wilhelmina, när hon väl gått ut med sin förändring. Hon skickade ut ett massmejl på Facebook och sa att “Nu är det här jag”. Men hatvågen hon våndats för kom inte där heller.
I februari i år kom ännu ett stort steg i rätt riktning. Namnbytet till Wilhelmina blev äntligen godkänt av Skatteverket:
– Det var många år sedan jag fastnade för namnet Wilhelmina, då jag feminiserade mitt mellannamn. Jag är född Jimmy Vilhelm. Sen lade jag till namnet Josephine, som jag har haft många gånger som ett spelnamn online tidigare.
Det var också på nätet hon smygande började hitta sin identitet.
Jag brukar inte sminka mig eller använda kvinnokläder
– Jag började blogga, då hade jag egentligen inte accepterat hur jag kände utan ville ha svar på mina frågor: vem är jag, varför känner jag så här. Då fick jag kontakt med en person som blev en god vän. Den personen blev sedan min mentor och har gått igenom samma resa.
Och Wilhelminas resa är inte över. Det tar några år innan förändringen är gjord. Alla som byter kön går inte fullt ut med könskorrigering. Men det vill hon. Allt för att få känna sig som den kvinna hon är. Hon har redan känt av förändringen sedan hon började ta hormoner i juni 2017.
Och det var en lyckans dag. Så stolt hon var när hon gick till apoteket för att hämta ut sina mediciner. Efter år av väntan – både på sitt eget beslut och utredningar som ska till för att ett könsbyte ska godkännas:
– Det var en sån glädjande stund när jag fick allt klart och kunde gå till apoteket och hämta ut hormonbehandlingarna!
Hormonbehandlingarna har gett resultat
Hon har börjat känna av hormonförändringen. Inte bara i och med att hon sedan sex år tillbaka började spara ut sitt mörka hår. Nu ligger en lång hästsvans på ryggen och när vi ses släpper hon ut håret. Det är ovanligt säger Wilhelmina.
– Jag brukar inte göra det. Jag brukar inte heller sminka mig eller använda kvinnokläder. Så långt har jag inte kommit. Intresset för smink har jag väl fått upp men inte velat testa direkt. Det steget har jag inte vågat ta. Och jag har inte börjat klä mig kvinnligt mer än att jag börjat ha lite med tajta byxor och kvinnligare former. Nu har jag på mig mina första tajta jeans idag.
Det syns att hon är stolt, att det är ett vågat beslut. Att äntligen gå sin egen väg, rakryggad i sitt eget beslut, om sitt eget liv. Och hon tänker gå hela vägen, säger hon.
Hormonbehandlingarna har gett resultat. Nyligen när hon pratade i telefonen med sin faster kom ena barnet och sa att: “Nu hörde jag att du hade ljusare röst”.
– Kanske det var så, säger Wilhelmina och skrattar. Men jag känner mig mjukare och känsligare. Jag gråter lättare och huden känns mjukare. Och brösten växer.
Hon pekar på nedre regionen och menar att där finns också förändring från man till kvinna som blivit kännbart:
– Den reagerar inte på samma sätt som innan hormonbehandlingen. Som en man kan organet leva sitt eget liv lite då och då. Det upplever inte jag längre. Nu är det jag som har kontrollen. All känsel finns kvar. Men eftersom min kropp är nere i en minimal testosteronproduktion med hjälp av en testosteronblockerare som heter Androcur, så är alla de funktioner gällande könsorganet, som ligger naturligt hos en man, är i pausläge hos mig.
Och på tal om sexualitet, menar Wilhelmina:
– Det går inte hand i hand att vara till exempel bisexuell eller transsexuell. Bisexualitet handlar om att man dras till båda könen medan transsexuell handlar om vem man är.
– Jag söker egentligen ingen just nu. Dyker rätt person upp så är det bara plus i kanten. Än så länge har jag inte känt efter om jag dras till det ena eller andra könet. Men jag har alltid haft en förkärlek till det kvinnliga. Jag är öppen om rätt känslor dyker upp, säger Wilhelmina och fortsätter:
– Jag kommer att gå hela vägen i min korrigering. Allt som krävs för att jag ska kunna vara den kvinna jag är inombords. Jag ska genomgå en könskorrigering nertill, för att få rätt organ och en ansiktsoperation för att feminisera mitt utseende. Jag ska även genomgå en stämbandsoperation så jag får en mer feminin röst.
– Allt för att komma närmare det liv jag skulle haft för länge sedan.
Könsdysfori – en medicinsk diagnos
Könsdysfori är en medicinsk diagnos som kan ställas när en person upplever att könsidentiteten inte stämmer med det kön som personen tilldelats vid födseln. Diagnosen att vilja byta kön har ökat.
Så här säger Peter Salmi, utredare vid Socialstyrelsen i en rapport från 2017:
– Vi vet inte varför könsdysfori ökar. Men det finns i samhället i dag en ökad öppenhet och kunskap som rör könsidentitet och könsuttryck och detta kan påverka utvecklingen. Det finns i dag även ökad tillgång till utredning och behandling.
Det har visat sig att ansökningar om könsbyte på senare är vanligast bland yngre personer.
– Ökningen av könsdysfori är tydligast bland unga, och särskilt bland dem som tilldelats könet kvinna. Socialstyrelsen arbetar nu med en ny rapport, där bland annat utvecklingen av diagnosen könsdysfori ska studeras närmare, säger Peter Salmi.
Det finns ett stort behov av att följa ökningen av könsdysfori eftersom det innebär ökade behov av vårdinsatser:
– På flera ställen är det i dag kö för att få komma till ett vårdteam och få diagnosen könsdysfori. Många som får diagnosen går sedan vidare till könsbekräftande behandling, där det är ännu längre köer. Ofta är det psykiskt påfrestande att vänta på diagnos och behandling, därför är detta viktiga frågor för vården, säger Maja Österlund, hbtq-samordnare vid Socialstyrelsen.
Källa: Socialstyrelsen
Wilhelmina Rudin föddes som pojke
- Ålder: 42
- Bor: Stockholm
- Familj: Tre söner, 13, 17 och 20 år gamla.
- Arbetar: På bevakningsföretaget CSG, Commuter Security Group, och sköter en del av bevakningen hos SL och Keolis.
- Bakgrund: Wilhelmina föddes som pojke men genomgår nu ett könsbyte för att bli kvinna.
Könskorrigeringar i Sverige – statistik år för år
Fram till 2014 delades inte män eller kvinnor upp i statistiken över vilka som ansökte om könsbyte. Det skedde först 2014. Antal ansökningar om könsbyte:
- 2004: 39
- 2005: 49
- 2006: 58
- 2007: 46
- 2008: 39
- 2009: 64
- 2010: 75
- 2011: 54
- 2012: 61
- 2013: 170
- 2014: 194, man till kvinna 98, kvinna till man 96.
- 2015: 207, man till kvinna 101, kvinna till man 101.
- 2016: 289, man till kvinna 152, kvinna till man 135.
- 2017: 395, man till kvinna 175, kvinna till man 220.
- 2018: 446, man till kvinna 195, kvinna till man 251.
Källa: Socialstyrelsen