Ulla: "Mor blev alkoholist på äldre dar"
Jag har just varit på kyrkogården och gjort fint hos min mor och far. I år är det 15 år sedan mor dog, 88 år gammal. Far dog plötsligt i hjärtinfarkt, endast 64 år gammal.
Det tynger min själ att mor fick en sådan ålderdom som hon fick, och tyvärr hade spriten en stor skuld i det.
Fick ingenting gratis under uppväxten
Min mor, som hette Anna, föddes 1914 och min far Johan 1909. De växte båda upp med många syskon i fattiga arbetarhem. De fick slita hårt och blev fostrade till rejäla personer i kristen anda med sunda moraliska värderingar. De fick ingenting gratis.
Anna blev mor vid 19 år, några månader senare gifte sig mor och far. Bröllopsfestligheterna bestod av kaffe och wienerbröd.
Bröllopsnatten fick Anna och Johan sova på vinden hos hans föräldrar. De nygifta ägde ingenting, inte ens lakan, bara kläderna de hade på sig.
De fick verkligen kämpa. Till att börja med fick de hyra ett rum med kokvrå på andra våningen hos Annas föräldrar. Där föddes min bror och jag. På fyra och ett halvt år fick de tre barn.
Där fanns inget rinnande vatten, inget avlopp och bara utedass. Kokvrån bestod av en järnspis, vedlår, två överskåp, ett pyttelitet bord och två pinn- stolar. Anna fick hämta dricksvatten en kilometer bort, i en spann som hon tog på pakethållaren på cykeln.
Fattigt, men ingen svält
När jag var ett år 1939 flyttade vi till stan där vi fick en tvårumslägenhet med kök, rinnande kallt vatten, avlopp och diskbänk. Det fanns en lucka i köksgolvet och under den kunde man förvara mat, för där var svalt på sommaren och kallt på vintern, det var rena lyxen.
På tomten låg ett brygghus där tvätten kokades och vi barn blev badade i zinkbaljor.
Krigsvintrarna var kalla och i vårt oisolerade hus fick vi hålla oss i ett rum eftersom det var dyrt att värma upp lägenheten, dessutom blev det kuponger på koks så även om man hade pengar kunde man inte köpa.
Det var is mellan fönstren hela vintern, så det gick varken att se ut eller in. Norrväggen i rummet lyste vit av rimfrost varje morgon och mor skrapade den med en skyffel. Sängarna hade vi dragit bort från väggarna och så fick vi försöka hålla värmen med en varmvattenflaska som stoppades ner vid fotänden vid läggdags.
Vi bodde där i åtta år och även om det var hårt svalt vi aldrig. Allt togs till vara och avlagda kläder syddes om till oss barn. Ytterplagg sprättades upp och avigan vändes ut. Jag minns en fin kappa med kaninmössa och muff i ett snöre om halsen som jag tyckte mycket om.
Fars krafter sinade
Far som jobbade med avlopp och gatujobb 45 timmar i veckan åt kommunen byggde på sin fritid ett tvåfamiljshus. Dit flyttade vi strax innan jag skulle fylla nio år.
Tre rum, kök och badrum, allt modernt. Nya möbler, mattor och värmeelement – vilken lyx! Mor och far tog körkort och köpte en DKV och några år senare en ny PV 444 Volvo. Det var fina år när vi reste en hel del i Sverige.
1957 köpte mor och far en tomt vid havet och byggde två hus, deras dröm var att starta ett kafé där. Men allt blev dyrare än de räknat med så de fick hyra ut husen under sommarsäsongen i flera år.
Fars krafter började sina och efter flera små hjärtinfarkter bestämde de sig för att sälja både sommarparadiset och huset. De köpte ett nytt radhus med en liten, lättskött tomt. På vintrarna hade de i ett par år åkt utomlands för att njuta av sol och värme.
Dog i en hjärtattack
Fem månader var allt de fick tillsammans i det nya radhuset. Sedan fick far en större hjärt infarkt och dog 64 år gammal.
Det blev en chock för mor. Hon och far hade ju alltid varit tillsammans, arbetat ihop och förverkligat sina drömmar. Mor kände ett tryck över bröstet och gick till doktorn som gav henne tabletter mot kärlkramp, men de hjälpte inte.
