Tove Jansson dolde hemliga kärleken – skrev om det i Muminböckerna
Den 15 februari har Hollywoodfilmen Sommarboken premiär med Glenn Close i huvudrollen, baserad på Tove Janssons bok med samma namn.
Här är historien om Tove Janssons liv.
Till slut kom de till en liten dal som var vackrare än något de sett tidigare på dagen. Och där, mitt på ängen, stod ett hus som nästan liknade en kakelugn, mycket fint och målat med en blå färg”
Det är slutet i den allra första boken om Mumintrollen, Småtrollen och den stora översvämningen, av den i dag älskade finlandssvenska författaren och konstnären Tove Jansson. Det är den första beskrivningen av Muminhuset – men kunde ha blivit den sista. Boken floppade och såldes i bara 219 exemplar när den gavs ut 1945.
Nyligen gavs boken ut igen som en jubileumsutgåva, 80 år efter den första utgivningen. I dag har Tove Janssons böcker sålts i över 15 miljoner exemplar, och finns översatta till 55 språk. Utöver det säljs Muminprodukter för runt 7 miljarder kronor per år.
Tove Janssons bråk med pappan
Tove Jansson föddes in i en konstnärsfamilj i Helsingfors. För henne fanns det ingen annan yrkesväg att gå än att bli konstnär själv. Hennes pappa var skulptören Viktor ”Faffan” Jansson och hennes mamma tecknaren och illustratören Signe ”Ham” Hammarsten-Jansson.
– Genom att pappa och mamma var konstnärer så var det självklart att man själv skulle försöka bli det. Ibland har jag tänkt på vad man skulle ha gjort ifall de hade varit till exempel hattmakare eller cirkusartister? frågar sig Tove Jansson med sin klingande finlandssvenska i en intervju som skildras i finska Yles radiodokumentär Penseln, pennan och hjärtat.
Hennes pappa var hennes största kritiker. Hon visade alltid upp sina alster för honom, så länge han levde, vilket också tärde på deras far och dotter-relation. Konstvetare Tuula Karjalainen beskriver deras relation i dokumentären som ”ytterst komplicerad och svår”, ”ibland direkt fientlig”.
”Är det inte konstigt att en far och en dotter går omkring och längtar efter att visa varandra ömhet, och inte törs?”, skrev Tove själv i en av sina dagböcker som 21-åring.
Tove Jansson
Född: 9 augusti 1914.
Död: 27 juni 2001.
Bakgrund: Föddes in i en konstnärsfamilj som äldst av tre syskon. Hennes pappa var skulptören Viktor ”Faffan” Jansson och hennes mamma illustratören och tecknaren Signe ”Ham” Hammarsten-Jansson. För Tove var det självklart att gå samma väg som sina föräldrar.
Känd som: Skaparen av Mumintrollen, men har också skrivit skönlitteratur för vuxna och var konstnär, främst impressionist.
Partner: Illustratören Tuulikki Pietilä (1956-2001, fram till Toves död).
Inte blev det bättre av att de hade olika politiska åsikter. Hennes pappa var tyskvänligt inställd medan Tove tog ställning mot Nazityskland när hon under 40-talet fick jobb som tecknare på den satiriska tidskriften Garm, där hon med penna och pappa tydligt visade vad hon tyckte om både Josef Stalin och Adolf Hitler. Det föll inte i god jord hos hennes far.
Innan krigsåren 1939–1945 hade Tove debuterat som författare med barnboken Sara och Pelle och neckens bläckfiskar, som hon skrev under pseudonymen Vera Haij. Hon påbörjade därefter konststudier på högaktade Ateneum i Helsingfors och blev en etablerad konstnär och reste efter studierna runt i Europa på olika konststipendier.
Mumin gav tröst under kriget
Det är olika bud om när den allra första Mumin-teckningen kom till. Vissa hävdar att den är målad av Tove Jansson i akvarell 1934 i Tyskland, andra säger att Mumin föddes på familjens utedass, där figuren Snork finns nedtecknad på väggen, en smalare föregångare till dagens Mumintroll. Snork var också Toves signatur i tidningen Garm.
