Vi vann över cancern och fick vårt kärleksbarn!
De är en särdeles lycklig liten trio, familjen Berlin – tätt sammanlänkade för alltid. Med sonen Loui vände mörkret till ljus och glädje. Innan dess handlade allt om att överleva.
För två år sedan drabbades Marcus, 27, av cancer och hustrun Therése, 26, har ständigt stått vid hans sida. Kampen för livet och för att få barn har stärkt deras kärlek på djupet.
– Vi har varit med om så mycket svårt de senaste åren att vi är redo för livets prövningar, säger Therése med stadig röst medan Marcus tar hennes hand i sin.
Lille Loui som föddes i mitten av augusti snusar fjärilslätt på den stora soffan och doften av nybakad äppelkaka sprider sig i det trivsamma hemmet i Tierp. Tillvaron har med ens fyllts med ro. Nu kretsar allting kring Loui – precis som det ska göra.
– Det är verkligen ett helt nytt liv.
Tar inget för givet
De nyblivna föräldrarna är smått andäktiga och vågar knappt tro att det är sant, att deras baby finns på riktigt. De njuter av varje dag och gläder sig över livet tillsammans, det liv som bitvis kändes så ouppnåeligt den där tiden när Marcus cancer stod i fokus. Marcus tycker att det inte för något gott med sig att oroa sig i onödan. Det har den långa sjukdomstiden lärt dem.
Deras ringa ålder till trots är de båda väl medvetna om att livet är skört och makarna tar inget för givet. Förutom möjligen kärleken till varandra, som ju sannerligen visat sig så hållfast och stark att den nästan går att ta på. Som om de är inneslutna i ett gemensamt hjärta.
Återförenades
Marcus och Therése lärde känna varandra redan i barndomen. De gick i grundskolan tillsammans i Tierp och var till och med tillsammans ett tag i mellanstadiet. Marcus frågade chans och Therése svarade ja, fast hon egentligen mest var rädd för honom …
– Han var så otroligt vild och busig, men tack och lov växte det bort med tiden, säger hon med ett litet leende.
Som vuxna förälskade de sig och för fem år sedan blev de ett par. Marcus kände genast att de hörde samman, medan Therése behövde lite mer tid. Livet lekte och låg framför dem. Sommaren 2016 var de pirrigt nyförlovade.
Men så vaknade Marcus en morgon med fruktansvärd yrsel och illamående. Det var början på en halvårslång mardröm och hans tillstånd bara förvärrades.
– Jag var i kontakt med läkare flera gånger men ingen tog mina besvär på allvar. Det var fruktansvärt, säger han med allvar i rösten.
Känslosamt frieri
Först i november, när Marcus rasat drastiskt i vikt, gjordes en magnetröntgen. Det visade sig att han drabbats av en elakartad hjärntumör, som dessutom växte oerhört snabbt. Lyckligtvis satt tumören så bra till att den gick att operera bort. Men det var bråttom.
– Allt blev svart. Jag ville inte att Therése skulle känna sig pressad att hålla fast vid mig och förklarade att jag förstod om hon ville bryta upp, berättar Marcus.
Men det ville hon absolut inte. Äkta kärlek fungerar ju inte så. Marcus tog till sig hennes allvar och friade på plats i sjuksalen.
– Med gråten i halsen sa han att vi skulle gifta oss när allt det här var över, minns Therése. Det var mest jag som drömt om bröllop så jag blev jätterörd. Det var verkligen en kärleksförklaring.
Livets mirakel
Den tio timmar långa operationen på Akademiska sjukhuset i Uppsala lyckades. Men på grund av komplikationer i form av en inflammation i hjärnan dröjde återhämtningen längre än väntat. Marcus tog, bokstavligt talat, ett steg i taget. Vid hans sida fanns Therése som stöd och hon ledde honom överallt. Tiden efter operationen svetsade dem ännu tätare samman.
Innan Marcus skulle få strålning och cellgifter tog han vara på möjligheten att lämna ett spermaprov för infrysning, eftersom fortplantningsförmågan och arvsanlagen kan påverkas av behandlingen. Marcus och Therése hade drömt om barn redan innan sjukdomen och det kändes viktigt att börja med provrörsbefruktning, IVF, så snart som möjligt. Therése kände starkare än någonsin att hon ville bilda familj med Marcus. Nu började nästa kamp – att få barn.
– Läkaren avrådde oss från att börja med IVF innan cancerbehandlingen var avslutad, säger Marcus. Dels för att påfrestningarna var stora men också för att man inte var säker på att jag skulle överleva.
Avslutad behandling
I nästa instans, reproduktionscentrum, stötte de återigen på patrull av läkare, med samma motivering. Barnet kanske inte får ha sin pappa kvar under hela uppväxten.
– I så fall skulle ingen i hela världen våga skaffa barn, säger Marcus.
Tiden står stilla en liten stund när han berättar. Så vaknar Loui, gnyr till och tittar upp med sina blå ögon. Den lite ödesmättade tystnaden övergår i glädje över livets mirakel. Föräldrarna tar honom varsamt till sig och världen utanför suddas ut.
– Vad som helst kan ju hända, det räcker att gå över gatan så riskerar du att dö, fortsätter Marcus.
Efter mycket om och men blev provrörsbefruktningen till slut av, och till parets stora glädje lyckades den på första försöket. Bilden från ultraljudet sitter kvar på kylskåpet. Dessutom hade de fått ett hoppfullt röntgenbesked och Marcus cancerbehandling avslutades i våras. Han får dock fortsätta gå på regelbundna läkarkontroller i flera år framöver.
Vill ha fler barn
Marcus och Therése tror på livet och framtiden. I våras slog drömmen om bröllop in. Under högtidliga men stillsamma former gifte de sig borgerligt, bara de två. Efter alla svårigheter och all oro ville de ha det just så. Kärleken dem emellan är storslagen i sig, och det räckte gott.
På sätt och vis var Loui med han också. Therése var i sjunde månaden när de gifte sig och på bröllopskortet syns den runda och fina magen. Att hon råkade ut för både foglossning och illamående under graviditeten har hon nästan glömt nu. Tänk att Loui föddes på samma sjukhus där hans pappa tidigare våndats över att kanske dö. Denna gång var det Marcus som stöttade Therése, fanns vid hennes sida och klippte navelsträngen på deras nyfödde son.
I dag är de helt uppfyllda av känslan att vara föräldrar, men samtidigt påtagligt medvetna om hur skört livet är. Innan Marcus blev sjuk kände de sig nästan odödliga, som man ofta gör i ungdomen. Men det gör de inte längre.
– När jag fyllde 26 slogs jag av hur tacksam jag är för att jag fick bli ytterligare ett år äldre, säger Therése.
Nu drömmer de så smått om ännu ett barn lite längre fram. Även då måste de använda sig av Marcus spermaprov och IVF.
Blickar framåt
Hemma i Tierp finns både mor- och farföräldrar som inget hellre vill än att sitta barnvakt till Loui, som även heter Marcus, efter sin far. Therése säger ömt att han fått sin pappas lilla plutmun.
– Tillvaron börjar ta form igen.
Marcus har börjat arbetsträna på deltid, han kör brödbil och känner att krafterna återvänder efterhand. Han har en del men från sjukdomstiden, balansen är sämre än innan och han har fått problem med synen och måste använda glasögon. Men hela livet har ju förändrats och svårigheterna försvinner i glädjen över Louis existens. Vad vill de ge sonen för framtiden?
– Trygghet och ett hem att komma till. Det är väl det allting handlar om, säger Marcus och får en lång och kärleksfull blick av sin fru.
Av Kristina Svedell