Sören var chanslös i ishalkan och traktorn flög iväg
Mitt i julhandeln på Ica i Vimmerby, någonstans mellan skinkan och lutfisken, ringde Margareta Lundblad Karlssons mobil.
Det var sonen Patrik som sökte henne och han sa helt hastigt att ”pappa är på väg till Västervik”.
– Först begrep jag ingenting, säger Margareta. Jag frågade Patrik om pappa skulle till stugan, men han svarade nej. Min man Sören Karlsson var på väg till sjukhuset i Västervik i ambulans. Då lämnade jag affären så fort jag bara kunde och tog mig hem.
Vid det tillfället visste hon inte vad Sören, 67, råkat ut för, och han kunde inte berätta för han låg nersövd. Men läkarna gav besked: Han hade varit med om en traktorolycka, där de båda översta halskotorna och halskotpelaren fått ta smällen.
Glashal fläck
Sören glömmer aldrig den 19 december 2016. På morgonen hade han varit i ladugården som vanligt och Margareta, 69, hade tagit bilen till Vimmerby för att julhandla.
Just då var Sören ensam på gården, belägen strax utanför Vimmerby, och hade satt sig i traktorn. Det hade varit minusgrader på natten men framåt förmiddagen blev det plusgrader.
Vid gödselbrunnen hade det bildats en glashal fläck där han kom körande med traktorn, en fläck som han inte såg. Isfläcken var kanske tio gånger tio meter.
Han hade kört där tidigare på morgonen. Då var det inte halt. Men när han passerade runt 11.30 var det glansis och olyckan var ett faktum.
– Jag bara kände hur däcken släppte och traktorn kastades iväg, innan det blev tvärstopp vid gödselbrunnen. Det gick inte fort, jag körde max tio kilometer i timmen. Men det blev en kraftig smäll och jag slog i skallen, samtidigt som det brände till bakom örat.
Sören hade inte säkerhetsbältet på, men kommer aldrig att förstå hur en så liten smäll kunde orsaka en så allvarlig skada. Kroppen vreds åt sidan och huvudet for in i vindrutan. Det började kittla i både händer och fötter.
Försökte tuta
När Sören tappade känsel förstod han att det var allvarligt. Han sjönk ner mer och mer i hytten och insåg att han på något vis måste påkalla hjälp.
Hans bror fanns på vedbacken en bit därifrån och Sören försökte tuta för att fånga broderns uppmärksamhet.
– Men jag klarade inte att komma åt tutan, hur mycket jag än försökte. Jag satt i traktorn i 20 minuter, oförmögen att röra mig. Då dök det upp en man på gårdsplanen.
Mannen kom för att hämta spannmål och upptäckte genast att traktorn såg konstig ut. Han stannade och fick syn på Sören i hytten. Brodern hade nu också kommit dit och ambulans larmades.
Ambulansen var snabbt på plats och ambulanssjuksköterskorna insåg att de måste vara ytterst försiktiga med Sören.
– Jag fick hjälp att flytta fötterna till fotsteget och de reste en brits mot mig för att jag inte skulle röra mig. Därefter lades britsen ner och de åkte iväg med mig. Sedan har jag inga minnen, men sjukvårdspersonal och familj säger att jag vaknade på julafton.
En som minns desto mer är Margareta. Sören fördes till sjukhuset i Västervik och de pratades vid i telefon, men detta är inte något som Sören kommer ihåg. I sitt omtöcknade tillstånd, bad han henne ta med några saker till sjukhuset – hon skulle väl komma och hämta honom på kvällen?
Tunga tankar
Så blev det dock inte. Efter röntgenundersökningar i Västervik fick Sören åka ambulans till neurokirurgiska intensivvårdsavdelningen på Universitets-sjukhuset i Linköping, eftersom han hade frakturer på de båda översta halskotorna och på halskotpelaren.
I stället för att hämta hem sin man fick Margareta ringa till hans nio syskon och berätta vad som hade hänt.
– Han låg sövd och andades med hjälp av respirator, berättar hon. I Linköping opererades han två gånger, men dagen före julafton bedömdes läget vara så stabilt att han kunde förflyttas till IVA i Västervik.
Och sedan – på själva julafton – slog Sören upp ögonen och gjorde ett litet försök att kommunicera med omvärlden. Själv kommer han inte ihåg det, men hustrun minns. Det var ett livstecken så gott som något, även om han var omtöcknad av alla mediciner.
– Jag och våra söner Jonas och Patrik var på sjukhuset, men åkte sedan hem för att försöka fira jul i alla fall. Vi åt julmat och hade till och med tomte för barnbarnens skull. Men vi hade redan bestämt att fira en gång till när Sören kommit hem, säger Margareta
Läkarna vågade ännu inget säga om utgången efter olyckan och Sören själv brottades med många tunga tankar. Skulle han bli förlamad och hamna i rullstol? Det var en svår tid för både honom och hustrun.
En tur på fyrhjulingen
Nu är Margareta pensionär, men jobbade då som tandsköterska och fick rådet att arbeta för att skingra tankarna.
Läs också: Ulla-Britta överlevde den svåra bussolyckan: ”Enorm tur”
Sören visade sig vara starkare än vad läkarna trodde och någon rullstol ämnade han inte hamna i. Tillsammans med sjukvårdspersonalen satte han upp delmål och den 19 januari 2017 var tanken att han själv skulle kunna ta på sig en tröja och gå tre trappsteg.
Det klarade han till och med före nyår. Sedan fick han gå mer och mer, och rörde händer och fötter så mycket som möjligt. Kämpaglöden fanns där och den 13 januari fick han komma hem, om än på ostadiga ben.
– Den 14 januari 2017 firade familjen jul igen, med både julmat och tomte, berättar Sören.
Några dagar senare blev det en inspektionsrunda till ladugården och en tur på fyrhjulingen.
– Det var väl inget som läkarna rekommenderade, men det kändes skönt, säger Sören.
Han var helt sjukskriven i drygt två månader och började sedan jobba i sitt företag. Nu har han nått sitt mål. Han är tillbaka bland djuren på gården, där han jobbar åt arrendatorerna. Hans ansikte lyser.
– Med envishet kommer man långt, säger han, och Margareta ler varmt mot honom.
Av Anna Lindau Backlund