”Sotartösen” dog i en lägenhetsbrand: Emelies livsglädje var så stark

Hemma i huset i Bergeforsen i Timrå kommun gör sig vardagen påmind för familjen Sundberg Boväng. Milton, 11, och Cliff, 7, har precis kommit hem från skolan. Victoria, 23, med dottern Evelyn, 8 månader, är på besök och sitter i köket och pratar med pappa Mikael.

Doften av kokkaffe och bullar sprider sig.

– Jag hoppas ni är hungriga, säger Ulrika och ställer fram fikafatet på köksbordet.

Ulrika är gift med Mikael och mamma till Milton och Cliff. Runt köksbordet har en familj samlats, som småpratar om hur skoldagen har varit och om vad som planeras inför helgen. Men, en person saknas. Emelie, Mikaels dotter som omkom i en lägenhetsbrand i februari, 2017.

– Det har gått fem år och sex månader. Jag kan fortfarande inte förstå att hon är borta. Jag försöker lära mig att leva med sorgen, vissa dagar går det bra, andra dagar är det tufft, säger Mikael.

Han drar upp tröjan och visar sin arm där står klockslag och datum när hon föddes och när hon dog. Här finns också ett citat; ”Bara tiden håller oss isär”.

– Jag saknar henne så mycket, min sotartös från Norrland, säger han.

Hon blev sotare som sin pappa

Minnet av Emelie gör sig påmint i huset. På flera platser finns foton på en tjej som utstrålar livsglädje, charm och värme.

Mikael reser sig upp från köksstolen och går in i vardagsrummet. Han visar den stora tavlan som hänger på väggen ovanför soffan med en leende Emelie i sina arbetskläder. Hon arbetade som sotare och älskade sitt yrke. Emelie valde samma yrke som sin pappa.

– Att få stå på hustak och se vackra utsikter var något hon älskade att göra, säger Mikael.

Han visar också Emelies gesällbrev. Hon var klar med sin utbildning och hade en godkänd sotarexamen. Tanken var att hon skulle ta emot det i april, 2017. Victoria kommer in i vardagsrummet och plockar ner ett foto på Emelie från minnesväggen. På fotot är hon åtta år gammal.

– Redan här hade min syster sin busiga och levnadsglada blick. Emelie älskade verkligen livet, hon levde det fullt ut. Jag saknar henne så mycket, säger Victoria.

– Emelie var alltid glad, hon lämnade avtryck överallt där hon var, säger Mikael och börjar berätta om dagen då livet tog en vändning.

Emelie hamnade akut på sjukhus

Det var tidigt på morgonen den 17 februari som Ulrika vaknade av att det knackade på dörren. Polisen stod utanför och frågade om Mikael Sundberg bodde här.

– Jag blev rädd, tänkte att det måste ha hänt flickorna något. Jag skyndade mig att hämta Mikael.

Han fick veta att det handlade om Emelie och att han måste följa med till Sundsvalls sjukhus och identifiera henne.

– Vi hamnade i chock. Jag ringde till min mamma och syster som kom och var med våra barn, som då var två och sex år gamla, säger Ulrika.

– Vi fick inte veta exakt hade som hänt, bara att det var allvarligt och att hon var svårt skadad, fyller Mikael i.

Han ringde till Victoria som var helt övertygad om att hon hade försovit sig, för den söndagen skulle hon bli hämtad av sin storasyster Emelie. De skulle åka och köpa en present och fira pappa Mikael som hade fyllt år.

– Men jag hörde på pappas röst att det var något annat som hade hänt.

Efter reklamen: Se också: Jeanette förlorade sin dotter Ebba i terrordotet på Drottninggatan

Helikopter tog Emelie till Karolinska i Stockholm

När Victoria fick veta att det handlade om Emelie och att hon låg på intensiven på Sundsvalls sjukhus bad hon pojkvännen att köra henne dit.

Victorias starkaste minnet från när hon såg sin syster var att hon hade svårt att ta in att hon var döende. Emelie såg ut precis som hon alltid brukar. Sot i ansiktet och under naglarna.

– Det var min levnadsglada och livfulla syster som bara låg och sov och var uppkopplad med en massa slangar. Hon var inte annorlunda för mig.

Efter ett par timmar bestämde läkarna sig för att Emelie skulle flygas ner till Karolinska sjukhuset i Stockholm och läggas i en tryckkammare. Läkarna ville göra allt de kunde för att hon skulle överleva, men sa till familjen att inte ha för stora förhoppningar.

– Det var tungt att stå och se när helikoptern flög i väg med min dotter, säger Mikael.

Han, Ulrika och Victoria åkte hem till huset och la sig i var sitt hörn i soffan i vardagsrummet och stirrade upp i taket.

– Ingen av oss sa något på flera timmar, vi bara låg och väntade på att någon skulle ringa, säger Victoria.

Dödsbesked via samtal

Den 20 februari på morgonen ringde läkarna och bad familjen att komma till sjukhuset, de hade även ringt in Emelies mamma. Alla samlades i ett rum på Sundsvalls sjukhus.

– Det var förberett med vatten, servetter och ljus. Jag förstod direkt att nu kommer vi att få ett tråkigt besked, säger Victoria.

