Unika äldreboendet som går sin egen väg
På Norrgården får alla vara den de är!
Att utvecklas, att lära sig nya saker och hitta nya sidor hos sig själv… Att få bo i en vacker miljö och äta god mat, göra nya vänner… Bli sedd som den person man är, rik på år och rik på erfarenheter.
Elisabet Sköldeberg och Liberta Mehmedi pratar med engagemang och stolthet om de boende på Aleris Norrgården i Sollentuna. Elisabet är verksamhetschef, men har bara har några få dagar kvar i just den rollen. På Norrgården finns 46 lägenheter för boende med demens och somatiska diagnoser, alltså kroppsliga besvär. Här arbetar 80 personer.
Hälsocoach på Norrgården
En av dem är Liberta, som är hälsocoach och finns på Norrgården några dagar i veckan. Både hon och Elisabet brinner för sina jobb och pratar med stor glädje om allt som görs på Norrgården och vilka värderingar de arbetar utifrån.
– Hit vill vi att den äldre kommer för att leva, inte för att dö, säger Elisabet. Med roliga aktiviteter glömmer man att man är sjuk och det finns många saker kvar att uppleva.
Liberta fyller i:
– Vi sätter fokus på det som är det friska, vi låter inte det som är sjukt begränsa. Då kan vi, med bra och roliga aktiviteter, öppna upp nya dörrar som ger de äldre nya upplevelser. Livet är inte slut, ännu kan nya minnen skapas.
En annan viktig del för de äldre är att få möjligheten att, genom samtal, ”samla ihop livet”.
– Detta vill vi utveckla och få in mer av, berättar Elisabet. Det är livets sista år man har här och behovet av att få knyta ihop sitt liv finns hos de allra flesta. Vi strävar efter en balans mellan samtal och aktiviteter, det ena tar ju inte ut det andra.
Egen hönsgård
Den gula tre våningar höga byggnaden ligger i en fin, lummig miljö. Från matsalen via en stor pergola nås trädgården. Tre rejäla grillar står vid verandan. Några meter längre ut, bland fruktträden, finns den egna hönsgården.
– Vi fick en före detta valstuga till ett bra pris, nu är den en utmärkt hönsgård för tuppen Hjalmar och hans damer, säger Elisabet och skrattar gott.
Trädgård med kryddor
Trädgården har en central plats, inte bara under den varmare årstiden. Det är här det händer helt enkelt.
Under 2018 har man haft ett trädgårdsprojekt med aktiviteter för de boende som följde säsongen i trädgården.
Till exempel bands sommarbuketter när blomningen var som störst, senare var det skördedags.
Kryddor och annat egenodlat togs om hand i köket. När julen kommer fixas det julgrupper.
Finns på Instagram
Hönsen är inte de enda husdjuren som de boende håller sig med. Undulater, som under sommaren bott i en stor voljär ute i trädgården, samsas med Norrgårdens kaniner Gilbert och Otto.
De syns alla ofta på Norrgårdens Instagramflöde, där de myser bland de boende, eller sitter och knaprar i sig av det som grönsakslandet givit.
– Vi gör en hel del på sociala medier. Det är väldigt uppskattat av alla anhöriga, berättar Elisabet.
Det är inte bara anhöriga som följer Norrgården och allt de gör.
– Många har sagt att de tycker våra bilder ger en härlig må bra-känsla, de uppskattar glädjen som syns på bilderna, berättar Liberta, som också är den som sköter Norrgårdens sociala medier.
Hund och miniponny
Andra fyrfota vänner som ofta hälsar på de boende, utomhus likväl som inne på egna rummet, är hunden Aska och miniponnyn Asco.
– Detta är en genuin satsning vi gjort, säger Elisabet. Vi vill sätta fokus på det glada och det går! Det handlar om att prioritera. Vi menar att det är viktigare att umgås, att hinna prata, att göra saker tillsammans med de som bor här. Det ska inte bara vara det allra nödvändigaste som hinns med. Och djuren gör förstås besök för alla barnbarn och barnbarnsbarn lite extra spännande.
Liberta håller med och berättar om hur hon kände det när hon kom ut i yrkeslivet efter Vård- och omsorgsprogrammet.
– Tyvärr var fokus mest på det praktiska för de äldre. Att sitta och prata var inget vi skulle prioritera, även om det betyder mer för den äldre än ett skurat golv. Det gjorde mig ledsen. Jag trivs så bra tillsammans med äldre. Att få promenera med dem, ta del av deras visdom. För mig känns det heligt att höra dem prata. De är årsrika, brukar jag säga.
Elisabet nickar instämmande.
– De äldre är så äkta. Liksom barn så skippar de att hålla en fasad uppe. Men jag känner att det mänskliga blir mer och mer värdefullt och de som är unga nu uppskattar verkligen de äldre.