Men det var under kriget Mumintrollen skapades på riktigt. Tove var, liksom många andra i Finland, svårt märkt av kriget, som hon senare kallade för ”de förlorade åren”. Hon var deprimerad och för att överleva och försörja sig var hon tvungen att teckna vykort. Muminhistorierna skrev hon för att trösta sig själv.
Jag valde just denna gräsligt fula lilla figur som ett slags försvar
Tove JanssonI Småtrollen och den stora översvämningen går det att läsa mellan raderna hur påverkad Tove Jansson var av kriget. Katastrofen är i boken skildrad som en översvämning. Muminfamiljen är på flykt medan Muminpappan är spårlöst försvunnen. De drömmer om en bättre värld.
– Jag var ganska generad över att en vuxen människa plötsligt sätter sig ner och skriver en saga i all synnerhet som det var fullt krig, som någon slags ursäkt, säger hon i ett ljudklipp i Penseln, pennan och hjärtat, och fortsätter:
– Så skriver jag inte om små söta barn eller prinsar och prinsessor utan jag valde just denna gräsligt fula lilla figur som ett slags försvar, att jag menar inte riktigt allvar, men jag gör det i alla fall …
Det snälla och nyfikna Mumintrollet är Tove Janssons alter ego, medan Muminmamman baseras på hennes mamma, konstnären Signe ”Ham” Hammarsten-Jansson, en trygg och påhittig modersgestalt, som alltid bär på sin svarta handväska där det finns bra-att-ha-saker.
Sitt förkläde fick hon däremot först efter 1952, som ett sätt att tydligare särskilja henne från den mer äventyrliga Muminpappan, som ska vara inspirerad av hennes far.
Ett hot om en katastrof är återkommande i Toves böcker. Hon menade att man måste kunna prata om även det svåra med barn. Böckerna slutar dock alltid lyckligt, eftersom de – trots allt – är barnböcker.
Hemliga kärleken till Vivica Bandler
Den tredje boken om Mumintrollen, Trollkarlens hatt (1948) blev hennes stora genombrott – även utomlands – vilket förvånade henne.
– Jag började som målare, man gjorde sina stilleben och sina interiörer och ingen märkte något särskilt mycket. Plötsligt när man gör en ful figur med en stor näsa då börjar alla applådera, säger hon med ett skratt i Penseln, pennan och hjärtat.
I boken gör den skrämmande karaktären Mårran entré för första gången, liksom Tofslan och Vifslan. Tofslan och Vifslan talar sitt eget språk och bär på en kappsäck som innehåller en stor hemlighet.
Karaktärerna bygger på Tove Jansson själv (Tofslan) och hennes kärlek, teaterregissören Vivica Bandler (Vifslan), som hon lärt känna två år tidigare. Mårran sägs ha symboliserat hotet mot deras relation.
När Tove träffade Vivica hade hon själv en relation med tidningsmannen Atos Wirtanen, medan Vivica var gift med Kurt Bandler. Samtidigt var homosexualitet förbjuden i Finland, vilket gjorde att de fick smyga med sin kärlek, eller ”gå över till spöksidan”, som Tove själv kallade det.
Först 1971 avkriminaliserades homosexualitet enligt finsk lag, men klassades som en sjukdom fram till 1981.
För Tove var det ingen stor sak att hon blivit kär i en kvinna, det var framför allt människan Vivica som hon älskade, vilket kön hon hade var inte huvudsaken. Hon konstaterade att ibland blev hon kär i män, och ibland i kvinnor.
Visste du att?
- Tove Jansson även har illustrerat J.R.R. Tolkiens Bilbo – En hobbits äventyr och Lewis Carrolls Alice i Underlandet.
- Hennes favoritkaraktär var Snusmumriken, för att ”han är så lugn och fri”.
