Utan min syster hade jag varit död – och barnlös
Ays̹e Zettergren, tre år, öppnar dörren till hemmet i Kalmar. Hennes mamma My Zettergren, 28 år, och moster Beatrice Zettergren, 24 år, står bakom henne i hallen och viker tvätt.
Beatrice, som är på besök från Örebro, har en speciell betydelse i Ays̹es liv. Det är tack vare en äggdonation från hennes moster som denna lilla flicka kom till världen.
– Ett litet bidrag från mig gör stor skillnad och det känns bara bra att kunna få göra det, berättar Beatrice när hon slagit sig ner i soffan intill sin storasyster.
My hade förklarats infertil efter tuffa cancerbehandlingar i ungdomen. My minns hur hon som tolvåring plötsligt fick ont i knäna. När det sedan blev omöjligt för henne att gå konstaterades det att hon drabbats av akut leukemi. Hon behandlades med cellgifter mot cancersjukdomen. Tre år senare fick hon ett återfall.
– Jag hade inte ont som jag hade haft första gången, men jag kände på mig att någonting inte var rätt. Jag var arg för att det kom tillbaka, men vi är väldigt envisa i vår familj. Det är bara att köra. Det finns inget annat alternativ, säger My.
Hon har glömt mycket av det som var jobbigt under sjukdomstiden, men kommer ihåg att hon var borta en lång period i nian och pluggade på egen hand hemma. Vännerna fanns där hela tiden.
– Jag vet att det är många som blir av med sina vänner när man blir sjuk men jag hade alltid stort stöd från mina vänner, säger My.
Donerade benmärg
Beatrice kommer ihåg att My var sjuk, men kände aldrig någon oro för sin syster.
– Jag fick jag följa med till sjukhuset och vara på lekterapin. Jag tyckte det var kul och har bara positiva minnen. Sedan fanns det väl även jobbiga perioder men jag tror att jag har förträngt dem, säger Beatrice.
När varken cellgifter eller strålbehandling hjälpte var en benmärgstransplantation nödvändig. Ingen av Mys föräldrar passade som donatorer. Det gjorde däremot lillasyster Beatrice, som då var 11 år.
– Även om jag inte riktigt förstod hur allvarligt det var förstod jag att det var något viktigt. Det var skönt att kunna hjälpa till, säger Beatrice.
Gravid efter äggdonation
Behandlingen lyckades. My återvände till skolan och gick ut gymnasiet. När hon var 18 år träffade hon kärleken Zaza Aygun. Efter några år började de prata om barn. My hade berättat att hon varit sjuk, men inte att hon var infertil. Hon oroade sig för hur Zaza skulle reagera.
– Jag var jättenervös att han skulle ta det dåligt, men han tog det hur bra som helst. Han sa att vi fixar det här, det är väl klart att det inte spelar någon roll, jag älskar dig ändå och vi kämpar tills vi får det vi vill ha. Jag kände en väldig lättnad, säger My och ler.
Det finns flera alternativ vid ofrivillig barnlöshet, men My visste hur hon ville ha det.
– Jag ville vara gravid, säger My.
Hon pratade med sin syster om äggdonation och Beatrice ville ännu en gång hjälpa sin storasyster.
– Ja, det finns ingen riktig anledning att inte göra det. Det var aldrig något som talade emot det. Ett litet bidrag från mig gör stor skillnad, säger Beatrice.
Första försöket misslyckades men när My i oktober 2014 fick ta emot ytterligare ett befruktat ägg blev hon gravid.
– Jag var jätteglad. Det kändes lite overkligt för jag hade inte direkt några graviditetsbesvär. Det var bara magen som växte. Jag mådde bara illa en dag och det är inte ens säkert att det berodde på graviditeten.
Moderkakan låg mot magen, vilket gjorde att hon sällan kände fosterrörelser. Skulle hon bli mamma, undrade hon. Men alla undersökningar såg bra ut och hon fick höra bebisens hjärtljud. Det gjorde det hela mer verkligt.
Hjärtinfarkt och missfall
Ays̹e föddes i juni 2015, en månad för tidigt, men allt gick bra.
– Det var en extrem glädje. Vi lyckades bli gravida, allt gick väldigt bra och vi fick världens finaste dotter. Jag ville verkligen bli mamma och tyckte att jag förtjänade det efter all skit jag gått igenom, säger My.
Lyckan var fullkomlig men My och Zaza ville ge Ays̹e ett syskon och gjorde försök med ännu ett av äggen. My var tidigt i graviditeten när hon en natt vaknade av smärta.
