Systrarna fick beskedet på midsommar: Pappa är död
Ett ljus brinner framför ett fotografi på bordet hemma hos Caroline Van Latestein, 28, i Boden. Det har gått drygt 20 år sedan hon och lillasyster Charlotte Van Latestein, 26, förlorade sin far.
De minns fortfarande den där midsommarmorgonen när allt förändrades. Caroline och Charlotte, då åtta och sex år gamla, var på Pite havsbad med sin mamma och hennes dåvarande sambo. De åt frukost i husvagnen när det knackade på dörren. Utanför stod civilklädda poliser som bad att få prata i enrum med mamma Susanne. Hon fick ta emot det tunga beskedet att Björn, flickornas pappa, hade hittats död i sin bostad.
– Mamma kom in och var så ledsen. Hon berättade vad som hänt och vi blev ledsna, men samtidigt var det som att vi inte förstod att pappa aldrig mer skulle komma till oss, säger Caroline.
Charlotte fyller i:
– Jag minns att vi direkt efteråt fick godis av mamma. Sedan kom en kompis och frågade om vi ville leka … allt blev så konstigt.
Deras pappa hade mått psykiskt dåligt i många år, men den enda som visste hur han egentligen mådde var Susanne. De levde inte längre tillsammans, men hade fortfarande fin kontakt. Hon hade länge försökt hjälpa honom på olika sätt.
– På den tiden var psykisk ohälsa mer tabubelagt, man ville inte berätta om man mådde dåligt, särskilt inte om man var kille. Det var fegt att gråta som man, säger Caroline.
Pappas flicka
Båda har starka minnen av begravningen där alla grät. För systrarna var det fortfarande svårt att ta in att det var deras pappa som låg där i kistan och att han aldrig mer skulle krama om dem. Enligt Charlotte var Caroline den som grät mest.
På den tiden var psykisk ohälsa mer tabubelagt
– Du var mer pappas flicka. Det var naturligt eftersom du är äldre än jag och hann göra mer saker med honom. Jag var mer mammas flicka när pappa gick bort, säger Charlotte.
– Det stämmer, så var det. Och jag fick alltid höra hur lik pappa jag var till utseendet. Det får jag fortfarande, säger Caroline, och lyfter upp tvåårige sonen Leo.
Susannes dåvarande sambo var fantastisk mot döttrarna. Han fanns där hela tiden och stöttade och tog hand om dem när Susanne jobbade. Det behövdes – tiden efter begravningen var fylld av skräck och oro att något hemskt skulle hända även deras mamma. Varje gång hon skulle jobba nattpass skrek de, grät, och gömde sig i sängen.
– Vi var rädda att hon aldrig mer skulle komma hem om hon lämnade lägenheten. Jag tror det var då chocken kom – vi insåg att en förälder kan försvinna när man minst anar det, säger Charlotte.
För systrarna har det varit viktigt att prata mycket, och de är tacksamma över att deras mamma också alltid kunnat göra det. När saknaden kommit har de tillsammans gått igenom bilder och pratat minnen. Även från moster och mormor har de fått stöd, de hade också en varm relation till Björn.
Jag brukade prata med pappa i tankarna
– Mamma har aldrig undanhållit vad som hände. Hon berättade att han tog sitt liv för att han mått dåligt.
Se också! Annika Strandhälls sambo tog sitt liv: "Allt stannade"
Systrarna hade också en värdefull kontakt med farmor och farfar, även om det inte varit så ofta.
– De bor långt bort och vi har fortfarande brevkontakt med farmor, farfar är död.
Ilska och sorg
Saknaden har alltid funnits, vissa perioder mer påtagligt, som under tonårstiden. Caroline hade önskat att pappan funnits där och tröstat när tonårsbekymren kom och livet ibland var upp och ner.
– Mamma fanns ju, men det hade varit bra att få en mans syn på saker och ting, som när man fick kärleksproblem. Jag brukade prata med pappa i tankarna om jag vaknade om nätterna och var ledsen.
Det har funnits stunder när ilska, frustration och besvikelse sköljt över dem, och frågor dykt upp. ”Varför lämnade du oss? Varför tog du ditt liv? Tänkte du inte att du har oss, att vi behöver dig?”
