Sophies son Tristan träffades av tåget och dog

Tristan blev bara 3 1/2 år. Under en promenad släppte han plötsligt mamma Sophies hand och sprang upp på banvallen vid en obevakad järnvägsövergång. I samma stund kom pendeltåget mot Malmö. Bredvid stod Sophie och såg hur hennes son träffades av tåget. De minnesbilderna lever hon med varje dag. Liksom den bottenlösa sorgen.

Det har gått snart två och ett halvt år sedan tragedin inträffade. För Tristans föräldrar Sophie Hultberg, 37, och sambon Henrik Andersson, 32, blir livet aldrig mer sig likt.

Sorgen efter Tristan

– Vi kommer aldrig att få det liv som vi en gång planerade. Vi kommer alltid att leva med sorgen och tomheten efter Tristan. Sorgen försvinner aldrig, men vi blir bättre på att hantera den.

Vi träffas hemma i hyresradhuset i Billeberga i Skåne. Henrik är på jobbet och dottern Tekla, 1 1/2 år, är på dagis. Sophie och jag har haft kontakt via mejl en längre tid. Beslutet att medverka i Allas är något som fått mogna fram. I ett mejl skriver hon att hösten och vintern har varit oförklarligt mörka, att hon befunnit sig i en svacka och varit under isen i princip varje dag. Hon ber om ursäkt för att hon dröjt så länge med att svara. Nu känner hon att hon orkar prata om det som hänt, om dagen då Tristan rycktes bort från dem och om tiden fram till nu.

Det är en smärtsam historia hon har att berätta. Om det värsta som kan drabba en människa – att mista ett barn, men också om hur livet långsamt kommer tillbaka med ljusa stunder ibland. Sophie är sjukskriven och medicinerar mot ångest och depression.

Begravd vid tågspåret

Vi sitter i vardagsrummet. Katten Isidor breder ut sig i solgasset på parketten. Huset är fint inrett med loppisfynd och gratisprylar. Tristan håller koll på vad som sker i rummet från olika foton på väggar och hyllor. Efter Tristans död valde de att bo kvar i det lilla samhället.

– I början undrade jag om jag verkligen skulle klara av att bo kvar. Tristan ligger begravd alldeles intill tågspåret och det väcker minnen. Men han älskade att bo i Billeberga. Och jag är uppvuxen här och känner mig trygg här. Särskilt här i huset och området. Det bor några på gatan som har haft det jobbigt i livet och det är alltid någon hemma. Vi kallar oss för trasdocksgänget. Det finns en trygghet i det.

Vi återvänder till den ödesdigra septembereftermiddagen 2012. Det regnade ute. Tristan var inte riktigt i form. Han sov en stund och var ledsen när han vaknade. Sophie hade planerat att gå till affären men ringde till sin pappa och bad honom handla ingredienser till middagen. Men så ändrade sig Tristan och ville gå ut.

På vägen tillbaka från affären ville Tristan att de skulle ta en annan väg och gå över järnvägsspåret vid några oövervakade gångfållor strax söder om själva stationen. Sophie tvekade. Hon ville ta den andra övergången med bommarna, men så tänkte hon att Tristan var på bättre humör och på andra sidan spåret fanns det en lekplats där han kunde rusa av sig en stund.

Obevakad tågövergång

Den obevakade övergången var uppsatt av kommunen och Sophie hade använt den redan som barn. Det som sedan händer är fasansfullt att höra och det går inte att föreställa sig hur det är att vara i Sophies situation.

– Vid övergången håller jag Tristan hårt i handen och barnvagnen med Tekla i den andra, men så plötsligt sliter sig Tristan loss och springer upp på spåret. Jag ser att tåget kommer från vänster. Tristan ser också tåget. Vi tittar på varandra och Tristan står och trampar på spåret. Jag skriker hans namn och tänker gör inte så här mot mig. Sedan träffas han av tåget. Det var ett ljud som lät klonk och han flög högt upp i luften som en trasdocka. Det där är tillbakablickar som triggar i gång ångest och som jag kommer att leva med resten av livet.