– Jag hade väldigt ont precis här, säger hon och lägger handen på mellangärdet. Värken blev värre, hon kräktes och åkte akut till sjukhuset där hon fick veta att hon fått en hjärtinfarkt.
– Det var väldigt oväntat. Jag var 27 år. Jag tyckte att det var orättvist och jag var arg. Medicinerna som jag behöver äta i början av en graviditet för att hålla kvar barnet, fick jag inte ta efter infarkten, och jag fick missfall. Det var nästan jobbigare än själva infarkten.
Längtan efter ett syskon
My fick aldrig någon förklaring till hjärtinfarkten, men hon tror att det beror på strålningen och cellgifterna hon fick som ung. Kanske också hormontabletterna som hon tog för att bli gravid.
– Jag vill fortfarande ha ett syskon till Ays̹e men det innebär risker, på grund av att mitt hjärta är försvagat. Jag äter mediciner som jag inte kan äta om jag blir gravid. Läkarna tycker inte att det är en jättebra idé, men de har inte sagt tvärt nej. Det är mitt beslut och de hjälper mig om jag skulle välja att bli gravid, säger My och tittar mot i köket.
Vid köksbordet sitter Ays̹e. Hon ler och skrattar. Ett skratt som smittar av sig till mamman, trots det allvarliga ämnet.
– Jag har inte gett upp det riktigt än men jag vill väga mindre och vara mer tränad för att ens kunna göra ett försök. Vi se hur det blir, säger My.
Att Beatrice donerade ägg är inget de tänker på och det påverkar inte relationen.
– Det är självklart jättekul att familjen blev större och att det löste sig. Jag känner mig inte mer mammig utan jag är moster. Jag ser det som att äggen jag har i mig har hälften från mamma och hälften från pappa och den kombinationen som hamnade i mig kunde lika gärna hamnat hos My, säger Beatrice.
Hon känner sig privilegierad att ha något som henne syster behöver och att kunna dela med sig av det.
– Det är en liten insats att donera, vare sig det är ägg eller benmärg, i jämförelse med vad donationen gör i skillnad för mottagaren. För mig handlar det om en kort tids besvär medan det för My innebär livet. Visst känns det bra att göra skillnad, för det är just vad donatorer gör. Genom att uppmärksamma det här hoppas vi kunna uppmuntra fler att bli donatorer, säger Beatrice.
Levande skyddsängel
Systrarna har ett starkt band och varje sommar hittar de på saker tillsammans. De beskriver sig som olika, både i personlighet och smak.
– Vi tycker om olika musik, filmer, färger och livsstil. My är väldigt familjeorienterad, bor i Kalmar och trivs bra med det. Det hade varit en mardröm för mig att bo på ett ställe resten av mitt liv, säger Beatrice och tillägger att storasysterns livsstil kan ha att göra med att hon var allvarligt sjuk.
Det håller My med om. Hon säger att hon uppskattar de ”små” sakerna i livet.
– Man vill ha en trygg plats, säger My.
Trots olikheterna trivs de i varandras sällskap. De har rest ihop till Turkiet men annars gillar de olika typer av resor. Bea är mer äventyrlig.
– Det är väl jag också egentligen, men det blir inte av på samma sätt. Det gör mig ingenting, huvudsaken är att man är tillsammans, säger My och ser kärleksfullt på sin lillasyster, som hon är oerhört glad för att hon har.
– Inte bara för att hon räddar livet på mig och ger mig chansen att få vara gravid och bli mamma. Utan för att hon alltid finns där och för att hon står ut med mig och alla tokiga sidor av mig. Beatrice är väl min levande skyddsängel, antar jag.
Visst händer det att de tjafsar när de är oense om något.
– Men det brukar gå över snabbt för man har inte tid att gå runt och vara irriterad på varandra. Livet är för kort för det, säger My.
Hjälp till att skapa liv
Vill du hjälpa personer som har svårt att få barn? Du kan donera ägg (eller spermier) och för att bli godkänd som donator måste du vara frisk och i en viss ålder. Bland annat får du inte ha några allvarliga eller smittsamma sjukdomar, eller några allvarliga ärftliga sjukdomar i släkten.
Som donator är du oftast anonym, men enligt lagen har barnet rätt att få veta sitt genetiska ursprung. Däremot har du inga juridiska skyldigheter gentemot barnet.
Läs mer på www.1177.se