Vi gifte om oss – tio år efter skilsmässan!
Marie, 62, och Yngve Nordström, 57, fick upp ögonen för varandra 1987. På den tiden jobbade hon på posten, och han spanade in den snygga kassörskan. Men hon var inte riktigt mottaglig för hans blickar och han fick gå därifrån utan att ha fått något egentligt gensvar.
Men han kunde inte glömma henne och ett par veckor senare var han ute och åkte med sina kompisar. Och vem kom gående på gatan om inte den vackra tjejen på posten? ”Henne känner vi”, sa kompisarna och stannade bilen. Det visade sig då att både Marie och Yngve hade förankring inom frälsningsarmén och han frågade henne om hon ville följa med på en hemvändarhelg som snart skulle arrangeras i Jönköping.
– Till min stora glädje svarade hon ja, säger han.
Då fick också Yngve chans att visa upp sina musikaliska färdigheter. Han spelade tuba och var dirigent i ett brassband och deras första träff var där och då. Men det fanns ett men. Marie hade pluggat grekiska i Sverige och stod precis redo att åka till Thessaloniki i Grekland för att läsa vid universitetet.
De blev ett par på våren 1988 och hon funderade mycket på om hon skulle ge sig iväg, eller inte. Men till slut bestämde hon sig för att åka, och under hennes tre månader långa greklandsvistelse var Yngve snabb med att fatta pennan. Han skrev 60–70 kärleksbrev och var också i Thessaloniki för att hälsa på.
Distansförhållandet höll och när hon kom hem flyttade de snart ihop. Och i maj 1989 ringde bröllopsklockorna för första gången. Det var ett stort bröllop med hundra gäster som fick höra dem lova att de skulle älska varandra i nöd och lust. Ett löfte som senare skulle visa sig vara svårt att hålla. Men då var det bara lycka.
Hade inte tid för varandra
Yngve jobbade som yrkesmusiker på Smålands musik och teater i Jönköping, och Marie arbetade kvar på posten. Men det skulle inte dröja så värst länge innan hon blev föräldraledig. 1991 föddes Hanna och fyra år senare, 1995, kom lillasyster Thea.
I samma veva fick hon tänka om vad gällde yrkeslivet. Posten, där hon trivdes bra, skulle läggas ner och personalen fick antingen söka nya jobb eller skola om sig. Och efter att ha funderat hit och dit bestämde hon sig för att börja studera.
– Jag utbildade mig till högstadielärare i svenska och engelska och läste totalt sex år.
Men hemma började vardagen mer och mer att smyga sig på. Familjesituationen som tett sig så bra började sakta rasa samman. Yngve var ofta ute och spelade, samtidigt som han hade flera föreningsuppdrag. De fick aldrig tid för varandra – trots att de försökte göra saker tillsammans och då hade roligt ihop. Men det räckte inte riktigt till.
De har alltid tagit i varandra och pussats och kramats, men Marie började mer och mer känna att deras äktenskap inte gav henne vad hon önskade. Yngve var dominant och styrde och ställde, och hon tyckte att hon hela tiden fick ta ett steg tillbaka. Samtidigt innebar hans jobb att det blev många ensamma kvällar för hennes del. Då hade hon tid att tänka och kom fram till att hon ville leva ett annat liv.
– Jag lyssnade inte och tänkte inte, och betedde mig inte ödmjukt, säger han eftertänksamt.
Beslutet om att skiljas växte sig starkare i hennes värld och 2007 hände något som satte allt på ända. Hon blev förälskad i en annan man och bestämde sig för att bryta upp. Innerst inne älskade hon fortfarande Yngve, men det insåg hon inte då. De känslorna stängde hon av, det var nu och framåt som gällde. Hon flyttade från huset och efter ett års betänketid var skilsmässan ett faktum då de skrev på papperet.
Bittra år
Huset såldes och de skaffade var sin lägenhet. Marie var redo att börja ett nytt liv, men fick betala ett mycket högt pris för sin nyvunna frihet, döttrarna valde att bo kvar hos pappa och ville ha minsta möjliga kontakt med sin mamma.
I deras ögon var hon den stora svikaren, det var hon som hade lämnat familjen. Det gjorde ont i henne och hon kände behov av att prata. Därför gick hon hos två psykologer, medan han å sin sida kämpade med sin bitterhet. Han kunde ännu inte förstå vad som hade gått snett och varför hon hade lämnat honom.
– 2008–2009 var bittra år, säger han. Sedan bestämde jag mig för att ta tag i livet – jag gav mig ut och började dejta, och flyttade senare ihop med en annan kvinna. Men det förhållandet höll inte särskilt länge.
Då hade Marie träffat en engelsman och gjorde täta resor mellan Sverige och England. Flickorna ville fortfarande inte ha med henne att göra och det tvingades hon att acceptera, samtidigt som hon insåg att hon inte riktigt fått fason på sitt nya liv. De kämpade på varsitt håll.
Döttrarna förberedde sig på att flytta hemifrån och 2013 bestämde sig Yngve för att köpa en mindre lägenhet. Men där blev det trångt. Flickorna stannade kvar, och ena dotterns pojkvän bodde där också. Och snart började Marie titta in… Hon sökte kontakt, men de var ännu inget par.
Det skulle dröja ytterligare ett år innan de var redo att göra ett nytt försök, men dessförinnan bestämde de sig för att gå i terapi. Luften skulle rensas och allt måste ut. Hon måste få mer plats och kasta offerkoftan all världens väg. Sakta började de närma sig varandra, det var en gemensam resa mot ett mer harmoniskt sätt att leva.
Läs också: Experterna: Tre tecken på att ni borde fundera på skilsmässa
– Hösten 2015 var vi redo, säger hon. Vi flyttade ihop på riktigt och relationen har bara blivit finare och finare.
Två år levde de som sambos utan ringar, men en dag fastnade hennes blick på en tidningsannons. En guldsmedsbutik hade rea och de bestämde sig för att gå dit och titta. Men han insåg snart att det inte var själva rean som hon var intresserad av. Hon ville titta på ringar och han var genast med på noterna.
– Vi förlovade oss på valborgsmässoafton 2017, och sedan gick Yngve och spelade, minns hon med ett stort leende.
Kompletterar varandra
Bara en dryg månad senare, på Kristi himmelsfärdsdag, fick hon två ringar på sitt finger. De gifte om sig med varandra vid ett litet bröllop med bara döttrarna och de närmaste vännerna närvarande. Tio år efter skilsmässan blev de åter man och hustru och frågan är vem som var lyckligast; brudparet eller döttrarna?
Läs också: Anna-Lena Brundin: Efter 34 år slog kärleken till igen
– Det känns lyxigt, även om de tio åren då vi var separerade inte ska ses som bortkastade, summerar Yngve.
De har mognat som människor och vet var de har varandra. Osams är de aldrig, utan de drar år samma håll. Och Marie har gott om tjejkompisar som hon träffar när Yngve är ute och spelar, om hon inte föredrar att vara ensam hemma.
– Vi kompletterar varandra och har insett att vi är bra på olika saker, säger de och kramar om varandra.
Text: Anna Lindau Backlund
Foto: Jan-Erik Ejenstam samt privat