Ulla: Ett tack till min frisör
De flesta i min familj är överviktiga, och det är jag också. Vid tiden för min konfirmation vägde jag nästan 80 kilo, men jag blev inte retad för min övervikt.
Det är ju lite av en skröna att tjocka människor alltid är glada, men jag var faktiskt väldigt glad för det mesta och hade mod nog att prova på det mesta.
Jag var väldigt social och hade massor av vänner, och killarna var också förtjusta i mig. Pojkvänner led jag i alla fall ingen brist på, men det blev Martin som jag föll för på allvar.
Vi gifte oss på min 25-årsdag på sommaren 2006, och sex år senare hade vi fått två fantastiska barn och kände att såväl vårt gemensamma liv som våra egna var precis som vi drömt om.
I samband med graviditeterna gick jag upp i vikt och vägde över 100 kilo, vilket var mycket i förhållande till min längd.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Gick ner i vikt
Jag slutade att väga mig efter att vågen för första gången hade visat tresiffrigt, men det gick ändå ett par månader innan jag tog mig samman för att göra något åt det.
Martin var fortfarande smal, men jag var helt klart den tjockaste mamman på förskolan. Och jag kunde ju själv räkna ut att min övervikt i slutändan skulle kunna kosta mig levnadsår och göra mig sjuk.
Jag bestämde mig för att det fick vara nog, och la om min kost. Jag vågade inte ge mig på att ge mig ut och springa, men jag började gå långa promenader varje kväll och cyklade också till jobbet när tillfälle gavs.
I början tyckte jag att det var svårt, men mitt hälsosamma liv blev snabbt vardag.
Jag åt samma som resten av familjen, bara mindre portioner än tidigare och mer grönt.
Barnen tyckte att det var roligt att cykla bredvid mig medan jag gick mina kvällspromenader, och snart började kilona rasa av mig.
När Martin och jag firade vår 15-åriga bröllopsdag samtidigt med min 40-årsfest så var min vikt stabil på 72 kilo, och det var jag riktigt nöjd med.
Oregelbunden mens
Därefter gick det dock utför. Jag började få obehagliga värmevallningar, och jag fick för första gången i mitt liv humörsvängningar som gjorde att jag skrattade i ena ögonblicket och grät i nästa.
Det värsta var att jag inte kunde sova. Trots ofattbar trötthet låg jag vaken hela natten, stirrade rakt ut i mörkret och vände och ved på mig i sängen.
Jag blev tröttare och tröttare, och allt fler började kommentera de svarta ringarna under mina ögon.
Min mamma var säker på att jag hade hamnat i klimakteriet, för hon hade haft precis samma symptom.
Hon hade varit i 55-årsåldern då, och jag var ju bara 40. Jag tänkte att det kanske var min kraftiga viktnedgång som hade haft oönskad effekt på min hormonbalans.
Min mens blev också oregelbunden, vilket den heller aldrig hade varit förut.
I nästan ett halvår gjorde jag mitt bästa för att stå ut, för jag ville inte ha hormonbehandling om det skulle visa sig vara klimakteriet. Sömntabletter ville jag inte heller ta, så jag kontaktade aldrig någon läkare angående mina sömnproblem.
Ett besök hos min frisör kom att bli avgörande. Jag hade inte haft ork eller tid att gå och klippa mig på flera månader, och jag hade heller inte märkt att mitt hår hade blivit tunnare.
Fel på ämnesomsättningen
Men det gjorde min frisör. Hon påpekade också att jag hade tappat mycket av håret i ögonbrynen, för dem brukade hon plocka.
Hon rådde mig att gå till en läkare, och det gjorde jag bara ett par dagar senare.
Läkaren tog några blodprover, och när jag ringde för att få provresultaten var jag säker på att han skulle säga att jag vari klimakteriet. Men jag hade fel.
Läkaren remitterade mig till sjukhuset, och där upptäckte de att min ämnesomsättning var för låg. Jag kommer att få ta medicin resten av mitt liv.
Efter några månader kom vi fram till rätt dos, och i dag känner jag mig äntligen som mig själv igen.
Det går inte att säga om det var min viktnedgång som utlöste sjukdomen, och det som hänt har hänt. Jag har fått mitt gamla, glada humör tillbaka, men det bästa är nästan att jag sover gott om natten igen.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]