Sofia: Livet blev så tomt utan min mamma
Varför kändes det så svårt och tomt när min mamma gick bort i relativt hög ålder? Varför är det fortfarande efter fem år så väldigt tomt i hjärtat?
Det är inte helt oväntat när en gammal människa avlider. ”Hon var ju så gammal. Skönt att hon slapp lida så länge.” De och många andra klyschor fick jag höra när det väl var ett faktum.
Vad hjälpte det att höra? Sorgen gör ingen skillnad på ålder och det som varit. Sorgen är här och nu och förändrar dig för alltid. Själv blev jag helt förändrad som person.
Sorgen förändrade mig
Allvarsammare och mer tungsint. Jag som alltid strålat av glädje och engagemang. Nu är bara skalet kvar av den jag var.
Vår relation var aldrig den bästa. Kan inte minnas den dag när mamma gav mig helt villkorslös kärlek. Kanske hade hon aldrig fått den villkorslösa kärleken själv, plågad av att växa upp på 1930-talet utan far och med en fabriksarbetande mor.
Det fanns aldrig något överflöd. Kläderna kom från fattighjälpen och de enkla uppväxtförhållandena kom att prägla resten av hennes liv. Med en alkoholiserad styvfar och frånvarande far var rädslan för spritens nackdelar väl kända.
Jag kände aldrig att jag var älskad för den jag var utan för det jag presterade och fasaden av det. Visste inte om jag älskade henne när hon frågade och blev utan det så efterlängtade svaret.
Fick en stroke
Så hände det en dag! Jag visste med ens att jag älskade mamma av hela vidden av mitt hjärta.
Varför kom det så sent? När hon låg där märkt av stroke med halvsidesförlamning och förlust av tal- och sväljförmåga.
Då var jag där! Som en lejoninna som vaktade sina ungar på liv och död, med allt hon förmår.
För att ge stöd, tröst och vara ett språkrör. För att visa den sista tiden att det verkligen var kärlek från min sida, helt utan förbehåll.
Ingen kunde irritera mig som hon gjorde. Hennes sätt att kritisera mig, ställa indirekta krav och hänga sig på mig när jag själv behövde lugn och frid för att må bra i utsatta stunder.
Varför släppte hon inte taget trots att relationen kunde varit bättre? Svaret var enkelt. Hon hade ingen annan. Ingen make vid liv, ingen annan släkt att räkna med. Jag var så viktig för henne att hon kvävde mig.
Saknar nära anhöriga
Nu står jag där själv i samma situation. Jag fick aldrig något syskon och har ingen nära anhörig. Så tomt det är utan starka band till det förflutna.
Min pappa älskade mig villkorslöst hela livet och hans bortgång tog jag också hårt, men det var ändå enklare att släppa sorgen. Vi visste hela tiden var vi hade varandra. Med mamma var det annorlunda.
Nu finns hon inte mer. Hon var ju så gammal. Hon orkade inte längre. När hon frågade mig om frid och önskade dö bad jag henne storgråtande att släppa taget för sin egen skull.
Jag ville inte säga det, men sa det om och om igen. Kunde inte annat. Inte hade jag hjärta att hålla henne kvar i ett liv hon inte ville leva.
Djup kärlek trots allt
Åren har gått. Minnena finns kvar. Visst minns jag mycket av det tråkiga i vår relation. Hur hon använde mig som murbräcka i sitt äktenskap. Hur vi hela tiden försökte få en bra relation, men hur det gång på gång slutade i irritation och gräl.
Varför väckte hon min ilska, som ingen annan? Varför kände jag aldrig att jag dög?
Men framför allt minns jag slutet. Hur jag låg och höll henne i handen och väcktes av det sista andetaget. Så djup var vår kärlek trots alla törnen under åren. Så fantastiskt fin och djup.
Varför upptäckte jag det så sent och inte när hon så gärna ville höra det? Jag kan inte göra det ogjort. Jag kan inte ändra historien. Inte hon heller. Men den sista tiden och den närhet jag kände var så fin att det inte kunde ha slutat bättre.
Jag tränade språk, läste och spelade för henne. Tittade på henne när hon sov. Fanns där som beskyddare och gjorde allt jag förmådde för att hon skulle få en bra sista tid. Så länge hon orkade.
Så underbar du var lilla mamma. Hoppas att du har fått frid och tittar ner på mig någon gång då och då i din himmel. Tänker på mig och känner vilken fin person jag blev. Helt villkorslöst. Så där som vi båda hade velat ha det.
Sofia