Ulla-Britta överlevde den svåra bussolyckan: ”Enorm tur”

För fyra år sedan var Ulla-Britta Backfisch, 72, med om en allvarlig bussolycka. Ulla-Britta klarade livhanken men fick svåra skador när hon slungades ut genom ett fönster och släpades längs med asfalten. Vänsterarmen trasades sönder och både skallbenet och käken knäcktes på flera ställen.

– Jag har haft en enorm tur. Jag kunde ju lika gärna ha legat som ett paket idag. Det känns fantastiskt att det har gått så bra som det har gjort. Men jag har fått kämpa mig tillbaka.

Vi sitter hemma i köket i Holsljunga i trakterna kring Svenljunga i Västergötland. Ulla-Britta är stelopererad i sin vänstra arm och bär en skena som håller kroppsdelen i stabilt läge. Det är sviterna efter olyckan som man kan se med blotta ögat. I övrigt är det inte mycket som vittnar om vilken skör tråd livet hängde på när hon skadades så svårt.

Det var i december 2014 som olyckan inträffade. Ulla-Britta skulle tillsammans med en väninna åka på en bussresa till Köpenhamn. Bussen gick tidigt och det var fortfarande mörkt när hon parkerade bilen och gick den sista biten till hållplatsen.

– Därefter är det mer eller mindre helt svart. Jag minns nästan ingenting förrän jag vaknade upp på Sahlgrenska sjukhuset några veckor senare.

Ulla-Brittas man Bernhard, 66, satt och fikade innan han skulle hålla sin första lektion för dagen, när en lärarkollega berättade att det hade skett en bussolycka i Tranemo.

– Det var som att få en knytnäve i magen. Usch, då blev jag orolig och osäker. Och inte blev jag lugnare när jag fick höra att en person hade omkommit.

Chockartad syn

Bernhard åkte till olycksplatsen men kom inte innanför avspärrningarna. Samtidigt försökte han ringa Ulla-Britta men fick inget svar. Deras dotter, som bor i Österrike, ringde runt till lasaretten i området för att fråga om någon med Ulla-Brittas personnummer kommit in. Bernhard blev tipsad om att åka till Borås lasarett.

– Där kom polisen fram till mig och höll upp några ringar och frågade om de var min hustrus. Sedan fick jag träffa Ulla-Britta. Det var en chock att se henne. Då trodde jag aldrig att hon skulle bli bra igen.

Ulla-Britta var svårt skadad. Ansiktet var mörbultat och fullt med grus och glas och armen var helt söndertrasad. Chauffören hade drabbats av en stroke och tappat kontrollen över bussen. Föraren omkom direkt. Vid räddningsaktionen låg Ulla-Britta så illa till att man fick lyfta bort delar av fordonet för att få loss henne.

När det mest akuta var åtgärdat transporterades hon till intensiven på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Minnena från den här tiden är fragmentariska. I början var det osäkert hur det skulle gå för Ulla-Britta och man kunde inte ge några klara besked om hon skulle få behålla armen eller inte. På julafton vaknade hon till på riktigt för första gången.

– Då ringde vi upp vår dotter och Ulla-Britta tog telefonen och pratade tyska med barnbarnen. Då fick jag glädjefnatt. Jag förstod ju att det i alla fall var vissa saker för Ulla-Britta som funkade.

Fick bygga om hemma

Den närmsta tiden var kämpig. Armen lappades ihop med muskler från rygg och mage. Hon hämtar bilder från sjukhuset som visar hur illa tilltygad hon var. När hon kom hem var hon beroende av ett stort vårdteam för att klara vardagen och vissa saker i huset fick byggas om för att matcha hennes behov.

– Det är först det senaste året som jag har klarat mig utan hjälp. Men jag måste verkligen berömma både hemtjänsten och hemsjukvården. De har varit fantastiska.

Det är en hel del som är annorlunda nu jämfört med hur det var innan olyckan. Ulla-Britta har inte så mycket styrka i sin skadade arm men det har blivit bättre. Hon ber att få låna min hand och nyper mig i fingret.

– Känner du? Jag har fått tillbaka styrkan lite grann.

Tack vare mycket träning och vilja klarar sig Ulla-Britta själv idag. Hon kan till och med köra bil efter att en firma flyttat om spakarna så blinkersen går att använda med högerhanden. Svagheten i armen gör att hon inte klarar av att göra saker och ting i samma utsträckning som tidigare och för det kan hon ibland känna sig ledsen.

– Det är klart att jag saknar att inte kunna använda armen. Som när jag försöker skala potatis och den slinker ur handen. Då blir jag medveten om min situation och blir ledsen en stund. Men då tänker jag att vad hade alternativet varit? Det hade ju kunnat vara mycket värre.

Stolt och stöttande man

Textilarbete kan hon inte heller ägna sig åt lika helhjärtat som förr. Intresset för att arbeta med textilier är något som hängt med sedan hon var barn och när hon inte fick bli textillärare i ungdomen på grund av att hon är vänsterhänt satsade hon på en karriär som arbetsterapeut istället.

– Men jag har precis köpt lite nya tyger. Jag kan använda symaskinen eftersom jag klarar att hålla tyget med vänster hand. Men annars så har jag fått tänka om och utveckla nya intressen. Man får ju acceptera läget och efter olyckan tänkte jag: ”Jaha, vad ska jag göra nu då?” Så jag har börjat skriva och fotografera istället. Och så har jag många gamla foton som jag har börjat sortera.

– Och så gjorde vi en resa till Italien som vi planerat länge men som inte blivit av tidigare. Det var Bernhard som sa att ”nu får vi nog ta och åka iväg”. Och så blev det. Det blev en väldigt fin resa och jag är så glad att jag klarade det.

Bernhard har varit ett stort stöd på vägen tillbaka. De träffades av en slump när Bernhard, som är från Tyskland, i slutet av 70-talet var på besök i krokarna kring Svenljunga.

– Vi träffades i en bastu i Hyssna, haha.

– Ja, jag köpte inte grisen i säcken, fortsätter Ulla-Britta och skrattar hon också.

Värmen mellan dem är påtaglig och Bernhard har stöttat Ulla-Britta till 100 procent. Och med glädje och stolthet har han bevittnat det ena framsteget efter det andra som hustrun har gjort.

– Jag trodde faktiskt inte att du skulle bli bra igen. Du har verkligen kämpat. Det är otroligt att du fixat det.

Av Mathias Pernheim