Sofies tvillingsyster dog i cancer: Kände mig maktlös
Tvillingsystrarna Sofie och Malin Cammerö var varandras bästa vänner. De var alltid tillsammans. Men när Malin drabbades av en obotlig hjärntumör kom allt i ett annat läge. Sofie stod bredvid och såg sin syster tyna bort i cancer utan att kunna hjälpa henne.
— Då kände jag att jag också borde ha blivit sjuk, så att vi kunde ha delat på det. Vi delade ju allt annat. Vi fanns alltid där för varandra, både i med- och motgångar. Jag kände mig så maktlös. Jag önskade verkligen att jag kunde ha tagit en del av det som hon gick igenom.
Klagade ofta över huvudvärk
Vi sitter i köket i den nyrenoverade trerummaren i centrala Helsingborg. Sofie, som är 26, har bryggt kaffe och dukat fram bullar. Lägenheten är smakfullt inredd och har stora höga fönster i varje rum. På köksbordet ligger några foton på Malin. Det är bilder från studenten och ett stort svartvitt foto taget sommaren innan Malin började må dåligt. Malin var precis som Sofie frisör, men jobbade i Trelleborg det året hon blev sjuk. Det var hösten 2010. Malin kände sig inte i form och klagade ofta över huvudvärk. Det blev snabbt värre. Ibland fick hon så ont att hon kräktes och klarade ibland inte att ta sig ur sängen.
— Det var som ett migränanfall gånger tusen och ofta hade hon så ont att hon inte kunde röra sig, berättar Sofie.
Fick diagnosen hjärntumör
Sofie följde med Malin till akuten flera gånger men det dröjde innan något hände. Malin mådde sämre och sämre, och till slut skickades hon till röntgen och fick en remiss till en specialistläkare i Lund. Tumören var aggressiv och växte snabbt så när hon fick diagnosen hjärntumör var det så långt gånget att det inte fanns något att göra.
— Vi var alla chockade och livrädda. Särskilt Malin, tror jag. Hon förstod nog hur illa det var, vilket jag inte tror att vi andra gjorde på samma sätt. Men trots att hon var chockad och ledsen så var hon samtidigt positiv och hennes vilja att överleva var väldigt stark, säger Sofie och häller upp kaffe.
— För mig fanns det inte ett alternativ till att det inte skulle gå bra. Jag ville nog inte inse hur illa det egentligen var. Jag sköt undan all rädsla och smärta. Jag ville finnas där för Malin och göra allt för henne. Läkarna sa också att Malin var ung och stark och att det fanns en chans att hon kunde leva en längre tid med tumören. Det hoppet levde jag och alla vi andra i familjen på.
Dog efter 8 månader
Nu blev det inte så. Malin fick bara åtta månader till att leva. Sista tiden vårdades hon på en avdelning för palliativ vård. Då hade hennes förmågor lagt av en efter en.
— Först då förstod jag att Malin inte skulle klara det. Innan kunde jag inte ta till mig att hon skulle dö. Även när hon blev sämre så ville jag inte förstå. Jag tillät mig inte att tänka så även om jag innerst inne visste att det var kört. Men vi var 21. Då är man odödlig. Att man ska dö i cancer finns inte. Man tror bara inte att det kan hända.
I juni 2011 somnade Malin in efter en plågsam tid. Vid hennes sida fanns Sofie och resten av familjen. Malin hade inga krafter kvar och systrarnas mamma viskade några timmar innan att Malin kunde släppa taget, att hon hade kämpat tillräckligt länge.
— Det är svårt att förklara hur det känns när någon som står en så nära och som man älskar så mycket dör. Jag förstod nog inte först att Malin inte fanns längre.
Vi tar mer kaffe och pratar om annat en stund. Utanför är det snö och snålblåst men ljuset dröjer sig kvar fast det är sen eftermiddag. Vi pratar om Sofies jobb som frisör och att hon just har sökt nytt arbete på en salong i Helsingborg. Och så pratar vi om Malin. En minut skilde dem åt vid födseln och därmed var Malin storasyster. Hon var den som tog initiativ och var mer framåt och orädd av sig. Hon gick alltid all in. Men de kompletterade varandra; Sofie med sitt eftertänksamma och försiktiga sätt bildade en fin helhet med Malins mer spontana attityd. Sofie är glad över bilderna på Malin och visar ett foto från deras gemensamma studentfest. Då bytte de mössor för att spela pojkvännerna ett spratt, för ingen kunde se skillnad på dem.
— När Malin dog kändes det som att halva jag försvann. Så känns det fortfarande. Jag tycker det är svårt att fatta egna beslut. För mig innebar det en identitetskris. Jag hade ju ingen annan att prata med på det sättet som jag kunde prata med Malin. Att hon är borta och att lära mig leva utan henne är en kamp som pågår fortfarande.
Spegelbilden påminner om systern
Det händer att människor tar fel och kallar Sofie för Malin. Att se sig själv i spegeln är att se Malin och bli påmind. Det är fint på samma gång som det är jobbigt.
— Men jag föredrar det. Det är bättre att bli påmind och att andra pratar om Malin än att inte prata om henne alls. Då blir hon närvarande och finns med hela tiden. Hon finns alltid med mig. Varje gång jag ser mig själv i spegeln så blir jag ju påmind.
Sofie tycker inte att det är svårt att prata om Malin. Hon gör det gärna. Ibland kan hon distansera sig, men när hon är ensam kommer känslorna över henne. Eller när hon hör någon särskild musik eller befinner sig i en situation som påminner henne om hennes tvillingsyster. Värst är det när något roligt händer.
— Det är jobbigt att inte kunna dela saker med Malin. Och att aldrig kunna göra det i framtiden. Att hon inte får uppleva allt som jag får uppleva. Ibland har jag haft skuldkänslor för det, tyckt att det är orättvist. Varför Malin och inte jag? Nu känns det som att jag aldrig kommer att kunna känna hundraprocentigt lyckorus eftersom jag inte kan dela milstolpar i livet med henne. Jag tycker inte det är roligt att fylla år längre. Jag blir äldre, men inte Malin. Det finns en sorg i det.
Det hjälper att prata. Det gör livet lättare. Och livet går vidare. Det vet Sofie, även om det tar tid och svackorna kommer så går det längre tid mellan dem. Sofie har mycket omkring sig som hon är glad och tacksam över, föräldrar och en syster i hemstaden Trelleborg och ett jobb som hon trivs med. Hon har också varit engagerad i föreningen Ung cancer som hjälpt henne mycket. Och pojkvännen Anders, 28, som arbetar som marknadschef i Helsingborg.
— Anders har också gått igenom svåra saker. Han miste båda sina föräldrar i cancer. Han brukar säga att vi båda är lite trasiga och har ärr, men att vi tillsammans blir en väldigt stark och bra silvertejp som håller samman.
Av Mathias Pernheim