Här bor tre generationer på samma gård: ”Ger livskvalitet”

Efter reklamen: Se också: Birgitta har tolv barn: ”Det finns alltid någon att dela glädjen med”

Hugo och Felicia tar sats på studsmattan hos farmor och farfar och Hugo kiknar av skratt när syrran landar på rumpan. På den stora tomten, som löper från den stora mangårdsbyggnaden till den röda villan, finns gott om lekutrymme för alla. Här finns både skogen och en sjö, med familjens lilla roddbåt, runt knuten.

Farmor Ewa-May Karlsson, 66, har dukat upp till kaffe- och saftkalas runt det generösa trädgårdsbordet.

– Vi äter ofta middagar tillsammans här och det är många gånger som Ewa-May och Tommy lagar maten, det är väldigt lyxigt för oss. Ewa-May skriver bara ”mat” i vår gemensamma chattgrupp och så promenerar vi till dukat bord, säger parets svärdotter Ingela.

Bor kvar på samma gård där han växte upp

Även om familjerna bor i varsitt hus rör sig både barnen och hunden Polly naturligt mellan de två hemmen i Vindelånäset i Västerbotten.

På morgnarna tittar Felicia, 14, Ossian, 12 och Hugo, 8, in hos farmor och farfar innan skolskjutsen kommer, ett välkommet besök med lite småprat som alla ser fram emot, och när det ska lagas middag finns ofta Hugo där och vill hjälpa till.

Den gamla, gula timringen från 1800-talet är oftast samlingspunkten för familjerna. Här har farmor och farfar inrett ett helt lattjo lajbanrum, med spel, lego, målarpennor och mjukisdjur till alla barnen.

Farfar Tommy Karlsson, 73, är född och uppvuxen på gården, tillsammans med två syskon, mamma, pappa mormor och morfar. När han växte upp på 50-talet hjälptes alla åt med arbetet i jordbruket. För Tommy var det naturligt att den äldre generationen fanns med i vardagslivet.

– Det fanns alltid en vuxen nära mig, syrran och lillbrorsan. Morfar gick bort ganska tidigt, men mormor tog hand om oss när mamma och pappa jobbade i ladugården. Mormor kokade gröt och fick hålla ordning på oss barn. Vi kunde vara ganska busiga, skrattar Tommy.

Under en period i ungdomen flyttade Tommy sex mil söderut till Umeå, och det var då han träffade Ewa-May.

– Jag är uppvuxen i en annan by nära Umeälven en bit härifrån, och ville absolut inte bo kvar i byn, säger Ewa-May, som sökte efter spänningen i staden.

Det är här jag hör hemma

Tommy, 73

Det dröjde inte så länge förrän Tommy bjöd upp henne till dans och det sa klick för dem båda.

– Tommy hade smitit i väg från sin brors 20-årsfest och hamnade på samma dansställe som jag. Jag hade egentligen inte åldern inne eftersom jag bara var 16 år, säger Ewa-May med ett skratt.

Vid den här tiden arbetade hon som som barnflicka och ganska snart flyttade hon in i Tommys lägenhet.

Men där skulle de inte bli långvariga. Tommy var från första början tydlig med att det var i Vindelånäset han ville bo.

– Det är här jag hör hemma, konstaterar han.

Tommy hade ständig hemlängtan och det unga paret åkte hem till byn varje ledig helg. Ganska snart flyttade de hem till byn, till det gula huset, tillsammans med Tommys släktingar.

Huset är byggt som två lägenheter och här fanns gott om svängrum. En familj huserade på övre plan och den andra på entréplan. Alla hjälptes åt med skötseln av mjölkkor, kalvar och senare köttdjur.

– Jag kände mig välkommen från första stund av Tommys föräldrar Hildur och Sigurd Karlsson. Tommys mamma lärde mig jättemycket om arbetet på gården och deras hjälp fanns alltid nära. Var det kalvning mitt i natten eller en extra tidig morgon i ladugården så fanns alltid svärmor och svärfar där med en hjälpande hand.

Flyttade hem till Norrland från Stockholm

Ewa-May och Tommy fick fyra barn, varav Johan, 34, är den yngste. Han gick i sin fars fotspår och blev kär i en flicka från grannbyn. Ingela var dessutom hans klasskamrat när de blev ett par redan som 15-åringar, och Ingela tillbringade mycket tid i Vindelånäset redan då.

