Skidstjärnan Mari Eides syster fick hjärtstillestånd

Mobiltelefonen ringer. Den norska längdskidåkaren Mari Eide har precis avslutat ett träningspass med landslaget i Livigno i Italien, och kan inte ta samtalet. Hon står i duschen och har ont om tid. Snart ska hon äta middag med de andra.

Men telefonen slutar inte ringa. Genom duschväggen kan Mari se att hennes sju år yngre lillasyster, Hilde, har skrivit ett kort meddelande, ber henne svara. Mari går ut ur duschen och ringer upp föräldrarna.

Just detta telefonsamtal – från ett badrum på ett hotell i den idylliska alpbyn, till en mobiltelefon i en bil på väg mot Ullevål sjukhus i Oslo – kommer att förändra Maris liv för alltid.

– De berättade att Ida fått hjärtstillestånd under ett motionslopp, men att hon låg och sov på Ullevål. Tillståndet skulle vara stabilt. Det var egentligen all information de hade fått från sjukhuset, säger Mari.

I den stunden inser Mari inte allvaret. Hennes 1,5 år äldre storasyster är en ”supermänniska”, som alltid klarar allt. Och Ida är ju ung och frisk.

– Jag tänkte aldrig att hon skulle dö.

Under middagen försöker hon lugna de andra tjejerna, som blir alldeles ifrån sig när de får höra vad som hänt. Gång på gång säger hon till sig själv och de andra att ”det kommer att gå bra”.

Maris syster hölls nedkyld i koma

Telefonen ringer igen. De i andra änden har nu kommit fram till sjukhuset. Stämningen blir snabbt mycket allvarlig. För Ida sover inte – hon hålls nedkyld i koma. Planen är att hon ska ligga så till nästa dag, och att de sedan ska väcka henne.

Mari håller fast vid den lilla optimism som framkommer av samtalen med föräldrarna Bjørn och Ellen.

– De hade fått positiva signaler av ambulanspersonalen, som berättat att hjärtat startat igen så fort de kopplat henne till hjärtstartaren.

Under natten googlar Mari på hjärtstillestånd. Hon registrerar bara hur många som överlever. Hon läser att man kan vara lite annorlunda när man vaknar, kanske ha svårt att prata. Mari tänker att hon måste få lite sömn så att hon kan vara till hjälp och stöd för systern.

Nästa morgon sitter Mari i en bil på väg till flygplatsen då hennes sambo Anders Gløersen ringer, mannen som hon varit tillsammans med i tio år, även han längdåkare. Först blir hon glad, tror att det betyder att Ida har vaknat. Men Anders har gråt i rösten, så har hon aldrig hört honom förut.

– ”Mari, det går åt fel håll. Det här går inte”, säger han. Jag minns hur jag skriker högt och frågar vad han snackar om. Sen bryts samtalet, vi är ju högt uppe på ett ställe mellan Italien och Schweiz.

– Efter det minns jag egentligen inte så mycket mer. Bara att jag gråter och gråter.

Hon kastas fram och tillbaka i tankarna. Vad ”går åt fel håll”? Är Ida död, eller lever hon?

Ida blev bara 30 år

Men Ida klarade det inte. Hon blev bara 30 år. Hon efterlämnade föräldrar, systrar och sambon Nils-Ingar Aadne.

Dödsfallet blev en stor nyhet.

– Jag kände att jag måste dela Ida med hela Norge, säger Mari.

Det var hårt att se systerns ansikte på tidningarnas förstasidor.

– Jag var arg och väldigt ledsen. ”Jag behöver mer tid. Bara ge mig en dag till”, tänkte jag.

– Det blev mycket skriverier om alla andras sorg, och de sörjde ju de också. Men det var tufft de första dagarna efter att Ida gått bort att läsa om andras sorg – och så satt man själv där med den största.

Pappa Bjørn Eide höll ett gripande tal på begravningen, refererat i Se og Hør:

– Livets gång skulle ha varit att det var jag som låg i denna kista, och så skulle Ida ha stått här som sextioåring, och så skulle hon ha sagt att jag var förlåten för de gånger jag vallat skidorna dåligt, och för de dåliga fotbollsträningar jag lett…

En aktiv familj

De har alltid varit en väldigt aktiv familj, berättar Mari. Förutom Mari och Ida så har även lillasyster Hilde fastnat för längdåkning. Hon är numer en aktiv skidskytt.

Syskonen ägnade sig åt en rad sporter och annat när de växte upp. Föräldrarna satte dem alltid i första rummet och skjutsade runt, berättar Mari. Men det var aldrig någon press, bara positiv uppmuntran oavsett resultat.

– Ida var min bästa väninna. Vi gjorde allt tillsammans. Vi älskade att vara ute och leka och det går inte att överblicka hur många aktiviteter vi till slut var med på.

