Vårvintern 2012 väntade Tom Malmquist och hans flickvän Karin Lagerlöf sitt första barn. Barnet följde graviditetskurvan utan avvikelser och både Karin och barnet mådde bra. Men i vecka 33 hände något. Karin blev plötsligt allvarligt sjuk.

Några dagar tidigare hade hon suttit hemma i lägenheten på Södermalm i Stockholm, målat tånaglarna och skrattat åt ett avsnitt av Sarah Silverman show. Nu hade hon 40 graders feber och sjukdomsförloppet rusade. En vecka senare hände det ofattbara.

Dog men födde dottern

Om Karins död och tiden efter har Tom skrivit i debutromanen ”I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv” (Natur & Kultur) – en sorgeskildring från livets allra mörkaste sida men som också är en vacker kärleksskildring och en text som rymmer hopp.

– Man kan se boken som en hyllning till livet. Karin dog men hon födde Livia, vår dotter, och hon överlevde. Livia hade inte valt det här livet och för det var jag tvungen att ta mitt ansvar. Livia blev min räddning. Hon hjälpte mig genom sorgen.

Det är förmiddag och Tom arbetar just nu med sitt nya bokprojekt – en dokumentärroman om ett mord i uppväxtkommunen Huddinge för 25 år sedan. Dottern Livia har han nyss lämnat på förskolan. De lever ett vardagsliv som påminner om många andras fast med den skillnaden att det finns en sorg och saknad som aldrig försvinner.

Blev hastigt sjuk

Karin och Tom hade varit ihop i tio år när Karin hastigt blev sjuk. Det började med typiska influensasymtom. Hög feber och hosta. Men hon blev snabbt sämre. Efter fem dagar åkte de till akuten.

Det är dramatiskt när de kommer fram. Sjukhuspersonalen klipper upp Karins kläder och fäster elektroder på hennes överkropp. Först fick de beskedet att det var influensa. Sedan att det var svår lunginflammation och kanske blodpropp.

Men det var allvarligare än så. Karin får svårare och svårare att andas och när provsvaren kommer får de veta att hon har akut myeloisk leukemi. En gigantisk behandlingsinsats sätts igång men ändå skenar hennes blodvärden.

Vaknade inte upp

För att minska påfrestningen sövs hon ner och de förlöser Livia med kejsarsnitt. Karin vaknar aldrig igen. Kvar står Tom på neonatalavdelningen med sin nyfödda dotter.

– Allt gick så fort. Bara några veckor innan var allt som vanligt och vi gladdes över att bli föräldrar. Så blir Karin sjuk och dör och där stod jag. Jag hade inte omfamnat känslan av att bli pappa fullt ut.

Tom var kvar på neonatalavdelningen tillsammans med Livia några veckor efter att hon hade fötts. Han fasade för att komma hem. Första tiden var han i chock, säger han, som en robot, och han kämpade för att finnas till.

Med sig hem hade han mängder med anteckningar från sjukhuset. Allt som hände hade han skrivit ner med stor detaljrikedom. Bland annat hur han gick i kulvertarna mellan Karin och Livia med märkta filtar att ge dem för att de skulle känna varandras lukt.

Karin hade varit sjuk några år tidigare. Först drabbades hon av en hjärnblödning och senare fick hon en cysta i huvudet som opererades.

En tung process

– Då antecknade jag inget och det ångrade jag för det hade hjälpt Karin efteråt. Den här gången tänkte jag att det var min plikt att skriva ner vad som hände, för Karins skull. Hon kämpade så och då var det min uppgift att dokumentera för att kunna berätta för henne när hon vaknade upp. Det var ju det jag trodde och hoppades på hela tiden.

Tom har tidigare skrivit två diktsamlingar där han utforskat manlighet och kvinnlighet. Men att skriva poesi utifrån materialet gick inte. Tom fick knappt ett ord ur sig. Så bestämde han sig för att skriva en roman.

– Att skriva blev för mig att göra något meningsfullt av något meningslöst. Jag kunde inte göra något annat. Jag var tvungen att skriva för att överleva.

Men det blev en tung process. I boken beskriver han hur karet med herbamaresalt påminner om Karin – hur hon försiktigt slog med fingret på burken över frukostägget. Och hur det smärtar när han stryker hennes hårstrån som finns kvar i borsten.

