Transpersonen Kim födde barn – som pappa

Ylvali smackar nöjt i sig sitt mellanmål medan pappa Kim städar upp mat från golvet hemma i huset i Kvidinge. Av pandemiskäl sker intervjun över videolänk, och med på skärmen finns också Kims pappa hemifrån Trelleborg.

Efter reklamen: Transpersonen Kim födde barn – som pappa

– Man har vant sig vid alla dessa videomöten under året som gått, säger Per, 60, som arbetar som verksamhetsutvecklare inom psykiatrin.

Ylvali är Pers fjärde barnbarn. Kim blev pappa i oktober 2020 efter en ganska lång process av väntan, IVF-behandlingar och två missfall.

– Jag har alltid velat ha barn, och att jag under tonåren kom underfund med min könsidentitet var ingenting som ruckade på det. Det var snarare en fråga om jag skulle bli gravid före eller efter transsexualism-utredningen och efterföljande testosteronbehandling, berättar Kim, 33.

Trillingmamman Johanna märkte tidigt att det var något särskilt med ett av barnen. Hennes ena son var född i fel kropp.

relationerJohanna: Min dotter ska alltid få vara sig själv

När Kim föddes trodde omgivningen att han var en flicka på grund av hur hans genitalier såg ut.

– Egentligen är jag ickebinär, transmaskulin, genderfluid eller vad man än vill kalla det. Men jag brukar säga ”man” för att det ska bli lättare.

Började reflektera över sin könsidentitet

Redan som liten hade han en viss medvetenhet om att han inte uppfattade sig själv på samma sätt som omgivningen gjorde. Men han kände ingen anledning att ifrågasätta att folk trodde att han var tjej.

Kim har svårt att säga en exakt tidpunkt för när han kom underfund med sin könsidentitet. Det var i 18-årsåldern som han började reflektera mer över känslan att det var något som inte stämde.

– Visst kände jag mig lite annorlunda under skoltiden, men det hade med flera olika saker att göra. Jag hade till exempel en personlighet som inte riktigt passade in på högstadiet, men jag hade liknande vänner och förhöll mig till dem. Det tog många år att mogna och landa i en identitet som jag kände mig stabil och trygg i, förklarar han.

Som förälder hade Per heller inga aningar om att Kim inte var en flicka. Jämfört med sin yngsta dotter, som ville gå i prinsesskläder jämt och ständigt, så var Kim vildare i sina lekar.

– Han kunde i princip slita ut en overall i bävernylon på en kvart. Visst noterade jag och min fru skillnaden på barnen, men vi tänkte aldrig att det kunde bero på något speciellt.

Kim flikar in att det inte är något konstigt att man som förälder inte reflekterar över sådana saker.

– Sådana skillnader behöver ju inte ha med en individs könsuppfattningar att göra, konstaterar han.

Pappa Per började läsa på om trans

När Kim växte upp var transpersoner en relativt osynlig grupp. Han menar att det är fram till ganska nyligen som folk i allmänhet blivit mer medvetna.

– Jag kände till fenomenet transsexualism i tonåren, men jag hade ingen koll på skillnaden mellan exempelvis en transvestit och en transsexuell.

Det tog ett tag innan Kim och hans föräldrar kunde prata helt fritt om hans könsidentitet. Till en början kom han ut som bisexuell.

– Ett tag kände vi oss ganska vilsna i var Kim befann sig, säger Per.

– Det gjorde jag också! Vi hade väl en period av några missförstånd, men när vi väl pratade ut ordentligt om mig gick det jättebra.

Innan Kim berättade om sin könsidentitet hade Per inte särskilt stora kunskaper om transpersoner. Han började läsa på och fundera över vad det innebar. Tillsammans med Kims mamma landade han i att inte lägga några värderingar i om Kims transidentitet var något bra, dåligt, rätt eller fel.

– Känslomässigt har det inte varit några problem. Vi såg det mer som att ”så är Kim, så är Ida, och så är Moa”, våra andra barn. Naturligtvis var det en omställning i hjärnan att ändra pronomen från ”hon” till ”han” och att lära sig ett nytt namn. I och för sig har jag blandat ihop barnens namn sedan de föddes, jag kallar dem samma sak hela tiden, säger Per och skrattar.

Se också: 10 HBTQ-begrepp att hålla koll på

Efter reklamen: 10 HBTQ-begrepp att hålla koll på

Ibland jobbigt att bli felkönad

Per och andra i Kims närhet kan fortfarande säga fel pronomen ibland. Men Kim tar inte illa upp, så länge han vet att han är respekterad för den han är.

– Det är en sak att försäga sig, och en annan att säga det med flit. När jag var gravid var det till exempel barnmorskor som försa sig några gånger, men eftersom de förklarade att jag var den första transman de träffat så det kändes helt okej. Arbetar man med CIS-kvinnor hela dagarna är det inte så konstigt att man är van att använda ”hon”, berättar Kim.

