Ulrika har varit med om tre skolattacker: Plötsligt stod han intill mig och höjde en yxa

Specialpedagogen Ulrika Lennartsdotter-Eriksson letade efter en försenad skolelev som skulle komma till hennes rum för samtal den där dagen den 28 januari 2021. Klockan var strax innan tio på förmiddagen när hon lämnade rummet och gick ut i korridoren, som vanligt tittade hon mot skolans kafé där flera elever brukade sitta.

– Det var mest av gammal vana, säger Ulrika.

Vad hon såg var något oväntat och märkligt.

– Mot mig kom en varelse. Vet inte hur jag annars skulle beskriva honom. Han rörde sig konstigt, som en robot fast på ett väldigt aggressivt sätt. Han hade gula varselkläder, någon typ av hjälm som jag uppfattade det och jag kunde inte se hans ansikte.

Mannen hade en stor yxa

Ulrika frös till och kunde inte röra sig trots att mannen närmade sig. Hon stod fortfarande stilla när han stannade upp bara 30 centimeter ifrån henne.

– Han hade sin vänsteraxel precis intill min och så ser jag att han höjer sin högerhand. Han har en stor yxa i den. Sedan morrade han liksom, berättar Ulrika.

– Märkligt, men det jag först tänkte var att det inte var så ofta man stod så nära någon efter covidpandemin.

Hela episoden varade inte mer än kanske 15 sekunder, men kändes som en evighet. Sedan rundade mannen henne och fortsatte korridoren ner. Ulrika insåg att det var en svetsmask han hade haft på sig.

– Jag var chockad och fattade inte vad jag varit med om utan fortsatte till klassrummet för att fråga efter eleven jag skulle träffa. Då såg jag två ungdomar utanför, en var blodig och skadad i handen. De sa skärrat att ”han hade yxa i båda händerna” och jag rättade dem och sa ”det heter yxor om det är två”. Helt bisarrt.

Vi undrade om han var byggelev – han bar ju svetsmask

Ulrika berättade att hon också mött mannen. Skolvärden som håller koll på rasterna dök också upp. Han hade sett mannen på väg in och började prata med Ulrika.

– Var det en byggelev, han hade ju svetsmask. Det var helt knäppt när man tänker på det i efterhand, men flera som såg honom trodde att det bara var en byggelev. Ingen blev riktigt rädd direkt. Det var min tanke också – att det var en byggelev.

Under tiden larmades SOS och Ulrika visste att det här skulle vara ute i media snart.

– Jag skickade ett sms till min mamma så att hon inte skulle bli orolig för mig.

Därefter blev fokus på att kunna ta sig hem. Ulrika hade redan innan incidenten bestämt sig för att ta en väldigt kort dag. Hon hade vaknat med magsmärtor vilket inte var helt ovanligt.

– I augusti något halvår innan hade jag blivit sjuk och det visade sig vara en brusten blindtarm. På grund av misstag i vården drabbades jag av sepsis och var bara en timme från döden. Det tog tid att komma tillbaka och ärret var enormt så jag hade ont i magen till och från, berättar Ulrika.

Yxmannen hade gripits

Hon hade därför bara tänkt träffa den här eleven och sedan gå hem. Nu blev dagen betydligt längre och först efter 3-4 timmar kunde hon låsa upp dörren till lägenheten.

– Då hade mobilen full av meddelanden.

Yxmannen hade då gripits av polis efter att ha lämnat skolan utan att nå sitt mål som enligt honom själv var att döda både sig själv och andra. Han hade förutom yxorna även en kniv och en molotovcocktail med sig. Han anhölls senare misstänkt för grov misshandel, grov mordbrand, grovt olaga hot, förberedelse till grov misshandel.

– Jag hjälpte till att få ut eleverna. Som tur var det inte speciellt många eftersom vi fortfarande hade en hel del distansundervisning.

Tårarna rann på Ulrika när allt kom ikapp

Ulrika mådde inte bra i magen och ville hem, men när hon tittade ner där hon satt utanför skolan insåg hon att hon fortfarande hade på sig sina innetofflor. Hon hade bara hunnit hämta kappan och väskan när polisen utrymde. Skorna tänkte hon inte på.

– Då kom allt ikapp och jag började gråta, tårarna sprutade. Jag kände att om jag hade försökt ta mig hem i tofflorna på isgatorna som var utanför så skulle jag bryta benet också.

Polisen vägrade först att låta Ulrika gå tillbaka in i skolan för att hämta skorna. Man hade inte full koll på situationen, men till slut gick en av dem med henne till rummet.

Dagen efter, på fredagen, var skolan stängd och sedan hade alla helgen på sig att bearbeta och hämta kraft.

– Jag var tillbaka på måndagen för att jobba och det kändes bra. Alla var där för att stötta varandra, både kollegor, vår fantastiska rektor och eleverna.

