Sofie blev sjuk när hennes mamma gick bort: ”Jag blev vuxen alldeles för tidigt”
Min berättelse är en berättelse om hur det är att vara ett barn och anhörig till någon med en allvarlig sjukdom. Om hur min mammas sjukdom gjorde mig sjuk, redan när jag var elva år. Om hur jag sedan dess har kämpat med ångest och depression. Jag har inte levt, bara kämpat för att överleva.
Min mamma Polly var en varm, omsorgsfull och eftertänksam människa. Hon var en sådan som alltid tänkte på alla andra före sig själv. Även när hon blev sjuk var det viktigaste för henne att jag och mina systrar, Freja och Karoline, hade det bra. Det var som om hon hade bestämt sig för förmedla all den kärlek och kunskap hon hade till oss innan hon gick bort.
Jag var nio år när min mamma fick cancer. En ovanlig form, sarkom, som sätter sig i benstomme och bindväv. För henne började det i höften och sedan spred det sig till resten av kroppen. Hon var ofta inlagd, och efter en höftoperation gick hennes höft ur led, så hon fick gå med kryckor ända fram till sin död.
Dolde inget om sjukdomen för barnen
Min mamma blev 41 år gammal. Hon fick aldrig någon prognos för hur länge hon skulle leva, men hon fick veta att hennes cancer var obotlig.
Jag minns att jag en dag kom hem från skolan och hittade henne gråtandes på soffan. Det gjorde starkt intryck på mig, för hon var en stark kvinna som aldrig grät inför oss barn. Jag satte mig vid hennes sida och frågade vad det var som var fel. Hon drog djupt efter andan och sa att hon hade en knuta i höften. Jag började gråta direkt, för min kompis farfar hade också varit sjuk i cancer, så jag visste redan då att det var något man kunde dö av.
Mina föräldrar försökte inte dölja något i samband med mammas sjukdom. De berättade allt som det var – på ett barnvänligt sätt. Det var bra, för man slapp gå runt och föreställa sig saker, men det var självklart också hårt. Jag är fem och sex år äldre än mina systrar, vilket betydde att jag förstod mer än vad de gjorde.
Tog hand som sina syskon i tidig ålder
Det innebar också att jag tog på mig en modersroll i förhållande till dem. Jag tog hand om dem och uppfostrade dem. Jag städade, tvättade kläder och gjorde andra saker som föräldrar normalt gör. Det var inget jag blev ombedd att göra, bara något jag gjorde då jag tänkte att jag på det viset kunde hjälpa mina föräldrar, som ju redan hade nog med bekymmer.
Jag blev vuxen alldeles för fort och kände mig mycket äldre än mina jämnåriga vänner. Jag märkte att jag var mer allvarsam än vad de var.
Ångesten utvecklades när jag var runt elva år
Jag fick ett erbjudande från en förening om att delta i en sorgegrupp, men jag tackade nej eftersom den var för barn som redan hade förlorat en förälder i cancer. Jag skulle inte klara av att sitta där i ett rum tillsammans med andra som gav mig en skymt av vad jag själv hade att vänta mig. Så hjälp fick jag först när jag själv blev sjuk av ångest.
Tryckte undan sin ångest
Ångesten utvecklades när jag var runt elva år. Jag var rädd för min mammas situation, men plötsligt också för saker som jag aldrig varit rädd för tidigare, som att åka bil eller att bli kvävd av mat. Det tog ett tag innan mina föräldrar upptäckte det, eftersom jag aldrig sa något. Jag tänkte att de hade nog med bekymmer som det var.
Jag försökte i stället att trycka undan min ångest, och jag kände heller inte att jag kunde tillåta mig själv att vara rädd. ”Hur tror du att din mamma har det?” frågade jag mig själv.
Mina föräldrar kom på det när jag som 12-åring fick ett ångestanfall. Jag var ensam hemma när jag plötsligt kände att jag höll på att svimma. Jag ringde till min mamma och sa, ”jag kan inte andas!” Min mormor var den första som kom, och jag satt i en fåtölj och skakade i hela kroppen. Anfallet varade i en timme, och några gånger flög jag upp och skrek ”jag dör!”
Hade vredesutbrott och hotade med självmord
Jag blev hämtad av en ambulans som körde mig till en barnpsykiatrisk avdelning. Där fick jag en remiss till en psykolog som jag började gå till, och jag minns att det kändes som en lättnad att få tala ut.
