Vår älskade Fred föddes av en surrogatmamma
Varsamt lutar den lille pojken sin kind mot katten Sigge och borrar ner ansiktet i den mjuka pälsen, innan han tittar fram och skiner upp i ett stort leende.
Fred Strandberg har en tjock, ljus kalufs, är två och ett halvt år och charmar snabbt de flesta som han möter. Han är mamma Lisa och pappa Dags stolthet och var mer än väl värd att vänta på, trots nio känslomässigt, kroppsligt och ekonomiskt slitsamma år. Fotoboken på köksbordet berättar sagan om hur Fred kom till världen, hur han fick låna en annan mammas livmoder att växa i, innan han flög den långa vägen över Atlanten hem till Stockholm.
– Jag har alltid vetat att det kan bli svårt för mig att få egna barn. Det har hängt som ett mörkt moln över mig ända sen jag var tonåring, säger Lisa Strandberg, 37, som föddes med sjukdomen cystisk fibros. Det är en ovanlig sjukdom som innebär att slemmet som finns på kroppens slemhinnor är tjockare och segare än det ska vara.
Behandling vid cystisk fibros
Lisa dukar fram kaffe och kakor i köket hemma i villan i Enskede. Hit har familjen flyttat för bara två månader sedan. I familjens nya hem finns plats för hopp och lek i trädgården, här finns också ett nyinrett rum för Lisas dagliga, timslånga andningsgympa och inhalationer. En viktig del av behandlingen vid cystisk fibros är att lösa upp och få bort det sega slemmet från lungorna. Det är en tidskrävande procedur som måste göras flera gånger om dagen, och det har varit en del av Lisas rutiner hela livet.
– Min sjukdom upptäcktes direkt. Det första bajset var så segt att det orsakade totalt stopp i tarmen. Det är ett vanligt symtom hos nyfödda, säger Lisa och berättar att hennes föräldrar fick det chockerande beskedet att barn med cystisk fibros hade en förväntad livslängd på 19 år!
– Men i nästa andetag tröstade doktorn med att överlevnaden förlängs med ett år för varje år som går, tack vare forskningsframstegen.
Tidigt rutades Lisas liv in med den dagliga träningen och inhalationerna, besök hos sjukgymnast och läkare och regelbundna intravenösa antibiotikakurer. I sjukdomens spår drabbades hon av en rad lunginflammationer och tarmvred och fick ligga på sjukhus i veckor. För hennes föräldrar var det ändå viktigt att dottern skulle få vara precis som andra barn och ungdomar och Lisa fick både sova över hos vänner och åka iväg på skolresor, även om hon många gånger tvingades avbryta leken mitt i allt det roliga, för att sätta igång ett antibiotikadropp.
– Jag åkte på ridläger med en nålinfart på handen och när jag pluggade i Frankrike skickade mamma lådor med mediciner till mig. Men hon och pappa försökte aldrig hindra mig från att åka.
När Lisa bestämde sig för att plugga till jurist flyttade hon till Lund och det var där hon som 20-åring på riktigt förstod hur allvarlig hennes sjukdom är och att hon inhalerade för sin egen skull – inte mammas.
– Jag blev så svårt sjuk, totalt utan ork och tungandad, att doktorn började prata om lungtransplantation. Jag blev väldigt, väldigt rädd och ledsen och bestämde mig för att göra allt jag kan för att hålla mig i ännu bättre form än tidigare. Mamma och pappa åkte ner till mig för att stötta mig, både känslomässigt och praktiskt med hemmasysslor. Det var guld värt, säger Lisa och berättar att hon strax efter det mötte kärleken, i form av Dag, som pluggade till ingenjör och bara bodde ett stenkast från henne.
– Jag var ärlig med min sjukdom från första början. Jag ville att Dag skulle veta att det kunde bli svårt att få barn, säger Lisa och konstaterar att ingen av dem kunde ana HUR svår det skulle bli.
Ofrivilligt barnlösa
Efter studierna ville de försöka bli gravida så fort som möjligt, eftersom Lisas sjukdom kan förvärras med åren. Och visst blev Lisa gravid, även om de flesta försöken misslyckades – även med hjälp av IVF.
– För mig var inte det jobbigaste att gå igenom hormonbehandlingarna, det var den ständiga oron och ångesten för att det skulle bli missfall igen. Vi försökte få barn i fem år innan vi gav upp, säger Lisa och berättar att hon vid det laget börjat snegla på att få barn via en surrogatmamma.
Lisa kände andra kvinnor med cystisk fibros som fått barn den vägen och när hon efter mycket googlande kom i kontakt med en svensk doktor på en fertilitetsklinik i USA var det första steget taget.
– När Lisa förslog surrogatmamma blev jag först helt ställd, men Lisa var så fokuserad och målinriktad att jag också var med på tåget ganska snabbt, säger Dag och berättar att när deras kompis flyttade till Chicago, där den svenska doktorn fanns, trillade ännu en pusselbit på plats.
