Småbarnsmamman Carolina: Jag fann min man död i sängen
När Carolina Setterwall vaknade den där oktobermorgonen 2014 anade hon inte att hennes och åtta månader gamle sonen Ivans liv hade förändrats för alltid. Hon kände sig för ovanlighetens skull nästan utvilad där hon låg på madrassen i barnrummet. Det hände ofta att hon somnade där, eftersom hon ammade och inte ville störa sin sambo Aksel.
Blek och livlös
Hon lyfte upp Ivan och sa att nu går vi och väcker pappa. Men när hon kom in i sovrummet såg hon direkt att något var fruktansvärt fel. Aksel låg i en konstig ställning, krokig och böjd i framstupa sidoläge. Hudtonen var blek och livlös.
– Jag förstod att han var död, men i det ögonblicket fanns inget utrymme att tänka på hur sjukt det var att hitta sin man död i sängen och att min och Ivans framtid från och med nu skulle vara utan Aksel. Jag gick som på autopilot. Bara någon vecka innan hade jag gått en kurs i hjärt-lungräddning på spädbarn och övat på hur man gör. Men när jag såg Aksel förstod jag att det var för sent, säger Carolina.
Carolina ringde ambulans och därefter Aksels bror samt sin styvmamma. Hon tänkte att de är handlingskraftiga, att de kanske kunde ta tag i situationen. Aksels föräldrar vågade hon inte kontakta. Hur skulle hon berätta att deras son hastigt avlidit?
I samma ögonblick som de chockade familjemedlemmarna dök upp släppte Carolina på kontrollen.
– Overklighetskänslan var påtaglig. Insikten om det ofattbara i att Aksel var borta för alltid gick bara inte att ta in, säger hon och beskriver den där första dagen som ett kaos av sorg, ilska, förvirring och tårar.
Hon orkade inte vara inne i lägenheten och ville inte gå in i sovrummet igen och ta farväl av Aksel, trots att ambulanspersonalen försökte förmå henne. Hela situationen var absurd och fel.
Anklagade sig själv
Den första starka känsla hon kunde greppa var skuld. Hon var övertygad om att det som hänt var hennes fel, att det var hon som hade drivit Aksel till hans död genom att vara påstridig i relationen, och det gjorde henne bedrövad och självanklagande.
– Vi hade gått igenom en intensiv period. Han hade väldigt mycket jobb, vi hade just blivit föräldrar och han var ofta trött. Men jag tänkte att det fixar sig. I stället dog han.
Carolina beskriver deras relation som trygg.
– Vi hade ett friktionsfritt förhållande, men jag var mer rastlös än han och drev på att vi skulle flytta ihop, skaffa katt, skaffa barn … Vi levde inte i samma takt. Han ville bara vara, medan jag ville ha förändring. Nu kände jag att jag borde väntat in honom mer.
6 månader innan de fick dödsorsaken
Skuldkänslan bottnade delvis i ovissheten om dödsorsaken och i Carolinas huvud kändes det självklart att hon manat fram Aksels död. Hur kan annars en ung och till synes frisk man, bara 34 år gammal, dö i sömnen? Först efter ett halvår kom svaret att Aksel dog av hjärtmuskelsjukdom. Den hade han haft en längre tid utan att veta om det.
– Det var på ett sätt en lättnad att få veta att det inte var mitt fel. Men samtidigt kom oron över att det kunde vara ärftligt, att Ivan skulle gå samma öde till mötes. I läkarutlåtandet stod det att sjukdomen inte är genetisk, men oron för Ivan finns där ändå och han går nu på regelbundna kontroller. Det känns väldigt jobbigt att tänka på, säger Carolina.
Familjen hjälptes åt
Veckorna efter Aksels död slöt familj och vänner mangrant upp. Carolina hade nästan alltid någon hos sig och alla var måna om att skapa en så bra struktur som möjligt för Ivans skull.
– Vi hjälptes åt för att han skulle få känna glädje, skratta och slippa se våra tårar och vår sorg. Jag vet inte hur vi lyckades.
Föräldrar och syskon turades om att ta hand om Ivan medan Carolina försökte hålla sorgen stången genom att hålla sig sysselsatt. Hon sov knappt, åt inte, drabbades av hjärtklappning och andra stressrelaterade symtom. Men hon körde på ändå. Bara en vecka efter Aksels död tog hon sig till stallet för att rida. Där visste ingen ännu vad som hänt och för en kort stund kunde hon vara sitt gamla jag – inte Carolina vars man dött.
