Vi hade separerat men lyckades rädda äktenskapet

Snart slår klockan tolv. Det är nyårsafton, denna magiska kväll då helt nytt år ligger framför en, då man kan stryka ett streck över det man vill glömma och börja om på ny kula. Och det är just vad Bengt och jag ska göra i natt när klockan slår tolv. Annat var det förra året vid den här tiden. Vårt äktenskap var på väg att ta slut. Vi tillbringade inte ens nyårsaftonen tillsammans. Bengt var på en fest med sina kolleger och själv satt jag hemma i min ensamhet, bitter och ledsen över livets vändningar.

Hur det blivit så är inte lätt att veta. I vårt fall fanns det flera orsaker: Bengts krävande jobb, min egen arbetslöshet och så detta med barnlösheten. Fastän vi försökt få barn i flera år hade det inte lyckats. Medan våra vänner fick allt större familjer var Bengt och jag fortfarande ofrivilligt barnlösa och det tärde på vår kärlek.

Själv hade jag varit gladare medan jag fortfarande hade ett arbete att gå till, men sjukhuset där jag jobbade hade minskat personalstyrkan i flera år, och en dag var det jag som fick gå. Beskedet kom under sommaren och några månader före jul hade jag gjort mitt sista arbetspass.

Inget samliv

Vårt samliv var det heller inte mycket med längre. Det var sällan vi fann lust och glädje – jag kunde räkna den sista månadens erotiska möten på ena handens fingrar.

I ärlighetens namn ska tillstås att jag inte hade behövt sitta ensam på nyår. Bengt hade bett att jag skulle följa med honom på festen men jag hade inte lust. Helst hade jag velat att han hade stannat hemma med mig, men inte ens dit räckte vår kärlek längre, och i min ensamhet – just som klockan slog tolv – beslöt jag mig för att göra det jag borde ha gjort för länge sedan. Jag skulle ta ut skilsmässa.

Läs också: Min man hade en hemlig familj

Var han otrogen?

Jag berättade det för honom följande dag och han blev fullkomligt tillintetgjord men verkade samtidigt nästan en smula lättad. Kanske var det trots allt det bästa, menade han, eftersom vi ändå hade glidit ifrån varandra. Trots att beslutet var mitt sårade det mig att han så villigt gav upp. Var jag inte värd att kämpa för? Tydligen inte, för Bengt packade redan samma dag och försvann. Lite vagt förklarade han för mig att han tänkte bo hos en ”god vän” tills han hittade något eget, och i mitt stilla sinne undrade jag vad det var för en vän. Hade han rentav träffat någon ny? Det skulle inte vara omöjligt så mycket som han jobbade… Det skulle också förklara varför han inte varit mer angelägen om att försöka få mig att ändra mig beträffande skilsmässan.

Livet gick vidare

Trots sorgen och bitterheten gick livet vidare. Jag var nedstämd förstås, hade ständigt ont i huvudet och mådde illa, men dagarna gick sin gilla gång och jag tillät mig inte att tänka mer än nödvändigt på Bengt. När jag dessutom fick napp på ett jobb jag hade sökt kändes allt lite lättare. Jag var säker på att även illamåendet och huvudvärken skulle försvinna nu när jag fick något meningsfullt att göra igen.

Så blev det inte. I stället tilltog illamåendet och en dag, två månader efter att Bengt och jag hade flyttat isär, började jag ana att det hade hänt som jag hade tappat hoppet om. Allting tydde på att jag var gravid…

Läs också: Jag valde alltid fel män

Först kunde jag knappt tro det, men ett besök på vårdcentralen gav svart på vitt. Jag väntade barn och ankomsten var beräknad till sensommaren. Efter alla dessa år av väntan hade det äntligen skett. Och nu var allt för sent. Eller…?

Som att komma hem

Bengt svarade direkt när jag sökte honom på telefonen och när jag bad honom komma över svarade han ja utan minsta tvekan. Det var nästan som om han hade väntat på mitt samtal. Tänk om jag hade missförstått honom? Tänk om han hade helt andra känslor än jag trott?

Vårt möte kändes lite stelt, men på samma gång var det som att komma hem. Att se Bengt där hemma igen, i soffan där han alltid brukat sitta, kändes så naturligt och rätt och jag insåg att min kärlek var lika levande och vital som någonsin. Tröttheten, oron för arbetet, saknaden efter ett barn – allt det där hade påverkat oss båda och fått mig att tro att vår kärlek hade dött. I själva verket hade jag aldrig slutat älska honom…

Läs också: Jag kände mig aldrig viktig i vår familj

Berättade om graviditeten

Jag gick rakt på sak, berättade att jag var gravid – och frågade om han ville försöka igen. Jag visste redan innan han öppnade munnen vad han skulle säga: den glädje jag såg i hans ögon gick inte att missta sig på. Sedan fick jag höra allt: Hur han ständigt hade tänkt på mig, hur hans dagar hade flutit ihop av längtan och saknad. Hur han i det längsta hade klamrat sig fast i sin kollegas gästrum eftersom han hade hoppats att det skulle bli vi två igen. Hur han hade hoppats att jag skulle ringa.

Men varför hade han lämnat mig så lättvindigt? Det var för min skull, förklarade han. Han hade inte velat kväva mig. Han hade velat att jag skulle vara fri att välja det liv jag helst ville ha.

Ville dela livet

På nyårsdagen, när jag bad honom flytta, hade jag varit osäker på vad det var för slags liv jag ville leva. Och under veckorna som gått hade jag intalat mig själv att det var friheten jag ville ha. Men nu, när Bengt satt där hos mig igen, fanns ingen tvekan längre. Det var med honom jag ville leva. Det hade jag alltid velat. Men det var först nu, med det väntade barnet, som jag verkligen insåg det. Vårt liv hade helt enkelt fått en ny mening, med detta nya lilla liv som spirade inom mig.

Tiden efter separationen kändes det som om vi var nygifta igen. Samtidigt hade vi båda mognat. Och vi mognade i takt med att vårt kärleksbarn växte. När vår dotter Clara föddes en vacker augustidag var vår lycka fullkomlig.

Just nu ligger hon i sin spjälsäng och sover. Bengt och jag har just avnjutit en sen supé och nu har vi hällt upp champagne i glasen. Vi stryker ett streck över problemen, tristessen och bitterheten. Nu är allt det gamla glömt.

”Elin”