Svärfar blev min begravningsbyrås första dödsfall
En kväll i Fleninge för två år sedan satt Cecilia Konstantin, 41, och hennes sambo Andras Sunyi, 42, hemma i matsalen i villan och diskuterade nytt företagsnamn till Andras bilverkstad. Men inget namn var tillräckligt kul, fyndigt eller ens nära bra.
Till slut tröttnade Cecilia på diskussionen, tog disken från bordet och på väg till köket hojtade hon skämtsamt: ”Eller så startar jag begravningsbyrå!”
– Då plötsligt föll polletten ner hos mig: Det var ju precis det jag ville göra med mitt liv, berättar Cecilia.
Ville bli psykolog
När Cecilia var yngre drömde hon om att bli psykolog eller polis.
– Men i stället jobbade jag 20 år i olika färgbutiker. Jag halkade in i färgbranschen på ett bananskal och blev kvar.
Och karriären gick bra, Cecilia blev butikschef över två butiker och all personal.
– Jag jobbade hela tiden. Vi hade alltid ont om personal och jag använde mig själv som extra resurs.
Och så hade förmodligen Cecilia fortsatt ånga på om inte en personlig tragedi kommit i hennes väg.
Drabbades av bröstcancer
2012 dog Cecilias mamma i bröstcancer.
– Det var fruktansvärt. Jag var 35 år gammal och inte alls redo att förlora henne.
Samtidigt som sorgen och smärtan var som tyngst växte en obehagskänsla sig starkare i henne. Tänk om hon själv också bar på bröstcancer? Hon var ännu för ung för att bli kallad till mammografiundersökningar.
– Jag hade en dålig känsla men visste inte om jag skulle ta det på allvar. Var det bara inbillning? Men till slut kontaktade jag ändå min husläkare för att få en remiss och få tankarna ur världen.
Men istället blev beskedet på proverna en chock för Cecilia. Hon hade förstadium till cancer i halva ena bröstet, och hon beslöt genast att ta bort det helt. Och på operationsbordet hittade läkarna även en liten bit fullt utvecklad cancer.
– Det hade ju redan hunnit bli cancer! Tänk om jag inte gått till läkaren? Hade jag levt i dag?
Cecilia valde så småningom att ta bort också det andra bröstet.
– Jag har blivit opererad fem gånger nu, med bröstrekonstruktionerna och allt. Det var fruktansvärt jobbigt, men absolut värt det. Jag ville inte gå omkring med en tickande bomb i mig.
Blev utbränd och fick minnesluckor
Samtidigt var det krångel på arbetsplatsen och Cecilia fortsatte jobba under tiden hon behandlades.
– Det fanns inte personal så jag jobbade trots att jag mådde dåligt och hade ont. Till slut gick det inte längre, jag blev utbränd. Det var fruktansvärt, jag fick minnesluckor. En gång var jag ute och gick med hunden och förstod plötsligt inte var jag var. Jag kände inte igen mig – trots att jag stod mitt på min vanliga runda. Det var riktigt hemskt.
Så småningom förstod Cecilia att hon inte skulle kunna återvända till sin arbetsplats på färgbutiken.
– Jag tror det är svårt att komma tillbaka till samma ställe och roll utan att bli utbränd igen.
Och när den ena färgbutiken lades ner, blev hon tursamt nog övertalig och fick möjlighet att gå kurser, bland annat i bokföring, genom Trygghetsrådet.
– Då tog jag äntligen steget. Jag kunde satsa på att bli begravningsentreprenör. Jag ville göra något som har betydelse för andra. Att hjälpa folk att måla om hemma är trevligt, men när jag är gammal vill jag känna att jag har gjort skillnad. Med allt det jag gått igenom, med mamma, cancern och operationerna, skulle jag då inte våga göra det jag verkligen ville?
Viktigt ge värdigt slut
Andras stöttade henne fullt ut hela vägen, berättar Cecilia:
– Jag har alltid varit trygghetsnarkoman, velat ha fast jobb och bostad. När jag tog mitt första bostadslån kunde jag inte sova ordentligt på en månad! Men Andras är själv entreprenör och han sa hela tiden att jag inte skulle låta andra styra utan göra precis som jag ville.
