Susannas dotter har adhd: ”Vårt liv är en hård kamp”

När jag träffade min man och gifte mig med honom märkte jag inte att han var annorlunda. Han var visserligen väldigt slarvig, tappade bort saker, glömde bort sådant han skulle göra och hade noll koll när det gällde att känna av andras reaktioner, men ingenting var särskilt markant.

Oförklarligt barnlösa

Efter något år började vi fundera över varför jag inte blev gravid. Utredningar följde och vi gick från ofrivilligt barnlösa till oförklarligt barnlösa. Efter hjälp fick vi till slut vår dotter.

Sett i backspegeln började förändringarna hos min man då. De kom smygande så jag reflekterade inte ens över dem. Han blev allt mer ofokuserad, allt sämre på att komma ihåg och hålla tider.

När det gällde ekonomin var han en fullständig katastrof och jag har fällt många bittra tårar när jag skulle betala räkningarna och trolla fram matpengar.

Till slut betalade jag alla räkningar med hans lön och lät honom behålla fickpengar. Matpengarna fick gå från mitt konto, annars hade vi inga pengar till mat.

Maken var slarvig

Utan att ens märka det blev det så att jag tog över mer och mer. Till slut var det jag som hade fullt ansvar för ekonomi, hem, barn, bil, julklappsinköp och så vidare.

Jag som inte alls är pedant gick ständigt och plockade upp efter honom eftersom allt stannade på halva vägen.

Detta kom som sagt smygande. Problemen ökade, grälen kom allt oftare och min frustration steg över att jag inte nådde fram till min man.

Jag kunde inte förstå vad som hänt med honom. Till slut var jag bara tvungen att inse att mina känslor hade dött och skilsmässan var ett faktum.

När vår dotter föddes var hon nästan alltid glad. Från de första fem åren har vi ingen bild där hon inte skrattar eller ler och vi fotade mycket. Hon var älskad av alla och älskade alla. Hon var en enda stor kram.

Hon var öronbarn och var sen i talet, men så fort hon fick rör i öronen lossnade det, hon hade inte hört ordentligt. Dagispersonalen sa tidigt att något var annorlunda, men hon klarade sig bra ändå där.

Skolan blev en mardröm

Så kom skolan och en mardröm startade. Det tog inte lång tid innan jag fick höra att hon inte kunde koncentrera sig och inte lyssnade. Skolan ville göra en utredning för att se om hon hade adhd.

Jag trodde att det berodde på att vi var mitt i skilsmässan och det var lite turbulent eftersom jag inte lyckades få en lägenhet.

Dessutom hade jag blivit sjuk och hamnat på sjukhus en kort tid och det hade också drabbat min dotter hårt. Mamma ska ju alltid vara där.

Men utredningen visade att hon hade adhd och jag blev chockad. Min perfekta lilla unge skulle inte ha ett fel. Och vad var adhd?

När vi googlade och lärde oss mer insåg vi att även hennes far har det. Varenda pusselbit föll på plats och jag fick en förklaring till hans förändring och ett namn på orsaken till skilsmässan.

Fick ingen extra hjälp

Jag läste att skolan skulle få extra pengar på grund av diagnosen och jag tänkte att det var bra för då skulle hon få extra hjälp.

Men icke. Rektorn sa att så funkar det inte utan pengarna går till alla barn, diagnos eller ej.

Skolan förutsatte i stället att min dotter skulle medicineras och det blev en ren katastrof.

Hon fick tics i form av hosta och hon skickades ut ur klassrummet för att hon störde. Hon förändrades på flera sätt, fick hemska utbrott och medicineringen togs bort av läkarna.

Skolan gav mycket lite hjälp. I stället fick vi buntar med uppgifter att göra under sommaren. Vi skulle täcka upp vad skolan inte kunde leva upp till.

Det var så mycket att vi hade kunnat hålla på varje dag under sommarlovet för att fixa det.

Rektorn anmälde till socialtjänsten

Vi mötte fördomar om barn med adhd överallt. Min dotter bjöd hem på kalas när hon fyllde år och ungarna kom, men själv har hon bara varit på fem kalas någonsin. Fem!

Mobbningen och utfrysningen spred sig och när hon inte längre ville gå till skolan vände rektorn det till att det var problem hemma hos oss och gjorde en orosanmälan till socialtjänsten.

Jag hade en kamp varje morgon innan jag fick min dotter till skolan. Hon kom dit, men sällan i tid. Utredningen hos socialtjänsten visade att vi inte gjort något fel. Skolan klarade sig inte lika bra.

Vi insåg att vi måste få bort henne därifrån. Jag ringde till en skola i området och den rektorn sa direkt att sådär ska hon inte ha det och hon fick börja veckan efter.

Den skolan kunde inte heller ge henne det stöd hon behövde, men de stärkte hennes självförtroende. Ända tills hon fick sitt första betyg i sexan och där visade sig det bristande stödet genom alla år och hon orkade inte längre utan blev hemmasittare.

Rektorn, läraren och vi kämpade och fick in henne i en specialklass för barn med Aspergers och hon började gå i skolan igen.

På bara en termin höjde hon samtliga betyg! Men att på tre år ta igen alla nio åren är omöjligt för vem som helst.

Föräldrar blir utbrända

Nu är det dags för gymnasiet och i hemkommunen har de bara vanliga klasser. Den Aspergersklass de hade kommer inte att starta i år.

Så vi måste söka oss utanför kommunen. Men de skolorna prioriterar elever från den egna kommunen så vi har ingen aning om hur det kommer att gå.

Vårt liv är en hård kamp. Många föräldrar blir utbrända och jag har varit nära. Hennes far klarar inte sitt eget liv och kan inte vara ett stöd i hennes.

Det borde vara självklart med små klasser och utbildade speciallärare i alla skolor. Det borde vara självklart att skolpersonalen motverkar mobbning. Men så är det inte i verkligheten.

Vuxna har fördomar

Barn med adhd hamnar i kläm, de mår dåligt och far illa. Och jag är så trött på att det ska vara så, de är så många och de får så lite hjälp och förståelse.

Vuxna har fördomar och förutsätter att våra barn slåss, skriker och river huset. Precis som alla andra ungar så är de olika.

Min dotter har ALDRIG fått ett utbrott i skolan eller hos andra. Utbrotten fick hon hemma. Men ju äldre hon blir desto mer strategier för att klara sitt liv hittar hon.

De tuffa skolåren har gjort att vår glada unge är borta och hennes självförtroende är uselt.

Jag är orolig för hur det ska gå för min dotter. Jag kommer inte alltid att finnas där när folk har dömt henne för något hon inte är.

Susanna