Solweig: Så minns jag min barndoms jular
Det kändes i luften att det var något på gång när byns handelsman satte upp ett skynke på utsidan av fönstret. Mamma sa att han skulle julskylta.
Man fick inte se något i fönstret förrän dagen efter. Det var lika spännande varje år.
Dagen efter var det söndag. Det var inte bra för just på söndagar ville mor ligga till sju.
– Någon morgon kan jag väl få sova, brukade hon säga.
En pina var det att ligga till sju i vanliga fall, men denna söndag var det en verklig plåga.
Så fort vi fått kläder på oss och mat i magen försvann vi ut genom dörren och upp till affären.
Å, vad fint det var i skyltfönstret! Tomte, glitter, paket med röda snören, en liten julgran, änglar och julkulor. Längst fram låg bomull som såg ut som snö.
Vi blev helt stumma och glömde bort att prata. Det kunde inte finnas något finare.
Fick åka till staden
En dag frågade jag mor om jag inte kunde få se hur det såg ut bortom vår by. Jag hade aldrig varit utanför byn.
Då berättade mor att jag, min lillasyster och lillebror skulle få följa med till staden där vi skulle köpa julklappar.
Först fick vi åka tåg och sedan båt och det var en mycket stor upplevelse.
I staden gick vi till Epa där mor och far skulle köpa julklapparna. Där var det mycket människor och jag blev rädd. Jag höll mor hårt i kappan och frågade var alla kom ifrån.
– De bor här, sa mor.
Jag tyckte att det var konstigt att alla bodde i en stor affär.
– En sådan docka vill jag ha, sa jag när jag fick syn på alla dockorna, stora och små.
– Vi får se när tomten kommer, sa mor.
Så upptäckte jag att lillebror, som bara var två år, var borta och frågade mor var han var.
– Han sover på en matta bakom disken.
Jag såg ingen disk och trodde att mor ljög. Var det någon av alla människorna i affären som hade tagit lillebror?
– Jag vill ha min lillebror, grät jag.
Då tog pappa mig i handen och så gick vi bort till en tant som stod bakom en bänk, som pappa kallade för disk.
Där låg lillebror mycket riktigt och sov. Vi hade ingen vagn och det hade inte gått att handla om mor eller far skulle bära runt på honom.
Efter resan till staden var jag glad när vi kom hem till byn igen.
Far köpte alltid julgranen
En dag stod det en gran nedanför trappan och jag förstod att det snart skulle vara jul. Far köpte alltid julgranen i affären i byn.
Mor, jag och några av mina nio syskon bakade pepparkakor och det luktade jul i hela huset.
Mor lutade fisk. Det var stora, torkade fiskblock som hon sågade i mindre bitar.
Ibland när hon bytte vatten till fisken var det täckt med is. Mor slog hål på isen och frös så att hon blev röd om händerna. Men hon var alltid glad ändå.
Jag var alltid med mor, det hon gjorde det gjorde jag också.
När julgrisen skulle slaktas fick vi följa med mor och far till bonden. Vi fick inte vara med när den avlivades, men sedan var vi med hela tiden.
Grisen hängde på stallbacken, huvudet var borta och den var uppsprättad uppifrån och ner. Det ångade om grisen och blodet rann ner i en stor spann.
Far och bonden rakade grisen. Mor och bondens fru rengjorde alla tarmar. Det tyckte jag var äckligt.
Under natten fick den döda grisen ligga i farstun, för där var det lagom kallt sa mor.
Nästa dag var mor uppe tidigt och höll på med grisen hela dagen. Jag tyckte att det var roligt med all mat som skulle göras; grynkorv, som vi barn älskade, isterband, som hon hängde över vedspisen för att torka. Jag kan än i dag komma ihåg hur det lät när fettet från korven droppade ner på spisen och fräste till.
Mor och jag rullade köttbullar, som hon konserverade. Hon saltade fläsket, gjorde sylta av huvudet, leverpastej, godast av alla pastejer, korvkaka med russin och palt.
Köket var immigt, det rann på fönstren, väggarna och dörren ut till farstun. Mycket disk blev det för mig att ta hand om. Det fanns inget varmvatten, så diskvattnet fick värmas på spisen.
Rummet blev som förtrollat
Några dagar före julafton låste mor och far in sig i stora rummet och slog in julklapparna.
Vi satt utanför och lyssnade förväntansfullt på prasslet av papper och mors och fars viskande röster. Det var otroligt spännande.
Tidigt på julaftons morgon skulle granen tas in. Vi fick bara titta på när mor och far klädde den. De småträtte hela tiden.
Mor var aldrig nöjd med granen. Det var alltid något som var fel, antingen var den för tät, för sned, för lång eller för bred. Ibland var grenarna för klena så att ljusen tyngde ner dem.
