Tina: Olyckan förstörde mitt känsloliv

Den där lördagen skulle vi köra ut till några av Bengts vänner. Det var Bengt som körde.

Jag minns inget från olyckan. Mitt första minne är från sjukhuset, sent på natten. Mina föräldrar var där. Men ingen Bengt.

Jag förstod redan innan någon berättade att han inte fanns längre. Efter olyckan var jag blåslagen och omtumlad, men fick åka hem efter fyra dagar.

Allt var annorlunda. Det var inte bara det att Bengt var borta och att jag sörjde, det fanns en konstig tomhetskänsla inuti mig.

Kände mig avtrubbad

Under tiden som följde levde jag konstant med effekterna efter olyckan. Jag avskydde höga hastigheter och blev yr bara av att se trafik.

Med tiden blev det lite bättre. Folk började bete sig som vanligt runt mig igen. För dem gick livet vidare och de trodde väl att detsamma gällde för mig.

Efter två år träffade jag Roland. Jag ville vara med honom, men vissa dagar kände jag bara för att krypa ner i sängen och dra täcket över huvudet.

Varför kändes det så konstigt, som om jag var avtrubbad? Jag kunde väl inte fortfarande vara chockad?

Var jag deprimerad?

Det är svårt att förklara, men det var som om jag upplevde känslor mer i huvudet än i hjärtat. Som om jag intellektuellt förstod att jag var kär, men inte kände det fullt ut.

Roland och jag flyttade ändå ihop. Så blev jag gravid.

Jag fick en son och en dotter

Det var då jag till slut insåg att jag måste göra något åt situationen. Jag visste inte vad jag kände. Ena stunden var jag lycklig, i nästa fick jag panik.

En kväll bröt jag ihop och försökte förklara för Roland hur jag kände. Han förstod inte. Hur skulle han kunna göra det? Jag förstod ju inte själv.

Men vi var överens om att jag behövde hjälp. Redan veckan därpå träffade jag en psykolog. Det betydde otroligt mycket.

När jag var 13 år dog min pappa. När jag sedan miste Bengt blev det för mycket.

Rädslan för förlust fick mig att helt enkelt stänga ner. Jag blev mer eller mindre känslomässigt apatisk.

Jag tror inte att jag hade tagit mig ur det på egen hand. Jag behövde gå tillbaka, hantera chocken och sorgen efter både pappa och Bengt.

Roland och jag fick en dotter, och därefter en son, och har levt ihop sedan dess. Förluster är en del av livet och dem kommer ingen undan, men ibland behöver man hjälp med att hantera dem.

Sedan kan man gå vidare och vara tacksam för de nya liv som föds.

Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat

I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!