– Ja, jag skakade av ångest och sorg när jag skrev. Men de känslorna blev också som en inre voltmätare. Då visste jag att jag hade rört vid något viktigt.

Dottern var föräldralös

Tom kämpade sig igenom sorgen. Yttre omständigheter gjorde situationen än svårare. När de kom hem från sjukhuset damp det ner ett myndighetsbrev där Tom uppmanades att redogöra för faderskapet samt sin ekonomiska situation.

Tom och Karin var inte gifta och enligt myndigheterna var Livia föräldralös och fosterhemsplacerad hos Tom. En byråkratisk plåga som hämtat ur en Kafkaroman. Tom suckar. Det blev ett krig mot myndigheterna.

– Jag fick kämpa för att vara en bra pappa och var tvungen att bevisa det mitt i sorgen.

I början var han osäker på sig själv som förälder.

– Jag var rädd att göra fel, vara en dålig förälder och att Livia skulle ta skada. Jag vågade knappt byta blöja i början. Det var stora berg att bestiga.

Karin bestämde namn innan hon dog

Han beskriver tiden efter Karins död som en period där han pendlade mellan stark glädje och djup sorg. Han kunde känna glädje i skrivandet men framför allt var det Livia som gjorde livet värt att leva. Några månader efter Karins död dog även Toms pappa, känd sportjournalist på Expressen, efter att ha kämpat mot cancer i flera år.

– Men sorgen har en botten, förklarar han. Den kastade en skugga över allt. När pappa dog blev det inte värre. Jag kunde inte sjunka mer. Jag kunde inte må sämre. Pappas död var som att slå på en glödlampa i starkt solsken. Den gör ingen skillnad.

Innan Karin sövdes ner på sjukhuset viskade hon till Tom: ”Älskar dig på alla sätt och vis.” Hon hann också namnge Livia. Det betyder mycket för honom.

– Och jag tror att det kommer att ha stor betydelse för Livia, att hon kan känna Karins närvaro genom sitt namn.

Offentlig sorg

Boken kommer också att vara en hjälp för Livia i framtiden, tror han.

– Förhoppningsvis kommer boken att vara en pusselbit i det pussel som hon ska lägga. Boken är min bild och Livia måste skaffa sig en egen av sin mamma.

Att prata om Karin tycker han inte känns svårt. Boken har rönt enorm internationell framgång och är översatt till 16 språk. Det innebär att han har medverkat och fått många förfrågningar att medverka i utländsk media.

– Man gör ju sin sorg offentlig och det kan vara fint om det hjälper andra. I början skakade jag efter en intervju och jag kände mig ledsen flera dagar efteråt. Nu känner jag att jag har pratat så mycket om Karin och om ångest och om sorg. Nu behöver jag gå vidare och göra något nytt. Jag tänkte att det här blir sista gången faktiskt, som jag pratar om Karin i ett sådant här sammanhang.

Stor ödmjukhet

Han blir fortfarande ledsen. När han är för sig själv och tittar på en bild på Karin. När Livia är ledsen och pratar om Mamma Karin och gråter så gråter Tom också. Men han har bestämt sig för att vara rak med Livia när det gäller hennes mamma.

– Jag har alltid varit öppen med att Karin är död. Och allt är tillåtet när vi pratar om henne, att gråta eller skratta. Det får inte bli för heligt. Det är jag noga med.

Han är inte rädd för döden i sig, men tanken på att han skulle dö från Livia och inte finnas för henne kan göra honom livrädd. Han tror inte på ett liv efter detta.

– Nej, det gör jag inte. Men jag känner stor ödmjukhet för livet. Jag ser det som en gnista i ett oändligt mörker. Det är den här stunden på jorden vi får. När jag hör Livia leka och ha rollspel och prata för sig själv så känns det fantastiskt och det är så vackert. Det är som titeln på boken. Vi är vid liv i varje ögonblick.

Tom Malmquist

Tom Malmquist, 39, är poet. Han debuterade 2009 med den mycket uppmärksammade diktsamlingen ”Sudden death”, följt av ”Fadersmjölken” samma år . ”I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv” (2015) är hans första roman.

Av Mathias Pernheim
Foto: Peter Cohn