- Musik var en viktig del av hennes liv. Hon skrev även låttexter.
Med kärleken till Vivica växte också Toves kärlek till teatern. Den första Muminpjäsen Mumintrollet och kometen hade premiär 1949, på Svenska Teatern i Helsingfors.
Allt var så bra att jag inte stod ut med det
Vivica BandlerFörhållandet slutade däremot i ett hjärtkrossande uppbrott som ingen av dem egentligen ville men som Vivica drev igenom, vilket hon ångrade. I Penseln, pennan och hjärtat återges ett utdrag som Vivica skrivit om deras förhållande och uppbrottet.
”Det är som att vara hungrig ett helt liv och sedan plötsligt få efterrätt, bara efterrätt. För första gången fick jag mer än vad jag kunde ge tillbaka, och det klarade jag inte. Allt var så bra att jag inte stod ut med det. Jag var van vid att det alltid skulle gå på tok, och när det inte gick på tok så ordnade jag det själv. Det har jag ångrat, inte hela livet – men halva.”
Det forna paret fortsatte dock som goda vänner.
Mötet med den verkliga Too-ticki
Efter det hemliga förhållandet med Vivica träffade Tove sitt livs kärlek, illustratören Tuulikki Pietilä under Konstnärsgillets julfest 1955. De möttes över grammofonen, sägs det, då båda hade med sig skivor med musik de ville spela. Tove bjöd upp till dans, men Tuulikki tackade nej.
Bara dagar senare fick Tove däremot ett julkort av Tuulikki. Hon hade tecknat en enkel randig katt och efter det fördjupades deras relation.
I brev som de skrivit till varandra kan man inte ta miste på deras kärlek.
”Jag älskar dig samtidigt förtrollad och med ett stort lugn och jag är inte rädd för någonting som finns i beredskap för oss”, skrev Tove 1956 varpå Tuulikki svarar:
”Tove, du kan inte veta hur mycket jag älskar Dig.”
Även hon finns omskriven i Muminböckerna, som karaktären Too-ticki, en lugn sansad och jordnära person som dyker upp för första gången i sin karaktäristiska randiga tröja i boken Trollvinter (1957).
I Trollvinter vaknar Mumintrollet upp ur sitt ide mitt i vintern. Världen är främmande och kall. För Tove var det en beskrivning av det hon kände för sitt kändisskap och kommersialiseringen av sina figurer.
– Det ledde fram till att jag började tycka illa om mitt Mumintroll. Jag började nästan hata honom, det blev för mycket, har hon sagt i en intervju som är återgiven i Penseln, pennan och hjärtat.
Tove Jansson trivdes aldrig med att vara berömd och egentligen hade hon önskat att syssla mer med sitt impressionistiska måleri. Hon fick en identitetskris och räddningen kom att bli hennes egen bror, Lars Jansson, som tog över tecknandet av Mumintrollet. Faktum är att han tecknade figurerna mycket längre än hans syster, mellan åren 1959 och 1975.
Lars var också Toves högra hand när det kom till att sköta företaget Moomin Characters, som grundades 1979. Än i dag är det Janssons ättlingar som driver det blomstrande företaget, med Japan som sin största marknad.
Tove Jansson sa farväl till Mumintrollen i den sista boken Den farliga resan 1977. Hon har beskrivit det som att hon var tvungen, hon hade inget mer att ge.
På senare år sysslade hon mer med att skriva litteratur för vuxna, med ännu mer mörker – och inte alltid lyckliga slut.
Hennes eget slut kom den 27 juni 2001, då hon avled 86 år gammal i cancer.
För Tove Jansson var döden inte så märkvärdig, vilket man som läsare förstår i boken Trollvinter, där Too-ticki kommenterar en död ekorre.
”Om man är död så är man död … Den här ekorren kommer så småningom att bli jord. Och ännu senare växer det träd ur honom där nya ekorrar hoppar omkring. Är nu det så sorgligt?”