Stina Wollter: "Har nog aldrig känt mig helare"
Konstnären Stina Wollter dansar in med en blommig klänning. Hennes leende är varmt, öppet och nyfiket. Och när jag säger att jag tycker så mycket om hennes bok, ”Kring denna kropp”, andas hon ut med hela överkroppen.
Stina hoppas att den som läser ska känna att boken fortsätter utanför pärmarna, att det är ett ständigt flöde av liv och berättelser som förändras.
– Om du lyssnade på Kroppskontakt i Sveriges Radio hörde du avsnittet när jag sökte upp en av mina klasskompisar i mellanstadiet, Anders. Han gav mig en utifrånbild kring de första sexuella övergreppen jag var med om, när jag blev avklädd på skoltoaletten av killarna i sexan. Han, som var en av de snälla och själv blev retad, berättade om att jag i början var med på en sorts lek, och hur han sedan såg hur jag satt och grät. Men Anders säger också: De vuxna måste ha förstått att det här hände. Så frågan måste ställas: Var det ingen som fångade upp mig eftersom jag var en av de coola, starka? Tänkte de: ”hon klarar sig nog”?
Skapar skal för att överleva
Det är ett tankefel många gör om de här ”kompetenta” personerna, menar Stina.
– Vi skapar olika skal och skydd för att överleva. På hemmaplan var det kaos för mig, med förvirring, sorg och smärta. Det finns ett genomgående tema kring de många jag pratat med som blivit bra på att överleva och kamouflera en tuff tillvaro. Alla säger: Tänk om någon stannat till och frågat hur det var med mig. Jag tror jag är någon slags missionär för uppstannandet och konstnärens blick som måste söka det som gömmer sig bakom ytan.
Hur märktes det här kroppsligt, hade du några komplex som ung?
– Det är nästan så jag inte har någon egen relation till min kropp. I och med att övergreppen på skolan började när jag bara var tolv, och ingen hade formulerat att det var fel, så blev signalen till mig att om man såg ut som jag gjorde så ägde jag inte kroppen längre.
Sedan hade jag oturen att mitt första längre förhållande var med en kille som slog mig och relationen avslutades med att han våldtog mig när jag skulle lämna honom. När jag var tolv blev jag kär i en 31-årig man som jag var tillsammans med tills jag var femton.
Så jag var bara en kropp som nyttjades på ett eller annat sätt. Om jag tänkte något så var det nog att jag inte var fin.
Hade också behövt höra att jag var fin
Vid sin sida hade Stina Wollter dessutom sin två år äldre syster Ylva som hade anorexi och stod och grät i panik framför spegeln.
– Hon vägde 29 kilo, blev sondmatad och sa: ”Titta jag är så fet, jag är så äcklig”.
Det är så starkt hur din syster Ylva har präglat dig, på gott och ont. Du skriver att du var smutsig och hon var ren, som om du levde i kontrast till henne?– Jag tror att jag intuitivt försökte skapa en slags balans i universum. Som barn kunde jag inte förståStina Wollters Sommar i P1 – en ljus berättelse om dödenLäs mer
hennes perfekthet, hennes stenhårt bäddade säng, ordningen kring henne och hennes blanka hår, men omedvetet kanske jag försökte rädda henne genom att inta en motsatt position. Så jag blev pajasen, lite grand. Lortgrisen med tovor i håret. Men jag hade ändå behövt höra att jag också var fin. Att jag har blivit försummad innebar också att jag på ett bra sätt lämnades ifred att växa lite vilt, det har gjort att jag i dag kan vara den jag är. Jag är fantastiskt barnslig och kräver tillgång till alla mina åldrar.
Stina Wollters syster dog
Ylvas anorexi började med att hon diagnostiserades med diabetes?
– Då var hon sju och jag fem. Vi bodde hos mamma, hon var ensamstående. Jag har varit arg och ledsen på morsan, men ju mer insikter jag fått om hennes liv och när jag sedan själv blev vuxen, frånskild och ensamstående mamma, så har förståelsen ökat.