Utbildad hälsocoach
Liberta valde att vidareutbilda sig till folkhälsovetare och hälsocoach. Numera har hon sitt eget företag och är uppskattad för sitt nytänkande och hälsofrämjande arbete inom äldrevården.
Hon har dessutom fortsatt att vidareutbilda sig, och läser just nu gerontologi (läran om det friska åldrandet).
– Utgår vi från var och en, så finns det mycket alla kan göra. Vi ska våga bryta normen. Jag kör mycket boxning, det är det inte många som gjort tidigare. De har inte ens tänkt tanken. Genom att prata med de äldre kan jag hitta dörren, öppna upp för något nytt. Vi kastar bort gammalt bagage och vågar prova på att göra nya saker. Jag hör ofta ord som ”jag känner mig så gammal…” Varför ska man behöva göra det? Vi behöver förnya vår syn på de äldre och vad de klarar av.
Liberta är på Norrgården två dagar varje vecka. Hon gör tillsammans med personalen en månadsplanering med olika aktiviteter.
– Liberta fyller en plats som saknats, säger Elisabet. Hon blir en länk mellan den äldre och den mer medicinskt inriktade personalen. Även om man drabbats av en sjukdom så är ännu mycket friskt och då finns saker att göra, längta till och glädjas åt.
Sonja: Här känner jag mig som hemma
Sonja ler varmt när hon få frågan om hon trivs med sitt liv nu. Hon slår ut med sina händer.
– Kan man något annat? Här är ju så fint! Hon tittar mot dottern Birgitta, som är på besök hos sin mamma, och fortsätter:
– Numera när jag varit hos Birgitta eller min son, så säger jag att det är dags att åka hem. För så känner jag. Jag åker hem när jag åker hit.
– Ja, det är så skönt, menar Birgitta. Du har bott här i ett år nu mamma och i början sov du mest hela tiden. Du pratade nästan inte alls. Nu pratar vi hela tiden. Du har fått livsglädjen tillbaka. Jag är jättelycklig över det, berättar Birgitta.
Sonja var tidigare postmästare.
– Jag älskade mitt arbete. Så många fantastiska människor jag fått träffa. Alla dessa underbara kunder.
Sonja är gärna med på aktiviteterna. Både hon och Dali boxas och de tar gärna en åktur med elcykeln, som har ett sittflak längst fram.
– Dans har alltid varit mitt stora intresse annars, berättar hon. Balett och squaredans. Jag och min svägerska gick på squaredans tillsammans och det var så trevligt. Bra musik och mycket fart.
Sonja bjuder in till sitt rum. Här är vackert möblerat. På golvet ligger en tjock rosa ullmatta och i taket hänger en kristallkrona.
Hennes porträttbild i fotoprojektet är sinnlig och välkomponerad. Sonja bär ballerinakjol och balettskor. Hon låter benen flyga iväg upp mot den blå himlen.
Anhöriglunchen har nyss avslutats och väninnorna Dali och Sonja dröjer sig kvar. Dalis två söner, Christer och Kenneth, är på väg att gå, men hinner ge en stor blombukett till Elisabet och tackar för allt deras mamma fått på Norrgården och önskar henne lycka till framåt när hon snart ska sluta.
– Mamma mådde inte så bra när hon kom hit. Hon sa usch om det mesta och ville inte vara med på de olika aktiviteterna. Idag är hon så mycket bättre och det känns som om vi fått henne tillbaka, säger Christer.
– Mamma har alltid varit navet i hjulet hemma och nu känner vi igen henne igen, menar Kenneth.
Dali, som tillsammans med sin man reste över hela världen och pratar flera språk flytande, säger att hon mår bättre nu.
– Jag känner lätt oro, men det är bättre nu. Jag är med på vissa aktiviteter, fler nu än tidigare. När man väl vågar ge sig iväg så …
Hon ler klurigt och får samtidigt beröm av Liberta, som menar att Dali verkligen vill vara med nu på olika aktiviteter och dessutom har trevligt under tiden.
– Jag hade velat visa min man och mina föräldrar det här stället, säger Dali. Jag trivs nu, det gör jag.
Inne på Dalis rum hänger ett fotografi vid sängen. Det är Dali och i handen håller hon, med vant grepp, en kamera med ett stort objektiv. Dali var länge en hängiven fotograf, inte minst förevigade hon sina och mannens alla resor.
Bilden av Dali är tagen i samband med ett fotoprojekt härförleden på Norrgården, vilket utgick ifrån deltagarens tidigare intressen i livet. Intressen som numera är svårare att genomföra.
– Jag började att fotografera på 1970-talet och höll på länge, länge.
Dali öppnar ett skåp och visar innehållet – album i långa rader!
– Här är bilder från våra alla resor. Reslusten har försvunnit nu, men jag minns dem, det gör jag.
Av Lotta Hylander