Ville snabbt vidare
Samtidigt som hon behövde stöd kände hon ett behov av att vara duktig mitt i sorgen, att ta sig vidare till nästa sorgefas och bli sig själv igen. Hon gick i samtalsterapi och blev irriterad när terapeuten menade att Carolina ännu inte bearbetat förlusten, att hon fortfarande inte kommit förbi chocken och till insikt om vidden av det som hänt.
– Som den rastlösa person jag är ville jag snabbt vidare. Men det var inte så enkelt. Det är först nu, drygt tre år senare, som jag har börjat landa i min nya tillvaro och orkar se ljust på framtiden. Sorgen är inte längre akut, den går att leva med. Aksel är närvarande i våra liv, men jag tänker inte på honom varje dag.
Efter begravningen började människor i hennes omgivning sakta återgå till sin vardag. De närmaste fanns förvisso nära, men kvällar och nätter var Carolina ofta ensam. Det väckte en förtvivlan.
– Jag kände från början att jag bara hade dem till låns och att de snart skulle gå tillbaka till sina vardagsliv medan mitt liv för alltid var förändrat. Det gjorde mig både arg och avundsjuk. När min bror, ett år efter Aksels död, berättade att han skulle flytta till Umeå med sin familj blev jag helt knäckt. Han var mitt största stöd. Det kändes som ett svek, trots att jag logiskt förstod att han självklart måste få flytta.
Blev den ständiga gästen
Carolina tystnar en stund. Säger att den här erfarenheten har gjort henne luttrad.
– Tillfällig uppbackning går att få, och jag har fina vänner som bjuder in mig till sina familjer, semestrar och lantställen, men jag tror att det är svårt för den som själv inte lever utanför kärnfamiljsnormen att förstå hur det blir när man ständigt är gästen, den där som kommer och hälsar på för en kväll eller en helg, sä
ger Carolina och fortsätter:
– Jag har tvingats skapa egna nätverk och göra mig delaktig i andras planer, men samtidigt känt att jag inte riktigt orkar. Särskilt storhelger och sommartid känns det tungt. Jag kan inte längre vila i den för många självklara tvåsamheten, utan måste vara aktiv och haka på andra. En helg utan aktiviteter inplanerade kan tyckas skönt slapp i en större familj, men för mig, och särskilt för Ivan, blir det nästintill outhärdligt trist. Då har saknaden efter en annan vuxen i min vardag, någon att dela glädjeämnen och bekymmer med, varit extra påtaglig. Och avunden.
Avundsjuk på de som har man och barn
Hon hymlar inte om de förbjudna och ”fula” känslor som väcktes i henne efter att hon blev änka.
– Jag kan känna mig bitter på att just jag drabbades och avundsjuk på alla som har man och barn. Det har hänt att jag blivit arg på föräldrar som ger mig goda råd om hur jag ska vara med Ivan. Lätt för dem att säga som är två och som har allt det jag inte längre har!
Carolina ler. Hon vet ju att folk inte vill såra.
Ville inte ha medlidande
Alldeles i början tyckte Carolina att det var jobbigt att behöva förklara och berätta om sin situation. Det fick henne att känna sig annorlunda, som att folk tittade på henne med medlidsamma ögon. Och medlidande var det sista hon ville ha.
– Många tycker att det är svårt att veta hur man ska bete sig när någon har sorg. Men det bästa är att våga fråga och att visa i handling att man bryr sig. Att bemöda sig om att aktivt söka upp och ta tag i den sörjande. En kollega på jobbet kommer varje årsdag, utan att göra en stor affär av det, med hemlagad mat och efterrätter till mig. Det är en sådan fin gest. En annan vän kom hem och städade hos mig när jag var som mest ledsen.
Sonen Ivan är i dag fyra år och går på förskola. Han vet att hans pappa är död, för honom är det inget konstigt. Men Carolina är övertygad om att förlusten har präglat honom, precis som den har förändrat henne i grunden. Bland annat tycker hon att hon numera har lättare att urskilja det som betyder något. Hon har inte längre tid eller lust för meningslösheter och kallprat.
– Innan det här hände hade jag en naiv grundsyn på livet. Att allt är möjligt om man bara bestämmer sig. Men jag har insett att inför livets nycker har vi inte en chans. Jag har definitivt blivit mer ödmjuk och på ett sätt mer orädd. Jag oroar mig för Ivan, är jätterädd att något ska hända honom eller att han inte ska må bra, men jag oroar mig inte längre för småsaker. För det värsta har ju redan hänt.
Boktips: Här kan du köpa Carolinas bok!
Text: Maria Zaitzewsky Rundgren Foto: Magnus Glans