Min storasyster kom på besök och menade att det kunde hjälpa med en liten whisky. Mor som hatade allt vad sprit hette var helt emot det, hon skulle aldrig få i sig något så hemskt. Min storasyster blandade whiskyn med läsk och det var med nöd och näppe mor kunde dricka det, så vedervärdigt tyckte hon att det var. Men efter ett tag hade trycket över bröstet släppt.
Det var så det började. Min syster menade säkert bara väl och kunde inte tänka sig vilka följder det skulle få.
Tog whisky mot trycket för bröstet
Mor köpte hem whisky, blandade med läsk, och drack närhelst under dagen hon kände av trycket. Hon satt mest framför tv:n och kände sig halv utan far som hon saknade enormt. Så hon drack lite whisky till och så byggdes beroendet upp.
Det tog lång tid innan jag märkte något, ändå träffades vi minst en gång i veckan och hade telefonkontakt varje dag.
När mor hade varit ensam i tre år presenterade jag henne för Sune, en före detta lantbrukare som jag kände. Sune var lik far till utseendet, men inte till sättet. Mor levde upp och drog med Sune till danskurser och dans varje lördag. Hon blev som en tonåring och jag var glad för hennes skull. Min syster tyckte inte om att mor var ute och dansade, ”en mormor ska sitta hemma och virka, sticka och sy” var hennes omdöme.
Mor var mest hos Sune, som bodde några mil bort, eftersom han behövde hjälp med mycket. Som belöning för utfört arbete bjöd Sune på en whiskygrogg. Enligt mor var Sune trevligare när han var på ”pickalurven”, mer öppen och varmhjärtad.
Tecken på demens
När mor var 79 år vågade hon inte längre bo ensam och tiggde och bad om att få flytta hem till mig. Hon bodde hos mig i elva månader innan jag fick in henne på ett demensboende, strax intill där jag bodde.
Redan några år tidigare hade jag märkt tecken på demens. Mor kunde inte längre köra bil eftersom hon glömde var växlarna låg och hade ritat en lapp och lagt i bilen. Jag fick höra att hon gick till banken och tog ut ett par tusen kronor och sedan kunde komma tillbaka samma dag och sätta in hela eller delar av summan igen.
I mataffären räckte hon över plånboken till kassörskan när hon skulle betala eftersom hon inte kunde reda ut att ge den summa pengar hon handlat för.
Hon ringde mig och frågade när olika tv-program började eftersom hon inte längre förstod sig på tv-tablån i dagstidningen. Jag fick förklara att 16.00 betydde fyra och 19.30 halv åtta.
Det hela blev värre av alla groggar hon drack. Om jag ringde henne efter åtta kunde hon knappt säga sitt nummer, så påverkad var hon av spriten.
Ständig oro
Jag var jämt orolig för vad mor skulle hitta på. Jag tog med henne till doktorn för att få reda på hur det var med hennes hälsa. Läkaren ville att mor skulle utredas på en specialavdelning för demens under en månad och efter mycket övertalning gick hon med på det. Utredningen visade att mor led av demens och absolut inte fick bo ensam.
De första fem åren mor bodde på demensboendet gick vi två gånger i veckan till ett äldreboende där hon var med på bingo, sittgympa, dans, film och annat hon gillade. Men hon blev sämre med åren och det var inte längre lönt att gå dit eftersom hon inte hängde med.
Så i stället hälsade jag på mor på demensboendet och tog med mig något gott, som glass. Så fort hon fick syn på mig reste hon sig upp och sa:
– Ska vi gå nu?
Det var så inpräntat i henne att vi skulle gå någonstans när jag kom, till aktiviteterna, till frissan eller hem till mig. Det kändes jobbigt att milt trycka ner henne i stolen och säga:
– I dag ska vi inte gå någonstans. Jag är här för att hälsa på dig och så ska vi äta lite gott!
Efter bara några sekunder reste hon sig igen och frågade samma sak. Så höll det på och jag orkade inte vara hos henne mer än en halvtimme på grund av detta. Mor blev väl själv helt slut också, stackarn.
Jag tänker ofta på hur mors liv på äldre dar hade blivit om hon hade fått hjälp mot ångesten hon kände när far gått bort.
Jag undrar också om jag själv är i farozonen för att drabbas av demens. Men det är nog bäst att inte oroa sig utan leva i nuet.
/Ulla