Susanna om chockbeskedet: Mina magsmärtor var lilla Saga
Sagor brukar ha lyckliga slut. Det har även den här historien. Susanna Tidqvist, 44, och Magnus Jakobsson, 48, glittrar ikapp efter att deras livs största överraskning också visade sig vara deras bästa.
– Jag vet knappt var jag ska börja, säger Susanna som varit med om något mycket märkligt.
Susanna växte upp i Lödöse och flyttade så småningom till Torslanda med sin dåvarande pojkvän.
– När jag var 23 år blev jag gravid med min son Zebastian och det var ingen rolig upplevelse. Han var planerad, men jag gick upp 35 kilo i vikt, drabbades av diabetes och svår foglossning.
Jobbig första förlossning
Förlossningen blev utdragen och efteråt drabbades Susanna av komplikationer.
– Efter det kände jag verkligen att ett barn räckte, berättar Susanna, som blev ensamstående mamma till Zebastian.
Tillbaka i Lödöse jobbade hon inom kontor och industri och tränade killar och tjejer i friidrott.
– Zebastian blev en duktig spjutkastare precis som sin morbror. Fast i dag har han lagt av, säger hon.
Sedan kom Facebook och plötsligt fick Susanna kontakt med barndomskamrater och andra gamla vänner igen. En av dem var Magnus.
– Vi pratade hockey som vi båda är intresserade av och vad ska man säga, det ena ledde till det andra. Han flyttade in här hos mig 2010, säger Susanna.
Hon och Magnus pratade om barn precis i början, men kom på att båda var nöjda med de barn de redan hade. Susanna med Zebastian och Magnus med sina två döttrar som nu är i 20-årsåldern.
– Jag kände mig för gammal redan som 37–38-åring. Det är ju fortfarande mer ovanligt i småstäder att vara äldre mamma. Dessutom brukade jag retas med ett par kompisar som skaffat barn ända upp i 40-årsåldern, säger Susanna.
Men i februari i år fick hon och Magnus sitt livs överraskning.
– Vi hade haft mycket att göra hela vintern. Jag hade jobbat mycket övertid, nästan varje helg och vi höll på med att renovera huset. Dessutom hjälpte jag ofta min mamma eftersom min pappa drabbats av alzheimer, berättar Susanna.
Blev förstoppad
Hon kände sig ändå frisk och stark och utan några som helst hälsoproblem. I alla fall fram till februari.
– Då blev jag förstoppad och det kunde ju hända ibland, men den här gången höll det i sig i tio dagar och jag behövde kissa hela tiden mot slutet. Jag trodde jag fått urinvägsinfektion, säger Susanna.
Sedan fick hon ont i ändtarmen och det blev värre och värre. När Magnus kom hem på natten den 23 februari runt kvart i tolv hade hon mycket ont.
– Men det var inte förrän halv två som jag gick med på att åka in till akuten. Då kunde jag inte längre sitta, så Magnus fick ringa ambulans, säger Susanna.
Ambulanskillarna var trevliga och undersökte henne utan att kunna hitta vad som var fel. Funderingarna var att det var något med tarmarna.
– Jag har förstått senare att min son och andra trott att det varit cancer, men själv var jag aldrig inne på de tankegångarna.
Susanna kom in på akuten i Trollhättan och fick ett mycket dåligt bemötande.
– Jag fick ingen hjälp på två och en halv timme, ombads ta tempen på mig själv och när läkaren väl tittade på mig, hittade hon inget vid undersökningen, som för övrigt var väldigt förnedrande. Det var först efter ett urinprov som de insåg att jag var gravid och då var läkaren snorkig i kommentaren ”du vet väl att du är gravid”, precis som att jag skulle undvikit att tala om det om jag vetat det, säger Susanna.
Fick panikångest
Hon blev tillsagd att ta sig till gyn-mottagningen själv för undersökning under den tidiga morgonen trots att hon knappt kunde gå, men tack vare Magnus kom de dit.
– Jag var i full chock, hade panikångest och ville faktiskt dö. Sa att jag ville kasta mig ut genom fönstret eller att Magnus skulle hämta ett rep. Det går inte att beskriva hur det kändes, berättar Susanna.
Alla tankar på den förra förlossningen sköljde över henne och hon kände sig inte alls förberedd på det. Hon gallskrek av rädsla.
– Jag gör inte det här, sa jag. Som tur var var Magnus lugn och sansad. Utan honom hade det inte gått. Dessutom släppte smärtorna och det blev lättare att tänka.
Väl uppe på gyn och sedan på förlossningen möttes hon av mycket trevlig och förstående personal som hjälpte henne på alla sätt.
– Då började jag inse att jag faktiskt inte kunde göra något åt situationen. Nu blev jag mer oroad för att det skulle vara något fel på barnet. De trodde att bebisen skulle vara prematur, för tidig, och det var ju inte heller bra att jag hade fått morfin för smärtorna, för det kunde vara dåligt för barnets lungor, säger Susanna.
Dessutom hade hon levt ett helt vanligt liv i månader under den okända graviditeten, ätit sådant som man inte får och till och med varit ute och huggit ved dagen innan hon åkte in till sjukhuset.
– Jag såg framför mig ett barn med tre ben i pannan eller något.
Sedan blev det dags för förlossning och den blev något helt annat än mardrömmen hon gick igenom som 24-åring.