Men jag vågade fortfarande inte vara ensam hemma, och jag sov länge inne hos mina föräldrar. Det var jättepinsamt att göra det som 12-åring, men jag var så rädd för att få ett nytt anfall när jag var ensam. Jag hade också många vredesutbrott där jag hotade med självmord. Lyckligtvis gick det aldrig så långt …
I skolan upprätthöll jag en fasad. Jag ville få högsta betyg i allt, gå på alla lektioner och bli snabbast färdig med uppgifterna. I dag kan jag se hur sjukligt det var. Jag minns särskilt ett tillfälle, när jag låste in mig på toaletten för att göra några läxor som jag hade glömt. Det skulle inte finnas någon som skulle kunna säga att jag inte kunde något på grund av att min mamma var sjuk. Jag hade behov av något som gav mig känslan av kontroll, när jag nu inte kunde kontrollera min mammas sjukdom.
Sista samtalen med mamma
Jag minns inte så mycket av min mamma innan hon blev sjuk. Men jag har bra minnen ändå. Eftersom hon var sjukskriven var hon oftast hemma, och vi satt vid köksbordet och pysslade med olika saker. Jag har också fina minnen från hennes sista tid på hospice. En vecka innan hon dog sov jag hos henne i två dagar, där jag hade henne helt för mig själv, och kunde få de sista upplevelserna med henne. Vi såg på film och pratade om saker som jag inte kunde prata om när mina småsystrar var med.
I ett av våra sista samtal frågade jag henne vad hon skulle tycka om pappa fick en ny flickvän. Det var viktigt för mig att få avklarat, för jag skulle inte kunna leva med om det inte var okej för henne.
Jag är säker på att hon ändå visste att vi var där
Hon blev rörd och sa att självklart skulle han ha det en gång i framtiden, vi skulle ju inte sluta leva våra liv den dagen hon var borta. Återigen tänkte hon först på alla andra.
Drog efter andan en sista gång
Vi skulle också ha firat min 15-års födelsedag på hospicet, men det hann vi aldrig. Mamma dog dagen innan.
Mitt i natten blev min pappa uppringd av personalen som sa att vi skulle komma och säga farväl. Mamma var inte vid medvetande när vi kom, men jag är säker på att hon ändå visste att vi var där, för i samma ögonblick som min mormor kom in i rummet blev mammas andning lugnare. Som om hon tänkte att ”nu är de alla här, så nu kan jag släppa taget”.
Det var på ett sätt otroligt vackert. Jag satt vid sidan om henne och höll henne i handen, och det tog inte lång tid innan hon drog efter andan en sista gång. Jag minns att det till en början kändes som en stor lättnad. Nu hade det värsta inträffat, så nu kunde det inte hända något mer. Det var slut med att vara i alarmberedskap varje gång telefonen ringde, och slut med att tänka att varje gång man lämnade henne kanske var sista gången man såg henne.
Blev deprimerad – kunde inte resa sig ur sängen
Men med tiden avtog lättnaden, och så kom sorgen och saknaden. Och depressionen.
Den kom smygande och slog till med full kraft först när jag skulle ta studenten. Mamma dog under sommarlovet innan jag skulle börja i nionde klass, och när skolan började igen dök jag in i mitt gamla mönster med att lägga all min energi på att få bra betyg. Det fortsatte i gymnasiet och jag klarade mig ända fram till examen innan bägaren rann över.
Veckan efter jag hade stått där med studentmössan kunde jag plötsligt inte resa mig ur sängen. Så låg jag i två månader och såg på Lyxfällan på tv, om och om igen.
Jag önskar att jag hade fått vara barn lite längre
Jag tror att det var en reaktion på alla de saker jag inte hade kunnat bearbeta tidigare. Jag mådde värre än jag hade gjort den närmaste tiden efter mammas död. Jag kunde inte se meningen med att vara här, när vi alla ändå en dag skulle härifrån.
Men jag tror också att de där månaderna var bra för mig, då jag gav plats åt alla de svåra känslorna i stället för att bara gömma dem. Jag började gå till psykologen igen och jag har precis varit på mitt sista besök.
Allvarlig sjukdom påverkar anhöriga
I dag kämpar jag fortfarande med sviterna efter att ha levt i konstant alarmberedskap under fem år. Jag äter antidepressiv medicin och håller på med en utredning inom psykiatrin, och det var inte länge sedan jag hade mitt senaste ångestanfall.
Jag önskar att jag hade fått vara barn lite längre, men när det nu inte blev så hoppas jag att min historia i stället kan sätta fokus på vad allvarlig sjukdom kan ge för konsekvenser för anhöriga, så att de kan få den hjälp de behöver. Det gör att det hela ändå kan ha en smula mening …
Att dela min historia är också mitt sätt att bearbeta mina upplevelser. Jag tror på att jag nog ska få det bättre, och jag har lärt mig att det hjälper att prata om saker. Jag har också lärt mig att sätta större värde på det jag fortfarande har. Min pappa Johnny till exempel. Han tog hand om hela familjen efter mammas död, trots att han också hade sin egen sorg. Nu är det honom jag pratar med om svåra saker och det har gjort vårt band ännu starkare.
Översättning: Louise Werner