Stina Wollter beskriver sin mamma som rädd och osäker – men samtidigt briljant intellektuellt och hänförande vacker.
– Men hon trodde inte på det alls själv. Det spelade aldrig någon roll hur mycket man än bekräftade henne.
Kanske var anorexin Ylvas ”mentala insulin”, funderar Stina Wollter.
– Vissa diagnoser föds ur en nödvändighet. Ibland känner jag att det är som ett lotteri, vilka grejer man får. Jag har fått en känslig mage och gnisslar tänder, det är mina symptom. Anorexin var hennes psyke som sökte en utväg, en bearbetning. I efterhand finns det en skrämmande logik i att det blev just ätstörningar för Ylva, eftersom mamma hade sådan fettskräck. Ylva såg till att stanna i en frusen flickkropp som på många sätt var det absoluta idealet för mamma.
Ylva dog fem dagar innan hon skulle fylla 30. Det är 26 år sedan. Men hon är fortfarande en stor del av ditt liv?– Ylva var mitt enda helsyskon och hon aktualiserades nu när mamma dog. Deras urnor står bredvid varandra. Jag visste att mamma ville bli begravd bredvid Ylva. Men om min mamma dött för sex år sedan hade jag gått hennes vilja emot.Stina Wollter om tuffa tiden: ”Valde att inte lyssna”Läs mer
Mamman blev mot slutet av livet dement, vilket gjorde att hon glömde bort mycket, men även tittade fram i en ny, kärleksfull personlighet. Stina har varit med henne hela vägen, de har dansat, samtalat och kramats.
– Det försoningsarbete jag fick göra med mamma gjorde det så fruktansvärt starkt att lägga dem två bredvid varandra.
En urna väger ungefär som ett nyfött barn och hon satt med urnan i knät, som man håller en bebis.
– Jag försökte öppna den, för jag ville så gärna ha lite aska i en berlock runt halsen, men det gick inte att öppna den jävla urnan.
Medan tårarna rinner nerför båda våras kinder, så kan Stina samtidigt skratta högt och varmt åt sig själv och den tokiga bilden i huvudet.
Många som har gått bort
Du har ett odramatiskt och nära förhållande till döden?
– Om man bortser från de negativa följderna av döden, så har det hänt så otroligt viktiga och vackra och betydelsefulla saker runt den. Eftersom jag varit nära döden så många gånger och tror att själen fortsätter leva så har jag ett behov att prata om den. Min bror dog, min syster dog, Viveka Seldahl – pappas livskamrat som betydde så mycket för mig – hon dog och mamma dog.
Jag lever nästan berusande just på grund av för tidiga dödar och upplevelser vid dödsbäddar. Jag har ju dem att tacka för min längtan att vara sann, inte svika sig själv och leva utan rädsla för döden.
Stina Wollter i sociala medier
För några år sedan började du använda sociala medier som ett sätt att nå ut med dina budskap?
– Jag öppnade ett instagramkonto och lät människor följa med in i ateljén och mitt liv.
Stina började undersöka och ställa frågor: Vad betyder det att ta hundra bilder på sig själv? Vem är jag?
Hur ser jag ut? Kan jag se ut så här? Varför är det här fult och varför kallas det här vackert? Varför är det okej att pluta med munnen och sexualisera sig själv, och varför är det inte okej när man leker?– Om någon sagt till mig för fem år sedan att ett socialt medium skulle gjort ett lika viktigt arbete som terapeutiskt arbete, skulle jag hånskrattat. Men det blev så. Om hundratusen människor skriver ”tack för att du finns och skapar trygga rum” kan du inte möta det genom att stanna kvar i självhat. Det går inte. Men du måste äga dina poster.Stina Wollter har slutat att kriga mot sin kroppLäs mer
Här hittar du Stina Wollters Instagramkonto.
Gör en ”seetox”
Psykologen KG Storm har kallat hennes instagrambilder för ”visuell dynamit som man blir go’ i huvet av”. Hon lyser upp som en sol när jag nämner det.
