Småbarnsmamman Yohanna fick cancer: ”Jag ville inte dö”
Det var i januari 2010 som de träffades första gången, alingsåsborna Yohanna och Anders, i dag 32 och 39 år gamla. I kompisgänget som festade på en lokal krog hade de en gemensam vän. Och han förstod att de var som skapta för varandra. ”När du vill stadga dig…”, sa han till både Yohanna och Anders och pekade ut den andre.
Därmed var intresset väckt och några dagar senare fick de kontakt via Facebook. De insåg ganska snabbt att även om båda spelat fotboll respektive innebandy på elitnivå så är de ändå ganska olika.
– Anders är lugn och trygg, precis vad en virvelvind som jag behöver, konstaterar Yohanna med ett skratt. Det tog bara ett litet tag innan jag begrep det.
Yohanna höll på att avsluta sin naprapatutbildning i Stockholm och tyckte att IT-konsulten Anders låg på lite väl hårt när han ville att hon skulle titta på en ny lägenhet tillsammans med honom. Men hon ställde ändå upp som smakråd, både när det gällde lägenheten och en ny soffa.
Friade på midsommar
På midsommar samma år friade Yohanna till Anders under en picknick vid Gräfsnäs slottsruin.
– Då hade hon i största hemlighet fått mina föräldrars välsignelse alldeles innan, berättar Anders och ger Yohanna en förälskad blick. Hur många ber om föräldrarnas tillåtelse att fria i dagens Sverige?
Den 4 juni 2011 gifte de sig i Hemsjö kyrka utanför Alingsås. Då var deras drömhus i Alingsås nästan färdigbyggt och Yohanna var gravid med parets första barn Elliot. Två år senare fick de sitt andra barn Oliver och han hade extra bråttom med att komma till världen.
– Livmodertappen verkade vara mogen och signalerade förlossning redan i 26:e graviditetsveckan, berättar Yohanna. Men livmodern protesterade och med hjälp av Bricanylsprutor lyckades jag knipa fram till vecka 40. Då var jag ändå öppen fem centimeter de sista två månaderna.
Med facit i hand kan man ana att Yohanna var på väg att insjukna redan då. Men det obligatoriska cellförändringstestet som gjordes på mödravården två år efter Olivers födelse tydde på att allt var bra.
Cellprovet förändrade allt
2015 startade Anders och Yohanna Alingsås Idrottsklinik tillsammans och deras liv rullade på i ett snabbt tempo fram till april 2018 då det var dags för Yohannas nästa cellprov. Det konstaterades förändringar men Yohanna oroade sig till en början inte så mycket över det.
– Enligt vårdguiden får cirka 30 000 svenska kvinnor besked om cellförändringar varje år, berättar Yohanna. Men inte mer än 450 av dem utvecklar livmoderhalscancer.
Mamma ska du dö nu?
För säkerhets skull gjordes en biopsi. När Yohanna fick se vävnadsprovet slogs hon av tanken att det verkligen inte såg bra ut. Och när läkaren i juni uttalade ordet cancer rasade familjen Friborgs liv samman.
– Jag började planera för min egen kyrkliga begravning med glad musik, berättar Yohanna. Men när Elliot frågade ”Mamma ska du dö nu?” svarade jag nej och kände att jag verkligen menade det.
– Jag ville inte dö, säger hon. Anders skulle inte stå här ensam med barnen. Och Elliot och Oliver ska även fortsättningsvis ha en morsa på läktaren när de spelar hockey och fotboll, en morsa som ifrågasätter alla felaktiga domslut!
Tog vara på varje minut
I den känslostorm som uppstod i samband med cancerbeskedet fick mor- och farföräldrarna ta hand om barnen medan Anders och Yohanna åkte på en resa till Venedig.
– Vi brände 50 000 kronor på fyra dygn, berättar Anders. Nuet har aldrig känts så viktigt som då. Vi levde som om varje sekund var vår sista!
Jag vill inte bli ensam med barnen
– Stundtals lyckades vi faktiskt förtränga cancerbeskedet under den där lyxsemestern, berättar Yohanna. Men visst gjorde sig verkligheten ändå påmind. Jag minns en romantisk middag när Anders plötsligt föll i gråt och sa: ”Jag vill inte bli ensam med barnen”.
4 timmar lång operation
I slutet på september opererades nästan hela Yohannas livmoderhals och 28 av de 40 omkringliggande lymfkörtlarna bort under en fyra timmar lång operation på Sahlgrenska universitetssjukhus i Göteborg.
– Eftersom tumören upptäckts i tid och vi vill kunna få fler barn fick jag behålla livmodern, berättar hon.
Först när Yohanna vaknade upp efter operationen kände hon sig sjuk på riktigt. Men envis som hon är var hon tillbaka på sitt fotbollslags avbytarbänk bara två dagar senare. Fast det var naturligtvis inte tal om att spela.
– Med magen fylld av blod tog det mig flera minuter bara att gå över fotbollsplanen, säger hon. Men jag var där. Jag kunde heja på mina lagkamrater och vi vann dessutom den matchen.
Glädjebesked
I mitten på oktober kom ett brev från Sahlgrenska universitetssjukhus. Yohanna öppnade det ute vid brevlådan och läste det gång på gång. När hon läste brevet för tredje gången kom sönerna springande och frågade varför hon grät. ”Det är glädjetårar, cancern är borta, jag behöver varken cellgift eller strålning och jag får behålla mitt hår”, förklarade Yohanna för dem.
– Medan barnen spred nyheten att jag skulle få behålla mitt hår ringde jag Anders, minns Yohanna. Han grät lika mycket som jag. Och köpte med sig en flaska champagne hem.
– Vi har firat livet varje dag sedan dess, inte med daglig champagne utan firandet tar ständigt nya former, säger hon. Det är inte utan att Anders och jag känner oss lite nykära efter det gångna mycket omtumlande året.
Låste fast sin kärlek
På en bro i Venedig hängde de ett hänglås med initialerna Y och A sammanbundet av ett hjärta. De låste fast sin kärlek och planerar att på årsdagen återvända och se så att låset sitter kvar.
– En årlig koll kan aldrig skada, ler Yohanna. Det gäller i ännu högre grad cellförändringar. Jag vill uppmana alla kvinnor att se till så att de inte missar de kallelser de får. Själv blir jag kollad två till tre gånger de närmaste åren. Det är ångestfyllt men nödvändigt. Det handlar ju bokstavligen om skillnaden mellan liv och död.
Av Mats Å Johansson