Tankarna hos alla rörde sig kring vem det var som var yxmannen, men också vad vi skulle göra om det skulle hända något liknande igen.

– Det var bara 200 elever på skolan den dagen, normalt är det 1900. Eleverna frågade sig också om de var utvalda – varför ville han attackera de som befann sig på skolan? Vi hade många bra samtal.

Själv fick Ulrika professionell hjälp genom kommunhälsan och deras psykolog.

– Är du här igen, var det första hon sa, skrattar Ulrika.

För det här var nämligen tredje gången för Ulrika. Hon hade redan blivit attackerad av elever vid två tidigare tillfällen.

Första gången var när hon jobbade på en annan skola med yngre barn 2014. En lågstadieelev angrep henne och en annan lärare med kniv.

– Som tur var hade min kollega tränat kampsport så han kunde ta fast eleven medan jag tog kniven. Det behövs ju inte mycket för att man ska bli träffad i något vitalt organ så det var otäckt även om det bara var ett barn.

Ulrika kände det bra med stöd

Ulrika fick genast hjälp genom kommunhälsan och kände att det räckte med tre besök.

– Det kändes bra med allt stöd. Det här kommer ju aldrig hända igen, var min tanke. Jag ville inte bli misstänksam mot människor.

Ulrika ville behålla sin öppna attityd även mot de mindre lyckosamma.

– Jag satte mig gärna på parkbänkar med utsatta och pratade med dem. Jag hatar när de blir osynliga eller bara får dömande blickar.

I skolans värld skulle hon däremot drabbas igen.

– Det var i februari 2018 och jag skulle träffa en elev som jag hade träffar med två gånger i veckan. Det hade gått fint vid alla gånger tidigare, men när han dök upp den här dagen så såg jag att han inte mådde bra.

Ulrika mötte upp och skulle ta honom med sig till rummet när han istället bara passerade och fortsatte utan att lyssna. Han gick uppför en trappa som ledde till lärarnas personalrum.

– Det var lunchtid och det låg knivar framme på borden. Jag försökte få honom att följa med mig ner, men han grep snabbt som sjutton tag i en stor brödkniv och tryckte den mot mitt bröst. Som tur var fanns det andra där som kunde distrahera honom och som lyckades få loss kniven, berättar Ulrika.

När polisen kom efter att hon larmat hittade de även en vässad bestickkniv som killen haft med sig hemifrån.

– Det var ännu mer otäckt för då visste jag att han kommit förberedd och om vi gått in i mitt rum hade jag varit ensam med honom.

Det som räddade Ulrika den gången var rektorn som var beredd att ställa upp på henne alla tider på dygnet.

Ulrika blev rädd för människor och fick sömnproblem

– Jag blev rädd för människor med tjocka vinterjackor efter det för det var så han var klädd och det kändes som att det kunde dölja något. Jag var verkligen skärrad och chockad.

Killen hörde av sig efter något år och var ångerfull, men det kändes ändå riktigt hemskt.

Ulrika började få sömnproblem.

– Det som främst förvånade mig var reaktionerna bland en del andra lärare. Ingen ringde 112, de låste bara in sig själva och väntade att någon annan skulle göra det. Den sortens passivitet kan ju kosta liv.

Ulrika var direkt tillbaka på jobbet som vanligt. Hon trodde det var sista gången hon skulle drabbas, men sedan kom yxmannen 2021.

– Efter det blev det värre och jag gick till psykologen många gånger. Jag sov nästan inte alls i början och när jag såg en människa i varselkläder så skrek jag rakt ut.

Som tur är ser man sällan någon i svetsmask. Det skulle jag nog inte klara.

Hon var aldrig sjukskriven utan kämpade på och kände att det var rätt för henne. Att vara ensam hemma kändes inte hälsosamt.

Ulrika vill inte byta yrke

– Jag har nog aldrig åkt så mycket taxi i hela mitt liv som under det senaste året. Jag vill inte gå ute själv.

Att scanna av omgivningarna har också blivit en vana. Men att byta yrke finns inte på kartan. Hon trivs trots allt så bra och känner att hon gör skillnad.

– Det är för det mesta en ynnest att få följa unga in i vuxenlivet.

Det som ändå förändrade henne var sjukdomen ihop med alla tillfällen hon drabbats i skolmiljöer.

– Jag har insett att livet är kort och måste levas nu. Det kanske inte finns ett sen. Snart flyttar jag ihop med min kärlek och då blir det Uddevalla och en ny skola.

Hon var arg på yxmannen länge, men hon har slutat med det och fokuserar i stället på sin framtid.

– Jag hoppas han får den vård han behöver, säger Ulrika.

Detta är Ulrika Lennartsdotter-Eriksson

Ålder: 51 år.

Bor: I Varberg (snart Uddevalla).

Gör: Jobbar som speciallärare.

Efter reklamen: Se också: Terrordådet i Stockholm 2017 – bilderna vi aldrig glömmer