Tv-doktorn Mikaels sambo tog livet av sig
Doktor Mikael Sandström är rapp, öppenhjärtig, charmig och svarar på frågor om sjukdomar i tv. Hans vardag handlar om att rädda liv. Men det finns ett liv han aldrig fick möjlighet att rädda: kärleken Susannes.
Mikael jobbar som över-läkare och hans karriär har blomstrat. Även privat såg allt väldigt bra ut.
2005, året efter att Mikael efter 17 års äktenskap skilt sig från mamman till deras två barn, träffade han Susanne. Hon jobbade som narkossköterska på samma sjukhus som Mikael var klinikchef på. De blev blixtkära och i december 2006 flyttade de ihop.
– Susanne var otroligt vacker, folk stannade när de såg henne på stan. Hon var oerhört omtänksam och satte alla andra före sig själv. I dag blir jag bara glad när jag tänker på henne, vilket jag gör flera gånger om dagen.
Kontaktade polisen
Men Mikael kan också känna ilska över det hon utsatte honom och omgivningen för. Bara några månader efter att de flyttat ihop vändes tillvaron plötsligt upp och ner. Det var en fredag, 31 mars. Paret hade ätit middag och kollat film.
– Sen skulle vi gå och lägga oss. Men precis när jag lagt mig sa Susanne att hon skulle gå en promenad och gärna ville göra det ensam. Hon kom tillbaka efter promenaden och innan jag somnade stängde jag av min telefon, som jag alltid gör när jag ska sova.
När Mikael vaknade nästa morgon var Susanne borta.
– Jag tänkte att hon säkert redan var på jobbet, men när jag kom dit frågade hennes kollegor mig var hon var. Då blev jag orolig och trodde att hon cyklat omkull på vägen dit. När jag slog på telefonen hade jag elva meddelanden från henne på telefonen: bilder på henne och mig från olika platser.
Han ringde Susannes mamma, men hon visste ingenting.
– Jag misstänkte aldrig självmord, men blev nu orolig på riktigt och kontaktade polisen. Två poliser letade tillsammans med mig igenom alla rum på sjukhuset. Jag föreslog att vi skulle gå till biblioteket, där hon och jag ibland åt lunch; jag visste att hon hade nyckel dit. Men hon fanns inte där. Då gick vi till expeditionen som tillhör biblioteket, som också krävde nyckel. Och där satt hon.
Mikael berättar sakligt hur hans stora kärlek satt i en stol med huvudet bakåt och en blodtrycksmanschett samt en spruta i armen. På bordet intill fanns ett avskedsbrev. Mikael rusade fram och försökte göra hjärt- och lungräddning, men hon var redan iskall.
– Polisen sa att man var tvungen att göra en utredning och att jag därför var tvungen att släppa henne. Det kändes helt makabert där och då.
Mikael hade inte sett några tecken på att Susanne planerade ett självmord.
– Hon hade aldrig ätit antidepressiva mediciner och aldrig haft psykiska besvär. Men i efterhand när jag pratat med närstående så finns det ett par väninnor som, när de fick höra att hon var borta, misstänkte självmord.
Grät varje dag
Han hamnade i ett vakuum och minns knappt något från månaderna som följde.
– Jag minns att man på begravningsbyrån frågade vilken gravsten jag trodde att Susanne hade velat ha. Det är så absurt och en högst overklig situation. Efter fyra veckors sjukskrivning gick jag tillbaka till jobbet, vilket jag nu kan se var alldeles för snabbt.
Mikael blev erbjuden hjälp och stöd, men sa att han klarade sig.
– Egentligen borde jag ha fått akut psykisk hjälp och följt ett program för att klara mig igenom det jag upplevt. Varje dag efter jobbet satt jag på en stol och grät. Jag kunde upptäcka att det ibland gått 6–7 timmar då jag bara suttit på stolen och gråtit. Tårarna har i dag tagit slut.
Mikael undrade vad han skulle ta sig till. Han ville inte leva men inte heller dö. Han hade två tonårsbarn som han inte ville lämna.
Situationen blev inte bättre av att vissa i omgivningen anklagade Mikael för Susannes död.
– Trots att man i hennes avskedsbrev kunde utläsa att hon hamnat i ett slags psykos saknade vi alla ett svar på frågan ”Varför?”. Bristen på förklaringar gjorde att jag blev någras syndabock. Det gjorde att jag blev väldigt ensam och utsatt. Folk undvek mig på gatan.
I augusti sa Mikael upp sig. Han kände sig inte kapabel att i det skick han befann sig vara ansvarig för sjukhusets 270 anställda.
– Jag kunde inte heller försvara mig. Jag tappade driv och initiativförmåga. Jag klarade inte ens att hälla upp en kopp kaffe, säger Mikael.