De har också undrat över vad som rörde sig i hans huvud. Hur mådde han egentligen?
Något de däremot aldrig har tvivlat på är pappans kärlek till dem.
– Vi vet att pappa älskade oss över allt annat, han var så snäll och rolig och närvarande de veckor han hade oss. Vi hittade alltid på roliga saker, var jämt ute i naturen och fiskade mycket. Alla minnen från tiden med honom är bara positiva, säger Charlotte.
Många åsikter
De har gått igenom allt det tunga tillsammans och beskriver sin syskonrelation som innerlig och äkta. När den ena tystnar fyller den andra i och gör meningarna kompletta.
– Det som kan göra mig så ledsen är att pappa aldrig fick uppleva känslan att bli morfar. När Leo föddes blev jag så arg på honom för att han inte fanns där, att han inte fick uppleva när mitt första barn – hans tredje barnbarn – föddes, säger Caroline.
Charlotte hade samma känsla när hennes äldste son Matteus föddes. Hon minns att hon tänkte att hennes pappa gick miste om något stort och mäktigt.
– Matteus frågar ofta om morfar och varför han inte finns. Jag svarar att han bor i himlen och vakar över oss varje dag. Jag har hängt en bild av pappa i Matteus rum, så att han ska komma ihåg att han har en morfar, och hur han såg ut. När han blir äldre ska jag berätta hur han dog.
Något de båda önskar är att omgivningen skulle ha större förståelse för vad psykisk ohälsa innebär och inte vara dömande. Både vänner och andra har ifrågasatt hur systrarna kunnat förlåta pappan och hur de kan vilja bära hans efternamn. De har fått kommentarer som ”han har lämnat er, han har svikit er, hur kan man lämna sina barn?”
– Vi fick höra att pappa var egoistisk och inte brydde sig om oss, annars skulle man inte ta sitt liv, säger Charlotte och tystnar.
– Då blir man ledsen och orkar inte förklara. I dag berättar vi för folk att pappa är död, men inte hur han dött, fortsätter Caroline.
Stöttar varandra
Båda är nöjda med sina liv och tänker att deras pappa nog skulle varit stolt över dem. Men ibland funderar de över hur livet hade sett ut om Björn hade levt. Var hade de bott? Vilka vänner hade de haft och vilken relation hade de haft till sin pappa i dag? Några svar kommer de aldrig att få.
Jag vill att han ska veta vilka fina liv vi har
– Jag undrar ofta om han ser oss och vet vad vi har åstadkommit. Jag vill att han ska veta vilka fina liv vi har, säger Charlotte.
För att hedra minnet av pappan har båda låtit tatuera in en björntass. Caroline har den på bröstet och Charlotte på underarmen.
– Vi är björnungar, säger Caroline.
Hon tystnar och stryker med fingret över tatueringen. Charlotte tittar på henne och berättar något som bekräftar hur lika de tänker:
– En dag sa jag till Caroline att jag hade tänkt tatuera en björnmamma med två björnungar för att symbolisera mig och mina barn.
– Och jag svarade: ”Men, det har ju jag också tänkt göra!” säger Caroline och skrattar.
Numera kan systrarna prata om och minnas sin pappa med kärlek och värme, och tårarna kommer inte längre på samma sätt. Men än i dag minns de tomheten och saknaden när de gick i skolan och alla andra i klassen gjorde farsdagskort. Nu har de gjort en minnessida på Facebook efter Björn för hans familj och närmaste vänner, där de lägger upp bilder på hans födelsedag och på fars dag.
– Även om livet går vidare finns alltid saknaden efter pappa och den bär vi med oss varje dag. Men i dag har vi lärt oss att leva med våra känslor och tankar. Vi träffas ofta och hjälper varandra med allt, det känns så bra, säger båda i kör.
Så kan du bemöta någon som förlorat en förälder:
Två råd från Caroline och Charlotte:
- Ge barnet utrymme att sörja på sitt sätt.
- Svara på barnets frågor och tankar när barnet själv vill prata om det.
Av Anna Olofsson