Sophie rusar upp på spåret. Det första hon ser är Tristans söndertrasade mössa som ligger en bit därifrån. Hon känner skräcken välla fram inom henne för i vilket skick hon ska hitta sin son. Men hennes pojke är hel. Han har ett hål i pannan och ena ögonlocket är öppet.

– Jag tänkte att han kanske hade klarat sig, men innerst inne visste jag att han var död.

Sophie skriker men får sinnesnärvaro att ringa 112. Några boende intill spåret kommer ut men blir chockade av vad de ser och försvinner in igen. Kvar står Sophie ensam med Tristan liggandes på spåret och Tekla som gråter i vagnen. Snart är ett tåg på väg in och paniken kommer över henne. Då vet hon inte att trafikledningen är larmad och alla tåg inställda.

Sophie orkade ingenting

Sedan råder kaos på platsen. Räddningstjänsten kommer en stund senare och snart är Sophies föräldrar där. Allt känns overkligt. Henrik möter upp och tillsammans får de en stund senare ta farväl av Tristan i ett rum på sjukhuset med blommor och tända ljus. Vid deras sida finns resten av familjen. En präst finns också till hands.

När Tristan var död fick de ofta kommentarer om att det värsta snart var över. Bara begravningen var överstånden skulle det kännas lättare. Sophie vet att det inte är så. Det värsta är inte alls över. Första tiden innan sorgen bryter ut i full kraft kallar hon för bomullschockbubbla.

– Jag tror att det är ordnat så att man klarar det som man absolut måste. Man går som i en bubbla. Det är mycket man måste klara. Se sitt döda barn, planera begravning, vad ens döda barn ska ha på sig…

Första tiden var det alltid folk hemma. Familjen ställde upp och lagade mat, skötte hemmet och tog hand om Tekla. Oftast sov de över. Sophie och Henrik orkade ingenting.

– Det var så svårt att se Tekla som inte förstod något. Och jag hade ingen kraft att ägna mig åt henne. Hon kunde skratta mot mig och så klarade jag inte av att le tillbaka. Jag tänkte jag älskar dig så mycket men varför orkar jag inte vara med dig? I efterhand har jag känt sådan skuld för det, berättar Sophie och fortsätter.

– När Tristan kom kände jag mig hel. Det kändes som att det var då livet började. Jag var mamma i första hand. Tristan fick mer än Tekla och det har jag haft sådana samvetskval för.

Livslusten försvann efter Tristans död

För Tristans död tog livslusten från Sophie. Hela tiden fick de höra vilken tur de hade som hade Tekla. Sophie upprepar gång på gång hur mycket hon älskar sin dotter. Men då kände hon ingen glädje.

– Jag ville inte leva. Men jag var ju tvungen för Teklas skull. Hon var det enda som höll mig i livet. Och för det kunde jag känna ilska. Hon tvingade mig att leva fast jag inte ville. Jag har känt sådan skuld för det och tyckt att jag är en dålig mamma.

Vad känner du att du kan ge Tekla i dag? Sophie funderar en lång stund. Det verkar inte som att tanken har slagit henne.

– Vi pratar mycket. Det kan jag ge henne. Vi pratar om kompisar, vad som hänt under dagen och om Tristan. Hon frågar mycket. På så sätt är hon lik Tristan. Han frågade också om allting. I dag är hon mer medveten om honom. I början förstod hon ju inte varför vi gick till graven och tände ljus. Nu har hon sin egen bild av honom och av vem han var, berättar Sophie och säger att hon i dag har energi igen och att allt hon har ger hon till Tekla.

Sophie anklagar sig själv

Sophie har också anklagat sig själv för Tristans död. Att hon skulle gjort annorlunda. Anklagelserna har spätts på från andra och gjort att hon känt sig ansvarslös och ifrågasatt. Läkaren som gav dem dödsbudet undrade hur ett barn kunde få springa på banvallen.