Fin tradition
Som ren flykt begav han sig av för att jobba på ett kryssningsfartyg i Karibien.– Det var bra för mig, ett måste för att inte gå under. Jag var där i sex månader, och på fartyget såg alla mig för den jag var – inte det jag bar med mig. När jag kom hem kände jag att den gamle Mikael var tillbaka. Jag kunde nu slå ifrån mig det jag beskylldes för.Efter en kort period hemma ringde man från Filip och Fredriks produktionsbolag och frågade om Mikael ville provintervjuas för deras tv- program ”Boston Tea Party”.Båda mina föräldrar begick självmordLäs mer
– Jag skulle svara på tittarfrågor. Jag fick jobbet och tyckte det var kul med tv.
År 2010 hamnade han på TV4, där han nu under sju år tillsammans med Peter Jihde och Tilde de Paula Eby har svarat på tittarfrågor som rör sjukdomar och olika åkommor.
– Jag är där varje tisdag och får in ungefär 400 frågor per gång. Jag hinner inte svara på allt, men läser alla frågor, säger Mikael, och menar att tv-jobbet är en bra, lättsam kontrast till det annars tyngre jobbet som överläkare.
Med åren har Tilde och Peter blivit mer än hans kollegor. Han har just hälsat på Tilde, som han även gör podcasten ”Läkarpodden” med, och hennes familj i deras hus i Palma. Och sedan 2012 har Mikael firat jul tillsammans med både Tilde och Peter.
– Det började med att vi hade sänt ett program på julafton. Tilde frågade vem jag skulle fira jul med och jag hummade stammande till svar. Hon fortsatte envist att fråga och när det kom fram att jag skulle vara ensam tvingade hon mig mer eller mindre hem på jullunch. Därefter tomtade jag hemma hos Peter och blev sedan kvar där hela julafton. Det har blivit en fin tradition. Jag tycker det är en otroligt vacker tanke: även om de inte känner mig så väl öppnar de sina hem för mig.
Självmord allt vanligare
Hur mår du i dag?– Lycklig är jag inte, men livet blir bättre. Det finns så mycket att uppskatta, men under svackor kan jag tänka att det bästa i livet finns bakom mig. Det är en mycket dyster tanke. Men man påminns också ständigt om att livet går vidare. Jag blev morfar alldeles nyligen så livet har plötsligt fått nytt innehåll.Mysteriet Brian Jones: Mord, olycka eller självmord?Läs mer
Självmord blir ju allt vanligare, inte minst bland yngre. Varför?
– Det handlar om ett ökat tryck på individen. Folk mäktar inte med den sociala sfären. Men det finns ofta psykiska problem eller missbruk som en bakomliggande orsak. Susanne hör långtifrån till den vanliga kategorin. Jag tror att hon hamnade i en psykos, för en ”vanlig” människa tar inte sitt liv i första hand. Jag kan än i dag känna viss ilska över att hon gav upp sitt liv medan min vardag handlar om att hålla människor vid liv, människor som till varje pris vill vara kvar trots att de har alla odds emot sig. Susanne kastade bort sitt liv utan att be om hjälp. Jag hade gjort allt som står i min makt för att hjälpa henne om jag hade vetat.
Vad har du för råd till dem som övervägt självmord eller har närstående man tror kan ha de tankarna?
– Ta hjälp! Prata om det. Att tala om det utlöser inte självmord. Bättre att bry sig och lägga sig i än att passivt titta på. Alla behöver hjälp någon gång i livet.
Längtar du efter att träffa någon ny?
– Ja, jag har faktiskt gått med på dejtingtjänsten Tinder nyligen. Jag chattar med olika personer. Det är trevligt. Men ärligt talat tror jag inte att jag kan bli lika kär igen. Fast jag kan ha fel. Jag är inte ute efter att träffa en ny Susanne, utan en helt ny människa. Men jag är också lite rädd. Det är en tillitsfråga.
Tecken på att någon överväger självmord
• Att man bryter sitt sociala mönster.
• Att man isolerar sig.
• Att man talar nedsättande om sig själv.
• Att man pratar i termer som att ”jag skulle lika gärna kunna dö”.
Du måste prata med någon
Om du inte har någon i din närhet, prata med en person som jobbar inom vården. Det går också att kontakta någon i en telefon- eller chattjour. Där finns personer som är vana vid att lyssna och som kan ge råd och stöd i hur du kan komma vidare och börja må bättre. Du kan vara helt anonym när du ringer. Du kan till exempel kontakta:
Hjälplinjen på telefon 0771-22 00 60.
Bris (Barnens rätt i samhället) på telefon 116 111.
Jourhavande medmänniska på telefon 08-702 16 80.
Jourhavande präst nås via 112.
Mind Självmordslinjen, chatt via mind.se eller på telefon 901 01.
Källa: Vårdguiden
Av Frida Funemyr
Foto: Frida Funemyr