Stor sorg när ett husdjur dör – helt naturligt
Och när de dör förväntas vi inte sörja, för det var ju ändå ”bara ett djur”.
Det är som en tyst överenskommelse hund- och kattmänniskor emellan när vi berättar att vårt älskade husdjur dött, väl medvetna om att bara den som själv har husdjur förstår – av andra förväntar vi oss inte samma mått av medkänsla inför sorgen.
Under pandemin skaffade rekordmånga svenskar hund, och antalet hundar i samhället ökade med tio procent på ett par år. När pandemin var över sjönk antalet nya hundägare, men i slutet av förra året var 813 000 svenskar ägare till 1 126 000 hundar.
Kattägarna är ännu fler. Hur många vet man inte eftersom kattregistret öppnade först i början av 2023. Hittills har knappt 423 000 katter registrerats, men det uppskattas finnas en miljon till, varav uppskattningsvis minst 100 000 hemlösa.
Lägg sedan till alla älskade kaniner, burfåglar, marsvin och hamstrar och råttor som vi pysslar om i våra hem. Det finns kort sagt en väldig massa sällskapsdjur i svenska hem. Och det är bra!
Hundar och katter gör oss lyckliga
För hundar och katter gör oss friska och håller oss sällskap. Andra djur gör säkert också sitt för vår mentala hälsa, men det är hundar och katter som har studerats. Hundarna tvingar ut sina hussar och mattar på promenader i ur och skur och det finns studier som visar att risken att dö i hjärt- kärlsjukdom är lägre hos hundägare.
I ensamhushåll – och de är fler i Sverige än någon annanstans i världen – har forskarna också sett att hundägare har lägre risk att drabbas av hjärtinfarkt eller stroke.
I en studie på kattägare svarade hela 95 procent att katten gör dem lyckligare och att de sprider kärlek medan 95 procent av hundägarna säger att de älskar sin hund, det gör oss till det mest hundälskande folket i Skandinavien.
Men husdjuren lever betydligt kortare än vi människor. Och när vi tar hem vår gulliga hundvalp eller kattunge så tar vi också, även om vi gör vårt bästa för att förtränga det, med oss vetskapen om att de kommer att dö före oss.
Inte nog med det, i de allra flesta fall är det vi hussar och mattar som håller deras liv i våra händer. Väldigt få hundar och katter dör nämligen en naturlig död – det är i de flesta fall vi som måste fatta beslutet att avsluta deras liv. Och det är svårt. Så svårt att många hellre vill att veterinären fattar beslutet åt dem – eller väntar tills det är akut.
Jenny-Ann Gunnarsson är dödsdoula och begravingsentreprenör och kanske så van att handskas med tankar på döden som man kan vara. Ändå var beslutet att avliva familjens hund Enzo så svårt att hon mer än två år senare får tårar i ögonen när hon pratar om det.
Enzo hade fått en cancerknöl vid anus, och hade opererats två gånger och fått två behandlingar med cytostatika. Men cancern kom tillbaka igen och de insåg till sist att det inte skulle bli bättre – och fattade det svåra beslutet att låta honom somna in.
– När vi märkte att nu är det nog snart dags så åkte vi till vårt lantställe och bara var där en vecka tillsammans. Men bara detta att bestämma, och beställa veterinären …
I sitt arbete som doula är Jenny-Ann noga med att inte använda omskrivningar som att somna in, gå bort eller gå ur tiden.
– Men det blir väldigt svårt när jag tänker på hur jag ska prata om min hund, för egentligen vill jag säga att vi fick ju döda honom! För det var ju faktiskt det vi gjorde.
Tog hjälp av en dödsdoula
Inför beslutet hade hon tagit hjälp av en dödsdoula i England som hon känner från sig egen utbildning och som är specialiserad på husdjur i livets slutskede.
– Jag hade faktiskt två veterinärer i stan och på landet som gav medicinskt stöd snarare än rent sorgstöd, säger hon. Jag är själv sådan att jag hellre vill veta än inte veta. Men jag hade också doulan och två kollegor som jag pratade med inför att vi skulle fatta beslutet och inför den här sista veckan, och det hjälpte mig verkligen.
