Sommarkatten lämnades att dö i sommarstugan
Han var så söt, den lilla katten vi fått av Per och Inga som hade ett lantbruk i närheten av vårt sommartorp.
– Klart ungarna ska ha en kattunge, sa pappa när han kom hem med det lilla knytet lagom till midsommar.
Vi döpte honom till Hobbe, som tigern i serien Kalle & Hobbe.
Han växte snabbt och kunde snart klättra rakt upp för väggarna. På något sätt fick han tag i ojämnheterna i de kalkade väggarna och gillade att hoppade ner på en när man intet ont anande gick förbi. Därav namnet, för Hobbe skrämde alltid Kalle i serien, genom att hoppa på honom när han minst anade. Dessutom var vår Hobbe tigerrandig.
Jag älskade den där katten och lekte med honom varje dag. Han gillade att jaga solkatter och jag gjorde kattleksaker åt honom.
Jag var 11 år, min lillebror 9 och vi var och mycket klokare än våra föräldrar som var runt 40. För när skolan började och vi flyttade hem till stan så lämnade de Hobbe utanför huset!
Föräldrarna ville inte ta ansvar för sommarkatten
Han hade fått kattmat varje dag hela sommaren och hade ingen aning om hur han skulle få tag i mat – han kunde inte jaga.
– Men han kommer svälta ihjäl, grät jag.
– Vi måste ta med Hobbe hem, grät min lillebror.
Mamma och pappa skakade på huvudena och pratade med sin finaste pedagogiska vuxenröst.
– Det går inte att ha en katt i en lägenhet. Han är van att vara ute här. Det vore djurplågeri att ta hem honom i lägenheten, sa de.
Jag tror nästan de trodde sig själva. Att de hade ansvar för ett liv var inget de ens tänkte på. Att Hobbe långsamt skulle svälta ihjäl var inget de insåg – eller ville inse.
På natten låg jag vaken och tänkte på hur det skulle gå för Hobbe.
Nästa dag var det skola och det var inte så mycket jag kunde göra som elvaåring för att rädda Hobbe. Jag hade kanske kunnat smita iväg på en buss, fast det gick inga bussar i närheten av vårt sommartorp.
Gick till en veterinär
Men någon vecka senare, så fick jag syn på en skylt i ett fönster, när jag var på väg till en av mina kompisar. ”Veterinär” stod det på skylten.
Det var inte öppet eftersom det var lördag, men när jag skulle cykla hem från skolan nästa dag körde jag dit. De måste ju vilja rädda Hobbe!
En snäll kvinna i receptionen, lyssnade på min berättelse.
– Du ska ringa till katthemmet utanför stan, jag ska hjälpa dig, sa hon.
Jag blev helt varm inombords. En vuxen som ville vara snäll mot Hobbe!
Jag fick luren och så berättade jag återigen vad som hade hänt. En lika snäll kvinna i andra änden lyssnade lika uppmärksamt. Hon frågade om jag visste adressen till vår stuga, men det gjorde jag inte. Men jag visste vad som stod på skylten ner mot stugan och att man sedan svängde till vänster andra avtagsvägen.
Kvinnan lovade att åka dit och kolla efter Hobbe. Jag skrev upp numret till katthemmet och så bad Lena, som hon hette från katthemmet, mig att ringa efter helgen. Och det gjorde jag.
Hobbe hittades och fick nytt hem
De hade verkligen hittat Hobbe! Han hade varit hungrig, men inte skygg eller förvildad, utan kom fram och strök sig mot dem, eftersom jag slagit larm så tidigt. Och de lovade att de skulle hitta ett nytt, bra hem åt Hobbe! Jag var så glad så jag grät.
Jag tror denna upplevelse präglade mitt liv. Idag är jag engagerad i djurens rätt, vegan och djurskötare.
Mamma och pappa förstod så småningom också att de gjort fel. Strax efter deras svek drog en kampanj mot sommarkatter igång.
Även om de liknar små tigrar är det få som klarar av att bli förvildade.
Annika