– I dag är vi bombarderade mer än någonsin av visuella flöden. Vi måste påverka det så mycket vi kan. Det går att göra en ”seetox”, som jag kallar det, att ta bort de konton som bara får dig att titta på ditt hem eller din kropp med negativa ögon. Jag gjorde det med mitt eget flöde, och järnspikar vad mycket bättre jag mådde!
Du har förvånansvärt många unga följare?
– Varje dag får jag mail från tjejer från 11 år och uppåt. De skriver att de hatar sig själva, att de vill skära bort saker, de tycker att de är fula och äckliga. Jag brukar fråga dem om de går och lägger sig på kvällen med någon som hatar dem. Nej, säger de. Jo, säger jag. Sig själva. Så vi kan väl börja med att bestämma på vems sida du står, säger jag. Tyvärr så finns det starka intressen som vill att vi ska tycka att vi är värdelösa. Vi blir hanterbara då och det går att tjäna pengar på oss.
Om du skulle träffa någon som liknar dig när du var 13 år, vad skulle du säga till henne?
– Visst vill jag säga åt henne att hon ska gå första gången hon blir slagen, att hon har rätt att ha bra sex, att hon har rätt att skina och ta sin plats på jorden, att hon inte alls är för mycket och för ”brötig”. Fast å andra sidan hade inte min konst sett ut som den gjort då. Jag kan ju inte ta bort de erfarenheterna jag har fått, de är ytterst värdefulla. När vissa saker har lett till att du har fått ett barn kan du inte bara karva bort bitar. Den första killen var ett sånt asshole att näste man, alltså hennes pappa, framstod som en ängel. Jag är så oerhört tacksam över min dotter och den plats där jag är i dag. Jag har nog aldrig känt mig helare och så lite i strid med mig själv. Jag vill hinna leva så här så länge jag kan, det smakar så fantastiskt gott. Och i förhållande till det blir det fullkomligt oväsentligt hur mycket magfett jag har. Det blir så fjantigt att lägga fokus på det. Så lev bara, skulle jag säga till den där 13-åringen. Lev, och gör det du längtar efter!
Fakta Stina Wollter
Namn: Stina Wollter
Ålder: 54
Bor: I Uppsala
Familj: Maken Mikael Olsson, två vuxna barn, pappa Sven Wollter, systrarna Lina och Simone, bröderna Karl och Magnus och katten Sirap.
Gör: Konstnär, pedagog, sångerska, radiopratare, författare och kropps- aktivist.
Aktuell med: Boken ”Kring denna kropp” (Forum förlag) och radioserien ”Söndagarna med Stina Wollter” på Sveriges Radio.
Av Hillevi Wahl Foto Jessica Lund, privatbild
Lyssna på Stina Wollter i Kroppspodden!
Till varje reportage i den här serien hör en podcast – en ljudfil på internet du kan lyssna på gratis. Den heter Kroppspodden! I det här avsnittet kan du höra Hillevi Wahl prata med Stina om bland annat:
”Jag vet ju att mitt ena bröst har lite annorlunda form än det andra och har kvar en gammal gest där jag håller för det ena bröstet.
”Mamma tillhörde en generation som inte tog ansvar för hur dåligt man kunde må. Det är varje människas skyldighet att pallra sig iväg till en psykolog eller hur man nu väljer att lösa det.”
#minkroppminkompis
Strunt samma om kroppen är tjock eller smal, eller vad andra tycker om hur den ”borde” se ut. Du har bara en kropp och den är fantastisk! Därför drar vi igång en kampanj där vi samlar reportage, filmer och annat kroppspositivt material under hashtaggen #minkroppminkompis.
Vill du vara med och peppa andra kvinnor? Gör ett inlägg (en film eller bild eller text) om varför du är kompis med din kropp. Märk det med #minkroppminkompis och lägg upp det på sociala medier. Så syns det att vi tillsammans är många som vill sprida kroppsglädje!
Häng med i kampanjen #minkroppminkompis på Instagram och Facebook – tillsammans kan vi peppa varandra!