– Förhållningssättet är alltid att vara neutral, men inte döma och inte trycka på.
Hon uttrycker det som att vi inte ska skämmas, utan verkligen gå in i sorgen. Och att djuren, enligt henne, förstår att de är sjuka, och att de på något sätt är ledsna för att vi är ledsna.
Jenny-Ann menar att det är viktigt att planera, om man har möjlighet, och att tänka igenom hur det ska gå till, vem som ska vara där.
– Och också att göra fint och göra det här ceremoniella.
Enzo fick dö hemma på lantstället.
– Veterinärerna kom hem till oss och vi fick det gjort hemma i vårt matrum, där vi har stora dörrar ut som kunde vara öppna. Det var i slutet av april, och lite kallt, och jag minns hur jag satt där på golvet och fick allt förklarat för mig…
Efteråt var det doulorna som Jenny-Ann orkade ha kontakt med – och så gjorde hon som så många djurägare gör och talade om via sina sociala medier att Enzo var borta.
– På ett sätt ville jag inte. Jag ville bara vara här i min bubbla, men jag kände att på något sätt ska det annonseras, så att det livet, Enzos liv, var värt någonting. Det var ett liv levt. Dessutom ville jag förklara varför jag hade varit lite off. Och så gjorde jag det också utifrån mina roller som begravningsentreprenör och dödsdoula, för att visa på att i en sådan situation var jag bara en ledsen hundmamma.
Hon upplevde inte att hennes yrkesroller hjälpte henne.
– När det händer en själv, spelar det ingen roll om du har verktygen. Jag hade alla tecken på sorg och var faktiskt fysiskt sjuk i ett par veckor. Jag hade svårt att sova, kroppen värkte, jag kunde inte koncentrera mig och fick håravfall. Och så var jag trött hela tiden.
Tre år har gått, men Enzos urna står kvar intill hans foto på köksön på lantstället, där Jenny-Ann kan se honom, klappa på honom och prata med honom.
– Vi har pratat om att begrava honom, men jag är inte redo än, säger hon.
Efter sin egen upplevelse kommer Jenny-Ann att erbjuda de dödsdoulor som hon utbildar i Sverige en fördjupningskurs i att doula människor med husdjur men även djuren.
– Vi svenskar bor ju mer och mer ensamma, och hundar och katter har i allt större utsträckning blivit våra familjemedlemmar. Men vi är inte så bra på att hantera människor i sorg över huvud taget, och framför allt inte människor som sörjer ett husdjur.
Avliva husdjur hemma en växande trend
Jenny-Anns Enzo avlivades hemma – och just hemavlivning är en växande trend. Många vill hellre låta sina husdjur dö hemma än ta in dem till klinik för att avlivas. Då kan hunden få dö på sin favoritplats hemma i trädgården eller i vardagsrummet och slipper stressen som många djur känner av att bara komma till en veterinärklinik.
Det är ofta enskilda veterinärer som inte är knutna till kedjor som erbjuder avlivning hemma, men efterfrågan är större än tillgången, menar Sandra Douglas, som är chefsveterinär på Anicura.
Hemavlivning kräver planering och det finns fler frågor att fundera igenom; som om eventuella barn och andra djur ska vara med i samma rum, finnas i ett annat rum och få se det avlivade djuret efteråt – eller inte alls vara med.
Vid en avlivning hemma kan du välja att själv köra ditt husdjur till kremering, låta veterinären ta med sig djuret – eller att begrava kroppen i trädgården eller på din egen mark. Planerar du att begrava hemma i trädgården, så är det viktigt att först kolla med din kommun att det är tillåtet, eftersom olika regler gäller i olika kommuner.
Fundera noga på hur du vill att avlivningen ska gå till
Sandra Douglas såg ofta djurägare komma in med sina gamla och sjuka djur på akuttider när hon arbetade kliniskt, och reflekterade över det.