På Sophies blogg har det också kommit ifrågasättande kommentarer om hur olyckan gick till. Det gör henne ledsen. Depressionen och skuldkänslorna har gjort att hon inte alltid är snäll mot sig själv, säger hon och menar att hon nedvärderar och anklagar sig själv.

Sophie kommer ihåg kaffet som hon började brygga när vi kom. Vi fikar och småpratar en stund. Vi pratar om band hon och Henrik lyssnar på och som gett Tekla hennes annorlunda mellannamn, om katten som heter Isidor vilket var det namn som Tristan ville att Tekla skulle ha om hon hade blivit en pojke. Och om Sophie och Henrik. På väggen bakom Sophie hänger ett foto på henne och Henrik med lång lugg och kajalsotade ögon.

– Henrik var emo då, säger hon och ler.

Det träffades på en dejtingsajt på nätet. Varje gång som Sophie loggade in såg hon att Henrik hade besökt hennes sida. Men han lämnade aldrig något meddelande. Det var han för blyg för. Så det blev Sophie som hörde av sig till honom i ren nyfikenhet. Det dröjde inte länge förrän de träffades på ett uteställe i Helsingborg.

– Jag blev kär direkt. Sedan dess har vi inte varit ifrån varandra. Det fanns de som reagerade på att vi gick så fort fram, men jag visste att det var rätt. Man känner när det är rätt. Det visar sig i småsaker, som att jag alltid vill ge Henrik den bästa och största kycklingbiten.

Tanken att skaffa fler barn har slagit henne. Henrik vill. Och Tekla. Hon vill ha ett syskon. Sophie vet just nu varken ut eller in.

– Jag måste ju orka. Jag kan inte skaffa en bebis nu, inte nu när jag knappt orkar med mig själv. Men jag har börjat fundera på det mer och mer.

Svåra minnesbilder

Det är många tankar som far runt i hennes huvud. Blir hon gravid måste hon sluta med medicinerna. Det oroar henne. Hon känner också en sorg och skuld för att ha krossat andras liv och drömmar. Att Tristans far- och morföräldrar inte fick mer tid med sitt barnbarn. Över alla andra som bara fick ha honom hos sig en kort stund. Och för Tristans egen skull.

– Jag är ledsen för Tristans skull, att han inte fick uppleva mer av Tekla. Han var en så stolt bror. Tekla var hans. Och han var stolt över mig också när jag väntade Tekla. Det gör mig jätteledsen att han inte fick mer tid med henne. Ska jag då skaffa ett barn till som han inte får lära känna? Jag vet att det låter konstigt, men man får konstiga tankar när man lever med det här.

Sophie går i terapi. Minnesbilderna är svåra att hantera och de kommer okontrollerade över henne vilket skapar svår ångest. Men det har börjat hända saker. Så småningom hoppas hon kunna hantera minnesbilderna så pass att hon inte bryter ihop när de kommer.

Det drar ihop sig till eftermiddag. Det går i dörren. Henrik kommer hem med Tekla på armen. Sophie kramar sin dotter, sätter sig på golvet och leker med henne. Tekla har mycket att berätta och visar oss sin docksamling.

I köket kollar Henrik sin mobil och planerar middagsmat. Det pågår en vardag, trots allt. Men den skiljer sig från många andras. En plats kommer alltid att vara tom vid middagsbordet. Men det finns en framtid som långsamt tar form och glädjeämnena blir fler. Sophie har till och med kunnat skratta sedan Tristan dog. Det trodde hon aldrig. Tekla är den största källan till glädje.

– Självklart är det så. Hon är fantastisk. Underbar. Vi ger henne allt. I dag känner jag sådan otrolig glädje för att vi har henne.

Av Mathias Pernheim

Foto: Stefan Lindblom, Fredrik Johansson/HD

Läs också: Sophie berättar om Tristan i ”När livet vänder” på SVT