– Dagen efter att vi tagit studenten flyttade vi till Stockholm och blev kvar där under några år. Både Felicia och Ossian är födda där. Johan jobbade mycket och jag åkte ofta hit för att få hjälp med barnen, det var ovärderligt, säger Ingela och berättar att hon och Johan från början bestämt att flyttlasset skulle gå tillbaka hem innan barnen skulle börja i skolan.

Vid den här tiden fanns inte längre några kossor kvar på gården, de sista skickades till slakt när Ewa-May började jobba heltid som politiker.

Att barnfamiljen skulle flytta in hos farmor och farfar var givet. Här har Ingela alltid känt sig hemma och övervåningen i huset stod redo och väntade på dem. Det röda gårdshuset på tomten fungerade vid den här tiden som Johans systers sommarhus.

– Familjen hjälptes åt att flytta hit det från en annan plats i byn. Hela släkten var inblandad och det var ett äventyr i sig när vi satte ”skidor” på kåken och drog hit den med grävare och hjullastare. Inte ett enda fönster gick sönder, säger Tommy och skrattar.

Jag vet faktiskt inte hur det hade gått utan deras hjälp

Ingela, 34

Huset renoverades och för några år sedan flyttade Ingela, Johan och barnen dit.

– Vår familj hade blivit ganska stor, vi var lite i vägen. Det blev en bra lösning att vi bor i eget hus, men ändå på samma gård. Vi delar ju fortfarande en stor del av vardagslivet och springer ofta mellan husen.

Firar högtider som halloween tillsammans

Men nog blev det lite för tyst i det gula huset, tycker Ewa-May och Tommy, som trivs bäst när gården är full av stoj och skratt och nära och kära.

– Vi älskar att ha stora släktkalas och har många fina traditioner när alla barn och barnbarn kommer hit. Vi firar alla högtider tillsammans och när det är halloween kör vi full utstyrsel med utklädning och allt, säger Ewa-May.

Hugo nickar och säger:

– Då har vi roligt. Jätteroligt!

Förra året hade den yngre familjen ett tv-spelstema. Hugo klädde ut sig till figuren Link från Zeldaspelen, mamma Ingela var Super Mario och Johan klädde ut sig till hans prinsessa.

Familjerna följs åt i med- och motgångar. Som när Ingela blev utbränd för några år sedan och knappt tog sig ur sängen. Då fanns Tommy och Ewa-May där och skjutsade och hämtade barnen, fixade mat åt dem alla och stöttade på alla sätt de kunde.

– Jag vet faktiskt inte hur det hade gått utan deras hjälp. Johan behövde ju åka i väg och jobba och jag bara sov hela dagarna, säger Ingela och berättar att det också var då som familjen tvingades sälja sina hästar. Kraften att ta hand om dem fanns inte längre.

Barnbarnen anförtror farföräldrarna mer

Tommy och Ewa-May hjälper mer än gärna till och säger att de har en speciell och nära relation till barnbarnen eftersom de delar vardagen med dem – precis som deras egna barn gjorde med sina farföräldrar. Närheten och gemenskapen är något alla värderar högt.

– I efterhand har vi förstått att våra barn anförtrodde saker åt farmor och farfar som vi aldrig fick veta, och det är nog lite samma sak nu med våra egna barnbarn. Att få ha barnbarnen så här nära är verkligen livskvalitet. Det är en ynnest att få vara en så stor del av deras liv, säger Ewa-May.

Varken hon, Tommy eller någon av de andra kan se några nackdelar med generationsboendet och några speciella regler för umgänget har de aldrig haft behov av att sätta upp.

Även den yngre generation finns förstås där med en hjälpande hand när den äldre som bäst behöver den.

– När jag reser bort i jobbet servar Ingela och Johan Tommy med lunch och middag, berättar Ewa-May och minns dessutom en jättefin överraskning när hon och Tommy kom hem från en resa i somras.

– Under sommaren hade flera av barnen hjälp till att måla huset. Men det räckte inte med det! När vi kom hem efter ett par dagars ledighet hade de dessutom sågat ut och satt upp tidstypisk snickarglädje på huset. Vilken överraskning, helt fantastiskt fint!

Uppe på taknocken syns en vitmålad sol med fem strålar som symboliserar de fem generationer som hittills bott i huset.

– Man får lägga till fler strålar med tiden för kommande generationer, konstaterar Ewa-May och ler.