Sofia: "Vi hittade tillbaka till varandra efter separationen"
Henrik och jag hade bestämt oss för att bara skaffa ett barn. Han kom från en stor och stökig familj och oavsett hur charmigt det kan låta med många syskon så hade han upplevt det annorlunda. Han längtade efter ett lugnt och harmoniskt familjeliv där alla hade tid för varandra. Jag hade hunnit bli 40 år när vi väntade vårt första barn och en liten familj passade bra för mig också. Henrik och jag var fortfarande nyförälskade när vårt barn kom och att få uppleva föräldraskapet tillsammans gjorde det bara ännu bättre.
Bara irritation
Men sedan kom den första chocken. Vår son Tobias var knappt fem månader när vi upptäckte att jag var gravid igen. Vi blev paffa, men kärleken till Tobias gjorde att vi ändå kände att vi ville ha det här barnet. När vi väl accepterat att vi skulle bli tvåbarnsföräldrar var vi lyckliga men på ultraljudet kom nästa chock. Vi skulle inte bara få ett barn utan två – det visade sig att jag bar på tvillingar!
Graviditeten gick bra och Måns och Filip kom till världen. Och efter det hade vi fullt upp precis hela tiden. Någon egentid för Henrik och mig fanns knappt. Jag har massor av härliga minnen från den tiden, men det hände att jag saknade det liv vi hade före barnen. Nu var vi alltid trötta.
Det blev lite lättare när barnen blev äldre och vi fick sova på nätterna igen. Men lugnt var det sällan. När barnen var 6 och 7 år gamla började det falla sönder på allvar mellan Henrik och mig. Jag tror att vi hade levt för ensidigt med för lite tid för oss själva och varandra och nu fanns det bara irritation kvar. Och två år senare stod vi inte ut längre. Vi försökte in i det längsta men lyckades inte lösa något. Vi hade förmodligen behövt professionell hjälp men ingen av oss tog tag i det.
Ny relation
Vi separerade och det kändes som ett ofantligt misslyckande. Men samtidigt var det helt nödvändigt. Ingen av oss mådde bra av att leva i den atmosfär vi hade hemma vid den tiden. Henrik fick hyra ett hus av en bekant och vi hade barnen varannan vecka. Jag saknade dem när de var hos Henrik och tyckte samtidigt att det var skönt att få lite egentid. Att vi båda fick stanna upp och komma ikapp mentalt tror jag var viktigt i det här skedet.
Under året som följde kändes det som om jag landade i mig själv igen. Och jag vet att Henrik kände likadant. Vi kunde umgås mer med vänner, skaffa nya intressen och fundera på framtiden.
Jag gick på några dejter men hittade ingen man som jag fastnade för. När jag förstod att han hade inlett något med en annan kvinna kändes det jobbigt men samtidigt var ju detta naturligt när vi valt den väg vi hade gjort.
Lite över ett år efter separationen berättade Henrik att han fått låna en kompis stuga i fjällen över lovet. Egentligen var det min vecka med barnen men han undrade om vi inte kunde åka dit tillsammans allihop. Barnen blev förstås eld och lågor och jag ville inte göra dem besvikna genom att säga nej. Och faktum var att även jag såg fram emot det.
Blev vänner igen
Något var annorlunda redan i bilen på vägen upp. Vi hade roligt och jag kunde inte minnas när jag senast trivts så bra i Henriks sällskap eller någon annans för den delen. Efter några dagar berättade Henrik att han inte längre träffade den andra kvinnan och efter det var det som om vi båda visste att något höll på att ske mellan oss. Vi blev vänner igen på semestern men det stannade inte där. Några kvällar innan vi skulle åka hem kysste han mig och väl tillbaka tillbringade barnen helgen hos sina morföräldrar så att vi fick tid med varandra. Vi ville inte ha för bråttom, men allt kändes så rätt och snart flyttade han hem igen. Nu har vi varit tillsammans i snart ett år och det känns underbart att vi kunde hitta tillbaka till varandra.
Sofia