Victoria skrev avskedsbrev: Jag trodde barnen skulle få det bättre utan mig
Redan som barn led Viktoria Lindberg, 44, av ångest. Hon tyckte allt var tungt och jobbigt men kunde inte förstå varför.
I puberteten blev livet ännu mörkare då hon föll ner i sin första depression. Det skulle bli en av många.
Det var efter ett destruktivt förhållande för åtta år sen som allt rämnade och hon inte såg någon annan utväg än att ta sitt liv.
I dag är hon dock tacksam att hon fortfarande lever.
– Jag mår bättre nu än jag någonsin gjort, säger hon.
Viktoria bor tillsammans med hunden Smilla i en lägenhet i Arbrå i Bollnäs kommun. Hon har återfått livslusten och hittat tillbaka till skrattet. Men vägen dit har varit lång.
Som barn kände hon sig orolig hela tiden, grubblade över allt och kunde inte slappna av. Under skoltiden gick ångesten över i depression men hon var expert på att dölja sina känslor. I skolan skojade hon och var en av klassens pajasar.
– Jag ville vara som vem som helst och inte visa att jag hade problem eller kände mig svag. Jag ville absolut inte att någon skulle få veta hur jag egentligen mådde.
När Viktoria var 16 år kom kärleken in i hennes liv. Hon blev förälskad i en 23-årig kille och de flyttade ihop, förlovade sig och fick sonen Robin tillsammans.
Livet var lättare när hon hade sonen att fokusera på, men när Robin var tre år blev det tuffare igen. Viktoria var med om en krock och fick en whiplash-skada som gav henne kronisk huvudvärk samt värk i nacke och halsrygg. Förhållandet höll inte.
Hamnade i rullstol
Så småningom träffade hon en ny man. De gifte sig, fick dottern Beatrice och flyttade till Norge. Där tog livet en ny vändning.
Robin fick Perthes sjukdom, en åkomma som drabbar barn och medför smärtor och stelhet i höftleden. Robin hamnade en tid i rullstol. Han hade nyss börjat skolan och språket var nytt för hela familjen, dessutom hade de köpt ett hus som de renoverade.
Situationen tog på krafterna och Viktoria föll åter ner i en depression.
– Jag tog mig inte upp ur sängen på en månad. Min man fick sjukskriva sig för att ta hand om barnen. Tårarna bara rann, jag orkade ingenting och allt kändes nattsvart, förklarar Viktoria och fortsätter:
– Jag fick gå i samtal hos psykolog och läkare och fick medicin. Efter några månader mådde jag bättre, men det tog hårt på förhållandet så vi skilde oss och flyttade tillbaka till Sverige.
Viktoria började jobba som mentalskötare på ett boende för neuropsykiatriska patienter i Järvsö. Hon trivdes bra och var nöjd över att kunna hjälpa andra.
Men år 2002 var olyckan framme igen. Viktoria blev knuffad när hon var på dans och föll så illa att hon bröt benet. Under operationen syddes en nerv fast av misstag och benet som gått av blev två centimeter kortare än det andra. Varje steg hon numera tar gör ont.
Hot och misshandel
Situationen ledde till att Viktoria blev sjukpensionär. Under den här perioden levde hon även i ett destruktivt förhållande. Det var ofta bråk och när hon dessutom misshandlades två gånger drabbades hon av panikångest.
Hon och dottern flyttade ut till ett hus nära skogen. Där bodde de i ett år och trivdes bra fram tills mannen började höra av sig och hota henne. Det skrämde Viktoria så mycket att hon åter började få panikångest.
Viktoria vågade knappt gå ut för att hämta ved. Andra bekymmer, som till exempel en väldigt dyr elräkning, dök också upp. Allt blev för mycket.
Tidigare hade barnen alltid hållit henne uppe. Hon hade kunnat skjuta bort sitt grubbleri och sina onda tankar när hon var tillsammans med dem, men nu gick inte det längre. Allt kändes mörkt och hon såg bara en utväg.
– Barnen såg mig sitta på en stol rakt upp och ner och gråta. Tidigare hade jag gråtit i duschen, men nu såg de mina tårar och jag kände att de blir bara olyckliga av det här. De har det bättre utan mig, säger hon och tillägger:
– Jag insåg givetvis att det skulle bli jobbigt för dem, men jag tänkte att det var bättre att låta dem sörja ett litet tag än att ha mig kvar.
Viktoria skrev fyra A4-sidor där hon förklarade varför hon valde att ta sitt liv. Hon påpekade att det inte var barnens fel. Hon förklarade att likväl som kroppen kan må dåligt och få skador så kan psyket det också och hon skrev att hon inte orkade mer.