– Tänk att du inte kan köpa en riktig gran, sa mor och far grymtade något om fruntimmer som aldrig blir nöjda och sa att mor fick köpa julgran nästa år.
Men vi barn tyckte att granen var fin och far köpte gran nästa år i alla fall.
Att mor och far småträtte när de klädde granen hörde liksom till julen.
När granen var färdigklädd tyckte jag att stora rummet blev som förtrollat. Granen stod där och lyste med en stjärna i toppen.
Eldade i kakelugnen
Under julhelgen eldade mor eller far i kakelugnen och det stod öppet in till stora rummet. Övrig tid på året var det stängt och kallt där.
På matsalsbordet fanns en stor korg som var fylld med frukt och julgotter. Vindruvor hängde ner från handtaget och i mitten var det knutet en stor, röd rosett.
På förmiddagen kom alltid vår moster med varsin julklapp till oss. När man slutat skolan och börjat jobba blev man utan, då tyckte moster att man kunde köpa saker själv.
Jag minns att när en av mina bröder hade fyllt 14 år och börjat arbeta hos en bonde fick han ingen julklapp. Han såg så ledsen ut och jag tänkte att det inte var roligt att bli stor. Men vi fick förstås julklappar av mor och far.
En av mina andra bröder hade kommit hem till jul och knackade och knackade på dörren.
Mor undrade varför han höll på att knacka när hon hade ropat ”stig in” flera gånger. Till slut gick mor och öppnade.
– Varför kommer du inte in barn? undrade hon.
– Nä, det gick inte, julen stod för dörren, sa min bror.
Sedan skrattade han och vi med.
Finns det några snälla barn?
Det skymde tidigt på julafton och vi blev allt mer spända och hade svårt att sitta stilla.
Mor stod i köket och lagade mat. Far ställde ut granen i farstun och tände alla levande ljus. Å, vad det luktade gott! I farstun fick vi dansa så mycket vi ville bara vi aktade ljusen.
Så knackade det hårt på ytterdörren och pappa öppnade. Utanför på trappan stod varje julafton en papperskasse full med äpplen, apelsiner, nötter, fikon och julgodis.
På kassen stod varje år samma rim ”Till de små i detta tjäll skänker tomten julkaramell”.
Vi såg aldrig vem som lämnade den och mor och far var osäkra på vem det var som alltid kom ihåg oss barn.
När mor hade maten färdig var det dags att äta och åt gjorde vi; skinka med senap, grisfötter, julkorv, sill, sillsallad, leverpastej, rödkål, grova kroppkakor, vita kroppkakor och bröd. Sedan skulle det vara lutfisk, vit sås, kryddpeppar och potatis.
Vi större syskon hjälpte mor med disken. När vi var nästan färdiga sa alltid far:
– Jag cyklar bort och hämtar mjölken.
En stund senare knackade det på dörren och när vi öppnade stod tomten där.
– Finns det några snälla barn här? bullrade tomten.
– Ja, svarade mor, här finns många barn och snälla är de också när de inte hittar på rackartyg.
Tomten tog fram ett paket som var till pappa och när ingen tog emot det frågade han:
– Finns det ingen karl i huset?
– Jo, han är och hämtar mjölken, sa vi.
Jag misstänkte ingenting, men när lillebror var sju år sa han:
– Min pappa har också sådana strumpor.
Då såg jag att mor skrattade och det gick upp ett ljus för mig.
När alla julklapparna var utdelade och tomten hade gått kom far hem en stund senare, svettig och varm.
Någon mjölk hade han inte med sig och mjölkkrukan stod på bänken.
När vi hade lekt en stund med sakerna vi fått gick vi och la oss för att orka upp till julottan nästa dag.
Vackert i kyrkan
Julottan började klockan fem vartannat år och sju vartannat år, vår by och grannbyn byttes om.
Det var kallt och svart som i en säck när vi gick till kyrkan tidigt på morgonen. När vi kom fram var det ljust och högtidligt; två stora granar på var sida om altaret var klädda med levande ljus, det var levande ljus på väggarna, genom hela mittgången och i de stora takkronorna. Det var så vackert.
När orgeln började spela och vi fick sjunga När juldagsmorgon glimmar glömde jag att jag var trött. Jag älskade att sjunga i kyrkan.
Men under predikan hade jag svårt att hålla ögonen öppna. Lillebror somnade i mors knä och far fick bära honom hem.
Det var fortfarande mörkt när vi kom hem från julottan så då fick vi gå och lägga oss igen.
Annandag jul var vi ute i snön och lekte eller så satt jag inne och broderade på näsduken som jag alltid fick av moster.
Sedan började vardagen igen och det var ett år till nästa jul.
Solweig