Andras nickar instämmande:
– Det var väldigt tydligt med Cecilia att hon hade så mycket mer att ge. Vi andra runt omkring henne trodde benhårt på hennes idé, säger Andras som också hjälper till i det nya företaget.
– Jag är bra på transporter och jag hade redan alla tillstånd för olika fordon och en verkstad, om begravningsbilen skulle behöva repareras. Hon blev entreprenören och jag chauffören, helt enkelt.
Påklädning av de döda
Men hur går man från att vara färgexpert och bilmekaniker till att kunna sköta en begravningsbyrå? Och hantera döda?
– Jag fick läsa på otroligt mycket. Om begravningsritualer, till exempel. Vad som skiljer kristen begravning från muslimsk. Och så har jag pratat med olika religiösa ledare och kyrkogårdsförvaltningen, berättar Cecilia.
I yrket ingår rakning, sminkning och påklädning av de döda.
– Jag ser dem inte som döda. För mig är de fortfarande människor, som om de levde. Jag känner ett stort och starkt ansvar för den jag ska begrava eftersom de inte längre kan föra sin egen talan. Hela tanken med min begravningsbyrå är att den ska erbjuda ett värdigt slut.
Jobbade och grät samtidigt
Det första uppdraget begravningsbyrån med namnet Evighetens Vila fick var att begrava Andras 83-åriga pappa. Efter en längre tid med dåligt hjärta drabbades pappan av influensa och hamnade på sjukhuset i Helsingborg.
– Han hade redan frågat mig rakt ut om jag kunde ta hand om honom när han dog. Vi förstod alla att han tänkte att det var nära förestående, säger Andras.
– Men jag tog honom inte riktigt på allvar, varken med att han skulle dö eller att vi skulle ta hand om honom. Tills han sa det även till Cecilia.
– Han frågade igen när jag besökte honom på sjukhuset. Jag sa till honom att inte tänka på det men att vi givetvis skulle göra som han ville, berättar Cecilia.
Och när hon tog farväl på sjukhuset, kysste honom på pannan och kallade honom svärfar slappnade pappan av, berättar Andras.
– Det gjorde honom lugn. Jag var där när han somnade in, jag höll honom i handen, berättar Andras.
Andras pappa, som var från Ungern, skulle ha en katolsk begravning. Det innebär att kroppen ska vara jordsatt inom en vecka, eller tidigare.
Av patologen på Helsingborgs lasarett lärde de sig den speciella teknik som krävs för att lyfta en död människa – att hålla och stötta under nacken och ryggraden för att annars riskerar kroppen att rasa ihop som en fällkniv.
– Med Andras pappa satte vi ribban för hur vi ville behandla våra kunder: Vi ska inte behandla någon sämre än vår egen familjemedlem. Jag kommer göra likadant för alla andra. Men det var konstigt att arbeta med Andras pappa när vi själva hade sorg, säger Cecilia, som där och då försiktigt rakade den gamle mannen för första och sista gången.
Så undersöker du själv dina bröst efter cancer
– Jag glömmer aldrig den perioden. Jag gick in i ett läge som på autopilot och gjorde allt som krävdes av mig. Samtidigt drabbades jag av gråtattacker då och då. Det var så märkligt att jobba och gråta samtidigt. Men det blev väldigt bra till slut och vi hedrade min far med en fin begravning, berättar Andras.
Åker hem till sina kunder
Efter begravningen fick Cecilia uppdrag från vänner och bekanta. Så småningom har ryktet om begravningsbyrån i Fleninge spritt sig och verksamheten börjat växa.
Idén med Evighetens Vila är att bemöta både anhöriga och döda med stor värdighet. Så Cecilia åker hem till sina kunder för att reda ut detaljer kring begravningarna.
– När mamma dog tyckte jag det saknades lite service. Vi fick köra till stan, stressa med parkeringspengar mitt i samtalet … det var inte så värdigt. Och jag tycker inte att man ska köra runt och leta efter rätt adress när man är i ett chocktillstånd. Det är trafikfarligt. Något sådant kommer jag aldrig begära av en anhörig. Jag blir kanske aldrig den största eller rikaste begravningsbyrån, men det är inte därför jag gör det här.
Cecilia älskar sitt nya yrke.
– Jag tycker om den lugna atmosfären. Men det bästa är att jag får hjälpa människor i sorg med något som känns jobbigt för dem.
Av Petra Olander
Foto: Lars Jansson