Det familjen fick veta var att det inte gick att rädda livet på Emelie, hon var hjärndöd. De fick frågan om de vill donera hennes organ och det var för Mikael och Emelies mamma ett lätt beslut.

– Vi sa ja och vi har fått veta att Emelie räddade livet på fyra personer. Hennes hjärta, lungor, mjälte och lever gav nytt liv till sjuka människor. I all sorg och smärta, kunde hon hjälpa andra att få en andra chans, säger Mikael.

– Det var så mycket Emelie, hon hade velat det, det vet jag, för hon ville alltid hjälpa andra, säger Victoria.

Glömt tom kastrull på spisen

Utredningen kom fram till att Emelie själv hade orsakat branden – hon hade glömt att stänga av en platta med en tom kastrull på spisen. Den kokade torr, vilket gav upphov till branden. Det hade inte börjat brinna stort, men det var en kraftig rökutveckling i lägenheten och det var någon i närområdet som tidigt på söndag morgon hade sett att det kom rök ut från Emelies lägenhet.

– Det fanns två brandvarnare i lägenheten, som pappa hade kontrollerat att de funkade när hon flyttade in. Men Emelie sov hårt, mest troligt hade hon inte hört dem tjuta, säger Victoria.

– Någonstans i all sorg, vet vi att det var en olycka som Emelie själv orsakade och oavsett hur mycket jag vill ställa allt till rätta, går det inte, säger Mikael.

I samband med begravningen var kyrkan fullsatt, de tog in 95 personer, men det var 113 som kom för att ta ett sista farväl av Emelie. Hennes arbetskamrater var klädda i sina sotarkläder.

– Det var mäktigt att se alla sotarna som stod där i sina uniformer och kurpis, som sotarmössan heter. En vacker och kärleksfull hyllning till Emelie, säger Ulrika.

Begravningen gick i Disneytema och låten Hakuna matata från Lejonkungen spelades.

– Den symboliserar hennes inställning till livet. Det fanns inga bekymmer, säger Mikael.

Tiden efter blev tung. Mikael blev sjukskriven ett par veckor, tomheten var enorm. Han hade inte bara förlorat sin dotter, utan sin arbetskamrat, sin jaktkompis och den som följde med honom på dragracingtävlingar.

För Ulrika blev det också jobbigt, hon skulle hålla ihop familjen och få allt praktiskt att fungera. Hennes sorg kom först ett år efter olyckan.

– Jag var ute och gick med hunden och kände en smärta i bröstet, fick svårt att andas och trodde att jag fått en hjärtinfarkt. Det var en panikattack. Jag hade tryckt ner allt under så lång tid.

I juni 2017 spred de Emelies aska i sjön vid jaktstugan i Järvkvissleby, en plats Emelie älskade. Det var en självklarhet att hon skulle ligga där.

Familjen samlades och rodde ut med två båtar, i den ena satt Mikael som spred Emelies aska. I den andra satt Victoria som spred Enzos aska.

– Enzo var Emelies hund. Han var allt för henne och när han dog, då sparade hon hans aska i en urna och hade den i sin lägenhet. Därför var det naturligt att de skulle vila på samma plats, berättar Victoria.

Känner närvaron av Emelie

När Mikael åker upp till stugan, känner han sin dotters närvaro och hon blir levande igen.

– Jag tänker att hon finns här i någon form, säger han.

Ulrika och Victoria är övertygade om att Emelie finns bland dem, ibland kan de känna av hennes närvaro hemma.

Victoria har tänkt att Emelie kanske kände på sig att hon skulle dö ung, för hon skrev ofta långa inlägg om livet och döden på Facebook.

– Syrrans livsglädje var stark. Precis som om hon visste att hennes dagar på jorden var begränsade. Hon hade också förmågan att ge och beröra människor. Emelie såg varje individ och dess behov.

Mikael fyller i:

– Året innan hon dog åkte hon med företaget till Italien på en sotarkarneval. Under den resan gjorde Emelie avtryck. När Victoria och jag åkte dit året efter, var det många som frågade efter henne.

Emelies syster har också valt sotaryrket

Victoria berättar att det var systern som fick in henne på sotaryrket och hon träffar många av Emelies kunder i dag. Vid ett besök hade en äldre farbror lovat att spela dragspel för Emelie nästa gång hon kom för att sota.

– Han fick spela för mig och framföra sin låt som han hade tränat på.

Efter Emelies död startade familjen och skorstensfejarna en stiftelse för att få fler kvinnor in i yrket. Det var Emelies dröm.

Varje år infaller Sotarens dag i Hedemora, där sotare från Sverige samlas. Efter Emelies död anordnas en auktion den dagen där pengarna går till insamlingsstiftelsen.

– Min systers rädsla var att hon skulle bli bortglömd om hon dog, men så fel hon hade. Hon satte avtryck var än hon gick, säger Victoria.

– Jag hoppas att hon känner hur saknad hon är, min flicka, vår sotartös från Norrland, säger Mikael och stryker Emelies sotarbälte. Som han varsamt lägger tillbaka i glasskåpet.