– Jag tänkte ofta att det kan bero på att det är svårt att planera in en avlivning och skriva in ett datum för att hunden eller katten ska dö i sin kalender. Då kan det kännas lättare att fatta beslutet i stunden och åka in akut.
Sandra är inte bara veterinär och specialist på hund och katt, hon har också en hel rad husdjur hemma och har stor förståelse för djurägarens oro, rädsla och sorg. Däremot ingår ingen utbildning för att stötta människor i sorg i utbildningen – det är djuren som helt och hållet är veterinärens fokus. Men Sandra vill gärna att du som ska avliva ditt djur är tydlig med vad du vill.
– Det viktigaste är att matte eller husse talar om hur de vill ha det. Kanske har de varit med om något obehagligt med ett tidigare husdjur som har satt spår eller har en annan obehaglig upplevelse bakom sig, då är det bra för oss att känna till, så att vi kan undvika att det upprepas.
Även detaljer som om du vill ha ditt husdjur i knäet, sitta på golvet tillsammans med djuret, vara ensam med hunden eller katten efter att den är död eller ha sällskap, är sådant som är viktigt att berätta för veterinären.
– Vissa vill sitta länge, andra vill lämna direkt efteråt – eller inte alls klarar att vara med i rummet när hunden dör, säger Sandra. Allt det måste vi respektera.
Själva avlivningen går till så att djuret får en bedövningsspruta med lugnande medel som gör det sömnigt. När hunden eller katten blivit dåsigt och lagt sig ner sätts en kanyl, ofta i ett framben. I denna ges injektionen med ett eller ett par olika narkosmedel som gör att djurets hjärta stannar.
– Det händer att ett djur piper till när kanylen sätts, berättar Sandra, och det kan upplevas som obehagligt för husse eller matte, men det är många hundar och katter som piper till även vid en vanlig vaccination.
Hjärtat slutar att slå kort efter att djuret fått sista sprutan. Det går fort, på en minut eller mindre. I väldigt sällsynta fall behöver veterinären ge en del av narkosmedlet i vänstra sidan av bröstkorgen – i hjärtat – om djuret är i så dåligt skick att det inte går att sätta en venkateter.
– Förr, när man ofta avlivade katter med injektioner till bukhålan i stället för direkt i blodet, så var det många veterinärer som gjorde hjärtstick efter en stund, när djuret var medvetslöst, för att snabba på förloppet. Men det behöver man inte i dag eftersom narkosmedlet går direkt in i blodet genom venkatetern, säger Sandra Douglas.
De flesta djurägare är med ända till slutet
De flesta hund- och kattägare väljer att vara med hela vägen.
– Men det finns de som verkligen känner att de inte klarar av det. Då får vi respektera det, för vi är inte här för att sätta oss till doms över andra människor. Vi kan i sådana sällsynta fall lösa det med en i personalen.
Det finns också djurägare som väljer att vara med när djuret får den lugnande sprutan, men inte den slutgiltiga injektionen – för att sedan komma tillbaka när djuret är avlidet för att ta farväl.
Sandra har också varit med om att vänner till djurets människor varit med på avlivningen i stället för husse och matte. Den första hund hon såg avlivas var just en grannes hund.
– Den matten kände inte att hon kunde vara med, så då åkte min mamma iväg med hunden och jag följde med, berättar hon.
Det är också viktigt att tänka igenom vad du vill göra med ditt husdjurs kropp efteråt.
Vid en avlivning på klinik är det vanliga att djuret förvaras i ett kyl- eller frysrum i väntan på att föras till krematorium. Du som djurägare kan välja mellan att låta din hund kremeras separat så att du får askan tillbaka i en urna efteråt, eller en samkremering tillsammans med andra djur.
I vissa kommuner är det tillåtet att begrava en djurkropp hemma i trädgården, men andra kräver att djuret kremeras och askan begravs. Det är viktigt att kolla vad den egna kommunen säger innan du bestämmer var djuret ska få sin sista vila. Många kommuner har en djurkyrkogård och vissa tillåter begravning av djurkroppen medan andra har urnsättning för kremerade djur.■