Men hösten 2018, efter tragedin, visste Mari inte om hon någonsin skulle orka ta sig tillbaka till skidspåret, till toppidrotten, till landslaget.

Hon orkade inte äta, inte röra sig, hon orkade ingenting. Under en joggingtur med föräldrarna kunde hon knappt ta sig uppför backen.

– Jag var långt ifrån att ens kunna kalla mig vanlig motionär.

Men alla fortsatte tålmodigt att tro på henne när hon inte trodde på sig själv, berättar hon.

– De har varit viktiga – familjen, vänner, laget, skidförbundet och tränarna. Det är många som har stöttat mig.

– Den första månaden var jag bara tillsammans med min lillasyster hela tiden och det var väldigt tryggt. Vi gjorde de första träningsturerna ihop, vi sov alltid i samma säng.

Bärgade VM-bronset

Sorgen tog sig väldigt fysiska uttryck hos Mari.

– Det gjorde den inte på Hilde i lika hög grad.

Och det var lillasystern som pushade henne tillbaka, steg för steg.

– Det var väldigt viktigt för mig den första månaden att ha henne så nära. Hon blev en skicklig pådrivare.

Och de gånger Mari kände för att ge upp så tänkte hon på Ida.

– Hon har alltid sagt att man inte skulle ge upp innan man provat.

Så Mari gav aldrig upp. Istället kämpade hon sig tillbaka i skidspåret, hon kvalificerade sig till VM, hon kvalificerade sig till sprintfinalen. Och slutligen stod hon där med medaljen om halsen – ett VM-brons – mindre än ett halvår efter systerns död.

Mycket tack vare en kraft och självtillit hon aldrig upplevt tidigare.

– Genom hela VM kände jag en inre ro. Jag lät mig inte stressas.

Det får gå som det går, tänkte hon. Det värsta hade ju redan hänt. Men inför själva finalen började hon känna av nervositeten igen.

Så när hon stod där på startlinjen tänkte hon på Ida. På vilken supermänniska hon varit, på hennes kraft, och så liksom fylldes hon av den. Sedan gick det på autopilot.

När hon sedan korsade mållinjen som trea kände hon ett enormt glädjerus.

– Shit, jag är en supermänniska! Jag är min syster! säger Mari och ler.

Samtidigt fylldes hon av en stor tomhet, tomheten av att inte få dela ögonblicket med Ida.

Lämnade spåret

Familjen har i spåren av tragedin instiftat Ida Eides minnesfond för första hjälpen i idrotten – målet är ökad medvetenhet kring hjärt- och lungräddning och att så många som möjligt ska ha tillgång till hjärtstartare.

När Ida fick känning av hjärtflimmer efter 3,3 kilometer lämnade hon spåret och gick i riktning mot bilen, har de kommit fram till.

– Hon hade tagit av sig nummerlappen, och det är typiskt när man bryter ett lopp.

Men i och med att hon lämnat löparspåret gick det tio minuter innan någon fann henne, och sedan tio minuter till innan ambulansen kom med hjärtstartaren. Det blev avgörande.

– Om hon bara hållit sig i spåret hade hon fått hjälp. Det har jag tänkt så mycket på, att om du inte mår bra, så gå inte undan från folk. Men det är ju naturligt att göra det, och jag hade nog själv gjort detsamma.

Obduktionsrapporten lät vänta på sig. Under tiden hann både Mari och Hilde genomgå en kardiologisk undersökning. Sedan fick de svar om att Idas hjärta i utgångsläget varit friskt.

– De kom väl inte helt underfund med vad som var fel med Ida. Men det konstaterades att det var myokardit, så kallad hjärtmuskelinflammation – att hon hade en virusinfektion på hjärtat, säger Mari som nu tänker på att inte träna eller pressa sig om hon känner sig hängig.

Innan Ida dog hade hon och sambon Nils-Ingar köpt sitt drömhus på Kjelsås i Oslo.

– Ida hade glatt sig så mycket åt det. Det var ett av hennes drömprojekt.

Så hur skulle de nu göra med huset?

Under månaderna efter Idas död hade Nils-Ingar bott i gästrummet hos Mari och Anders oftare än i lägenheten som han delat med Ida. Och däri låg lösningen.

– Att vara tillsammans är kanske det som hjälpt mest i sorgen, och jag ser på Nils-Ingar som en bror, säger Mari och ler.

Så strax före jul flyttade de alla tre – Nils-Ingar, Mari och Anders – in i Idas drömhus.

Egentligen vill Mari förstås mest av allt kunna vrida tiden tillbaka och få ha Ida hos sig igen.

– Men livet går vidare, så är det bara.

Av Malin Gaare GjØrstad

Översättning och bearbetning: Helena Schoug 

Foto: Astrid Waller och privat