– Det tog en timme och hon kom ut efter tre krystvärkar. 15.09 var allt klart. Helt otroligt stor skillnad. Amningen har funkat direkt också. Märkligt.
Ville se underverket
Pappa Magnus började räkna fingrar och tår. Allt såg bra ut och alla var glada över det lyckliga slutet.
– Det var en mycket bra och erfaren förlossningsläkare som vi hade och alla tyckte det var så roligt att vara med om en så oväntad födsel. Många var nyfikna och ville se underverket, säger Susanna.
När hon fick sin dotter upp på magen kunde hon inte låta bli att skratta och efter att lungorna kollats kunde man konstatera att det var en normalstor, 50 centimeter lång och 3 240 gram tung, frisk bebis som lyckats gömma sig bakom moderkaka och annat för att överraska sina föräldrar.
– Ingen som sett mig kunde ana att jag var gravid. Det låter konstigt, men så är det. Jag hade haft blödningar under tiden och dessutom har jag under de senaste två åren hamnat i början av klimakteriet. Inte ens när jag tänker tillbaka kan jag komma på något onormalt, berättar Susanna.
– Jag har tänkt på det hundra gånger.
Magnus skakar på huvudet.
– Det fanns inget som syntes alls.
Han ser mäkta stolt ut över sin söta rödlätta dotter och kan inte sluta le, men efter födseln på sjukhuset var det han som började skaka.
– Jag var lugnare efteråt, Magnus fick nog sin chock senare. Men vi hade mycket att ta tag i och det första var att börja ringa runt. Först till min bror eftersom han visste om att jag åkt in med ambulans och sedan fick vi beta av alla släktingar och nära vänner, säger Susanna.
Det största problemet var att bli trodd. ”Ja, visst, eller hur …” svarade de flesta och en del blev nog inte övertygade förrän de fick se en bild. En del Facebookvänner vägrade till och med då att inse fakta, utan trodde att det var ett barnbarn på bilden.
– Jag ringde min chef och det kändes konstigt, men hon var stöttande. Över huvud taget har vi fått mycket hjälp. Vi hade ju ingenting och snart hade vi fått allt från bilbarnstol och vagn till kläder, säger Susanna.
Namnet från mormor Daga
Hon och Magnus körde också förbi Ikea på väg hem för det mest viktiga.
Gladast i släkten blev kanske Susannas mamma som nu äntligen fått ett barnbarn som är tjej.
– Det var också hon som hjälpte oss med namn. Hon påminde oss om min mormor Daga och med S från Susanna blev det Saga och det passade ju på andra sätt också. För det är ju en Saga.
Magnus håller med.
– Visst var man i chock, men när man fick se den här så blev man ju kär på riktigt, förklarar han och kramar Saga, som lägger pannan i djupa veck.
– Hon är så lugn och det är inga problem. Dessutom, vad skulle vi ha gjort. Det är ju inte så att man kan sälja henne på Blocket, skämtar han.
Magnus och Susannas arbetskamrater och vänner har däremot haft lite roligt åt dem på grund av deras tidigare attityd.
– Det har varit en del gliringar kring vabb och att vi alltid ska vara värst, som blivit föräldrar äldre än någon annan.
Bygger ut huset
Samtidigt har många tyckt att det är det roligaste som hänt grannskapet på flera år.
– Nu håller vi på med att bygga ut huset och man kan lätt säga att livet inte riktigt blivit som vi tänkt oss. Jag får tänka på vad jag retar folk för i fortsättningen, för det här är karma. Det är jag säker på, ler Susanna medan Saga med redan stadiga ben försöker ta något steg.
– Hon ska bli friidrottsstjärna om jag får bestämma. Vi har redan satt henne framför tv:n när det är tävlingar.
– Och hon slänger iväg sin napp med ett bra kast!
Det händer att kvinnan inte får några tecken…
Att vara gravid utan att veta om det kallas för kryptisk graviditet. Det händer då och då att kvinnor inte får några biologiska tecken på att de är gravida förrän det är dags att föda.
● Det kan hända om mensen har fortsatt att komma som vanligt, eller alltid är oregelbunden. Om kvinnan antingen är så ung att hon inte haft regelbunden mens eller är gammal nog att tro att hon kommit in i klimakteriet.
● Eller om livmodern ligger på ett sådant sätt att magen inte blir så framträdande. Man tror att man bara gått upp lite i vikt …
● Vanligtvis går man upp 13–15 kilo under en normal graviditet, men det kanske inte syns på alla. Sparkar i magen kan kännas exakt som när man har uppblåst mage.
● Det är mycket sällsynt med kryptiska graviditeter. Ungefär en graviditet på 25 000 är kryptisk, det blir några få kända fall per år i Sverige.
Äldre mammor är en nygammal trend
De senaste 15 åren har det blivit allt vanligare att kvinnor över 40 år får barn. Av förstföderskorna på 2010-talet var 5,2 procent över 40 år.
Men att föda barn högt upp i åren är ingen modern företeelse. I slutet av 1800-talet var 12 procent av de kvinnor som födde barn över 40 år. Bland 40–44-åringar var det tio gånger så vanligt att föda barn som nu. I gruppen 45–49 var det tjugo gånger så vanligt som i dag.
Källa: SCB