Bytte surrogatmamma
Lisa och Dag påbörjade proceduren med att matchas ihop med en surrogatmamma. De berättar att kvinnan måste ha egna barn och vara helt färdig med sitt eget familjebildande, för att godkännas. Surrogatmamman kontrolleras noga och genomgår bland annat flera psykologtester för att det verkligen ska vara ett genomtänkt beslut. När de funnit den tänkta surrogatmamman var det dags för nya svängar med hormonbehandling för att stimulera äggblåsorna att växa. Men det skulle inte bli lätt att få barn den här vägen heller. Kvinnan som skulle bära parets barn fick missfall och när de bytte surrogatmamma var hon med om en bilkrasch, som gjorde att graviditetsplanerna avbröts.
– Vi bytte både surrogatmamma och klinik och visst började vi misströsta. Det var nog inte meningen att vi skulle få barn! säger Dag och Lisa nickar och säger att hon till slut inte tålde att se gravida kvinnor, eller par med barnvagn. Hon orkade inte umgås med vänner som hade barn och paret mådde så dåligt att de nästan isolerade sig i hemmet. Men den starka barnlängtan pockade på och när Lisa och Dag fick kontakt med 34-åriga Nicole och hennes familj fungerade allt till slut!
Nicole är kvinnan som burit Fred i sin mage. Hon skrev ett långt mejl till Lisa och Dag där hon berättade om sig själv och vilken glädje hennes egna tre barn ger henne. Nicole var redan benmärgsdonator och nu ville hon hjälpa Lisa och Dag att få uppleva lyckan med föräldraskap.
– När vi pratade med varandra via Skype kändes allt helt rätt för båda parter. Nicoles man skojade och sa att det kändes så bra att han till och med skulle kunna ge bort ett av sina egna barn till oss. Vi bestämde oss för att försöka igen, trots att jag var väldigt trött efter alla misslyckanden, alla resor till och från USA, alla stunder av hopp och förtvivlan, säger Lisa och Dag nickar:
– Lisa sa alltid att ”den och den har försökt få barn i si och så många år, sedan lyckades de”. Till slut var vi de som hållit på längst! säger Dag och påpekar att det var svårt att inte förtvivla.
Men de ville försöka igen.
Embryon låg redan nedfrysta på kliniken i USA, två av dem implanterades i Nicoles livmoder och den här gången stannade ett av dem kvar!
– Vi var så lyckliga, men vågade ändå inte riktigt tro att det skulle funka hela vägen. Vi fick vara med via skype under den första ultraljudsundersökningen, och när vi fick se hjärtat picka så började vi tro att allt skulle gå bra, säger Lisa och berättar att de höll en tajt kontakt med Nicole under hela graviditeten. Lisa och Dag åkte också till USA för att vara med om ett senare ultraljud.
– Då grät vi allihop, det var väldigt känslosamt. Jag har aldrig varit så glad som då. Nu var vår bebis 20 veckor och det vara bara några få veckor kvar tills han till och med skulle klara sig utanför magen, säger Lisa.
Äntligen mamma och pappa
Under de många månaderna utvecklade paret en nära vänskap med Nicole och hennes familj och när det var dags att föda fanns Lisa och Dag vid Nicoles sida i tre veckor före förlossningen. Paret hade i förväg bestämt att sonen skulle heta Fred, att han sedan föddes på den internationella fredsdagen gjorde att namnet kändes ännu mer rätt.
– När Fred föddes fick jag honom i mina armar på en gång och Dag klippte navelsträngen. Jag grät, Dag grät och det var så stort och fantastiskt men kändes nästan overkligt. Det här var vårt barn!
Lisa beskriver lyckoruset och hur hon om och om igen fick nypa sig i armen för att förstå att hon äntligen blivit mamma.
Nicoles hela familj hälsade på och gratulerade dem på sjukhuset.
– Till och med Nicoles svärföräldrar kom med presenter. Det var så fint. Vi fortsatte att umgås med hela familjen under de två veckor det tog att få iordning alla papper inför hemresan. Fred är ju amerikansk medborgare i och med att han föddes där, men på pappren i USA var han min och Dags son från första början. I Sverige krävdes en pappers- exercis där Nicole frånsade sig vårdnaden och jag fick adoptera min egen son, berättar Lisa.
Debatt om surrogatmammor
Hon berättar att föräldrar och syskon mötte dem på Arlanda när den lilla familjen landade. Alla hade ju väntat på det lilla barnet så länge och nu fick de äntligen träffa honom och fira tillsammans.
– De allra flesta utanför familjen har också varit glada för vår skull. Visst finns det de som ifrågasätter vårt sätt att skaffa barn och det finns mycket fördomar om surrogatmödraskap. Jag blir ledsen av debatten som handlar om utnyttjande. Det underminerar min, Nicoles och Freds historia. Det är därför vi vill berätta vår historia, för att visa en annan bild.
Något som också gör Lisa ledsen är när utomstående tycker att hon och Dag borde ha adopterat ett barn istället.
– Personer med svåra sjukdomar tillåts inte att adoptera, det var inte en möjlighet för oss.
Under senare tid har Lisa och Dag börjat prata om ett eventuellt syskon till Fred.
– Vi har redan fått högsta vinsten, ett till barn skulle vara en underbar extra bonus. Nicole vill hjälpa oss ännu en gång och det känns fint att veta. Vi har ju inte bara fått ett barn, vi har nya vänner – en utökad familj – i USA! Vi har inte bestämt oss ännu men jag vill gärna ha ett till barn, inte minst för Freds skull, säger Lisa och nickar mot sonen som på pigga ben springer efter katten som gosat färdigt och är på väg mot nya äventyr.