Räddad av hunden
Viktoria tog tabletterna och tänkte låsa dörren och gå och lägga sig när hennes dåvarande tax började gny och ville ut.
– Jag hade gått med honom tidigare, men nu ville han ut igen. Tack och lov. Jag började känna mig lite konstig men jag gick ut och bockade mig ner för att sätta fast honom i långkopplet ute. Sedan kommer jag ihåg dunsen när jag föll.
Morgonen efter hittade grannarna henne och ringde ambulanspersonal, som sa att det var i sista stund. Hade hon legat i 30 minuter till hade hon varit död.
Viktoria försökte ta sitt liv ytterligare tre gånger. Hon var självmordsbenägen i två år. Vändningen kom efter hennes sista försök.
– Min mamma och min dotter satt tillsammans med mig och pratade ut om allt. Det väckte någonting i mig.
– Min syster har också funnits vid min sida hela tiden och det betydde mycket. Jag kände mig dåligt behandlad av psykiatrin i Hudiksvall och det gick upp för mig att det är upp till mig själv att klara det här.
Förutom familjens hjälp har Viktoria gått i samtal hos psykologer och terapeuter och hon tar antidepressiva tabletter. Hon har även gått i kbt och det tycker hon har varit till stor hjälp.
Fick en diagnos
En grundutredning pekar på att Viktoria har add, en form av adhd. Hon känner att det kan vara svaret på att hon alltid känt sig annorlunda och drabbats av psykisk ohälsa.
Depression har hon inte längre, men ångesten gör sig påmind ibland. Hon har en bra kontakt med öppenpsyk i Bollnäs om det skulle vara någonting.
– Mitt kbt-tänk har jag kvar och familjen är en stor hjälp. Mamma har varit jättegullig. Har jag jobbiga kvällar så pratar vi i telefonen. Vi har kommit varandra så nära att vi har blivit vänner på kuppen.
– Vi skrattar så fort vi ses, fortsätter hon. Vi har samma humor och det hade vi aldrig upptäckt förut. Jag är väldigt nära min pappa också och han har alltid funnits där och ställt upp för barnen.
Viktoria känner sig stark nu och trivs med livet. Hon känner sig lyckligare än någonsin.
– Man ska inte skämmas över psykisk ohälsa. Tätorten som jag bor i, Arbrå, är liten och alla känner alla. De vet om min resa.
– En gång stod en granne i trappuppgången och skrek ”Jävla vrak!” till mig. Förut hade jag inte klarat det, men dagen efter gick jag fram och konfronterade henne. Jag berättade att depression är en sjukdom och då bad hon om ursäkt.
Bör inte vänta
Viktorias råd till andra är att söka hjälp i tid. Hon menar själv att hon hade sluppit den största kraschen om hon fått professionellt stöd tidigare.
Hon tror att många klarar att tränga bort dåligt mående och bita ihop tills det händer något annat jobbigt i livet. Då rasar allt. Därför är det viktigt att inte vänta.
Numera ser hon ljust på livet och vill visa andra att det finns hopp. Det går att må bra igen.
– Framtiden är spännande. Det sjuka med alla de här jobbiga åren är att jag har hittat mig själv och vet att jag är värd det bästa. Jag är jätterädd om mig själv nu, säger hon.
Hon börjar också vilja göra nya saker och njuter av vardagslivet.
– När en kompis kommer kan vi sitta och skratta och ha det riktigt kul. Jag kunde inte det när jag var yngre.
Barnen och Viktoria har också en bra relation. De är inte längre oroliga över sin mamma, eftersom de har en öppen och ärlig dialog.
– Det är inte alls som förut när jag låtsades må bra, för nu mår jag bra på riktigt. Jag mår bättre nu än jag någonsin gjort.
Hit kan du vända dig
● Hjälplinjen, tel: 0771-22 00 60, hjalplinjen.se
● Mind, Självmordslinjen, tel: 90101, mind.se/sjalvmordslinjen, chat.mind.se
● Jourhavande medmänniska, tel: 08-702 16 80, jourhavande-medmanniska.se
● Jourhavande präst, telefonstöd via 112, svenskakyrkan.se/jourhavandeprast
● Vid akut läge ring 112 eller vänd dig till närmaste psykiatriska akutmottagning
Läs också:
Kraven blev övermäktiga: Marias dotter orkade inte leva längre
Anders: Sex av mina vänner har tagit livet av sig
Text och foto: Pernilla Wahlman