Däremot kan han tycka att det är lite jobbigt att bli ”felkönad” av främmande personer.

– Det syns ibland på min kropp att jag inte är en CIS-man, särskilt nu efter jag fått barn. Det jobbiga är när jag märker att folk på stan uppfattar mig fel, säger Kim och berättar om en händelse i affären nyligen:

– Ett äldre par började prata och vinka åt Ylvali som tyckte det var jättekul. När jag började prata med dem refererade de till mig som Ylvalis mamma. Jag förstår att det är lätt hänt, men det var jobbigt att bli påmind om hur jag kan uppfattas.

I det läget såg Kim ingen anledning att rätta paret. Men han hade önskat att de hade vågat fråga om han var man eller kvinna.

– Till att börja med kan man ju undra varför människor verkligen måste veta vilket kön andra personer har. Men det är nog en mänsklig faktor att vilja kategorisera. När det är något vi inte kan förstå blir vi osäkra.

Han menar att det är anledningen till att HBTQ-fobi ens existerar.

– Det som går utanför det man har lärt sig är det normala blir jobbigt och otäckt. Men om de måste veta är det bättre att fråga än att ta för givet. Vi transpersoner tar i regel inte illa upp om någon frågar oss vilket pronomen vi har.

Pausade testosteronbehandling innan IVF

Kim har valt att säga ”hon” när han pratar om Ylvali.

– Om det visar sig vara något annat får vi ta det då, men statistiskt sett är det mest troligt att Ylvali är en hon eftersom hon ser ut som det, säger han.

Kim landade till slut i att börja sin transutredning innan han skaffade barn, och tog testosteron i 2,5 år innan han blev gravid.

– Det var ett dilemma, att göra en utredning tar nämligen lång tid. Och så ville jag veta hur mycket forskning som gjorts, om det kunde vara skadligt för barnet att livmodern blivit utsatt för testosteron. Jag kan tillägga att jag väntade med att göra utredningen till efter 2013, då kravet på att personer som vill ändra sitt juridiska kön måste vara steriliserade togs bort.

Kim blev gravid genom IVF-behandling. Men det tog längre tid än han trott. Först och främst behövde han pausa sin testosteronbehandling och därefter vänta ett halvår med första försöket.

– Det var sex väldigt jobbiga månader och mycket av min könsdysfori kom tillbaka. Jag berättade bara för en person om mina gravidplaner, men undvek att berätta för min familj för att slippa en massa press och frågor. Det var dock jobbigt att ingen visste varför jag hade det så jobbigt…

Det första IVF-försöket misslyckades, och de två efterföljande försöken resulterade i missfall. Men på det fjärde försöket fastnade embryot i Kims mage och lilla Ylvali blev till.

Jag råkar fråga Kim om han vet vem pappan är.

– Det är ju jag, haha! Men vem donatorn är vet jag inte.

Motstånd mot gravida transmän från andra transmän

Per blev involverad i Kims gravidresa en bit in i processen.

– Det kändes ju skitkul när Kim berättade att han var gravid. Men så fick han missfall, och det var naturligtvis en stor sorg och ledsamhet. Men när det väl gick bra kände jag bara glädje, förväntan och spänning, säger han.

Att Kim som transperson skulle bli förälder var ingenting Per oroade sig över specifikt, inte utöver den allmänna oro man kan känna när man ska få barnbarn. Under åren har det dock funnits en oro över att Kim skulle fara illa i omvärldens fördomar.

– Jag minns när han berättade att han hade fått ett lärarjobb på lantbruksgymnasiet i Östra Ljungby. Mina fördomar om bonnasöner- och döttrar gick i gång direkt. Men när Kim berättade för klassen om vem han var och vad han ville bli kallad hade de bara nickat förstående. När han däremot sa att han var vegetarian sa de allihop: ”Va, är du vegetarian? Varför i hela världen då!?” säger Per och skrattar.

Per och hans fru har fått veta av Kim att visst finns det fördomar, men att omvärlden mestadels är ganska förstående. Att bli förälder som transperson har Kim aldrig sett som en konflikt.

– Däremot vet jag att det finns en del motstånd bland andra transmän mot transmän som blir gravida. Det kan exempelvis handla om transmän i andra länder som måste kämpa hårdare än transmän i Sverige för att få behandling och hormoner.

Kim tror att dessa män kan känna sig hotade i sin maskulinitet när en annan transman gör något som anses förknippat med något som är typiskt kvinnligt.

– Eller så är de osäkra i sig själva. Jag känner mig fortfarande som en man, trots att jag fött barn. För någon annan skulle det kanske gå emot hela hans könsidentitet. Något hela samhället måste landa i är att det är okej för män att bli gravida – om det går.

Att bli förälder under coronapandemin har varit lika utmanande för Kim som för andra föräldrar.

– Visst är det lite tråkigt att man inte kan träffa andra människor på samma sätt som tidigare. Men på det stora hela är livet som förälder helt underbart.